Summer love ☼ f.s

0.9

Kapitel nio

I didn't fall in love with you. I walked into love with you, with my eyes wide open, choosing to take every step along the way. I do believe in fate and destiny, but I also believe we are only fated to do the things that we'd choose anyway. And I choose you; in a hundred lifetimes, in a hundred worlds, in any version of reality, I'd find you and I'd choose you.

Jag skrattade tills tårarna strilade ner längst mina kinder och tills det gjorde ont i magen. Alfred — klumpig som han var — lyckades på något sätt snubbla över ett stolsben mitt i matsalen och tallrikens fyllda yta blev plötsligt tom. Majoriteten av tallriken var fylld med orört potatismos, som enligt Alfred hade varit för klumpigt. Den fyllda matsalen hade förvirrat flackat mellan oss och himlat med ögonen. Precis som mig stod Vanessa hukad med händerna på knäna och skrattade med blanka ögon. "D-det där g-gjorde min d-d-dag" Skrattade jag och torkade tårarna med handryggen.

Jag hade inte ens märkt att två personer försökt kliva förbi min skrattade gestalt, och smidigt nog snubblade jag över en stor, vit sneaker och brast ut i ännu ett skratt. Jag torkade smidigt bort tårarna och ruskade skrattandes på huvudet. "Är du okej?" Framför mig stod ingen mindre än Felix, med en tom bricka i handen och ett roat leende över läpparna. Bredvid honom stod Ogge — ägaren till skon jag snubblat över. Jag nickade skrattandes, försökte samla mig. Båda killarna framför mig log, och innan jag hann säga något mer hade de sagt hejdå och försvunnit ut ur den fyllda matsalen. "C'mon, kan vi gå nu?" Suckade Alfred generat och gnuggade sig otåligt i nacken. Han - med hjälp av en mycket trevlig mattant — hade torkat upp potatismoset från golvet och försökt få bort det mesta från hans vita t-shirt. Jag nickade motvilligt, mycket medveten om att han skulle bära mig ut ur matsalen om jag inte gjorde det.

"Du måste dock erkänna att det där var kul." Jag föste undan håret och log brett mot honom. Han suckade. "Det var pinsamt." Både jag, Vanessa och Tristan utbytte roade uttryck bakom hans rygg. "Du kanske ska se dig för, gubben." Vanessa armbågade honom försiktigt i sidan och log oskyldigt bakom de perfekta spiralerna kring hennes ansikte. Han föste irriterat undan hennes armbåge och korsade morskt armarna över bröstkorgen. "Gubben" Började hon. "Jag skojade, okej?" Det var uppenbart att han inte alls var arg på riktigt, han såg faktiskt inte speciellt sur ut. Det såg mer ut som en akt, för att oroa henne och få oss att få någon sorts skuldkänslor. "Jag är inte sur på er, idiot." Han avfyrade ett roat leende och svepte smidigt handen över hennes blonda huvud. Vilket nästintill direkt resulterade till att hon högt gnällde under hans beröring och gav honom en sur blick.

"Om jag är en idiot, vad fan är du då?" Flinade Vanessa och höjde undrande ögonbrynen. "En mega idiot?" Han stönade återigen och skakade misstroget på huvudet. Men trots det avfyrade han ett fagert leende och knuffade henne löst åt sidan. "Alla är idioter."

-

När klockan närmade sig halv tio på kvällen satt jag på stugans trappa, med Vanessa och Hanna vid min sida. Solens kvävda strålar reflekterade sig i vattnets mörka vatten och svaga vågor skvalpade upp över strandkanten. Precis som vi, var det många andra ute, satt i gräset och pratade om allt mellan himmel och jord. Låg musik spelades ur Vanessas spruckna iphone bredvid oss på trappan och musiken kombinerat med fåglarnas konstanta kvitter fick mig att på något sätt känna mig lugn. Fridfull. Mamma hade ringt tidigare. Berättat om hur mycket Ellen saknade mig och hur mycket hon själv saknade mig. Att de spenderat dagen på Liseberg tillsammans med Tristans familj.

"Är du kär i Felix? Alltså, Kär på riktigt?"

Frågan trillade hastigt ur Vanessas mun — och drog mig ur mina djupa tankar - och ett uppmanande leende letade sig upp över hennes läppar. Kinderna hettade och ett generat leende reste sig över mina egna läppar. Men trots det - nickade jag. Och båda tjejerna gav ifrån sig ett lågt vissel och knuffade mig varsamt i sidan. "Jag har alltid sagt att det kommer bli ni i framtiden" Mumlade Vanessa lågt och virade armen kring mina axlar med huvudet lutandes mot mitt.