Elsa Greengárden

Kapitel 2

Klockan måste varit runt midnatt när Elsa hörde steg närma sig sovrummet. Svea och Josef sov sött tillsammans i Sveas säng men Elsa hade inte kunnat somna. Hon hade slutit ögonen och nästan varit på väg att slumra till då hörde stegen i hallen. Hon hoppade snabbt upp och märkte att Birgitta satt klarvaken i sin säng. De gav varandra en blick när de hörde mor komma in tyst på tå, tittade upp och mötte flickornas blickar.

– Men flickor, är ni ännu vakna?

– Mor, varför var männen från banken här? frågade Elsa rakt på sak. Mor rynkade pannan av frågan.

– Flickor, sa hon vädjande och kom in – satte sig på Birgittas säng. Har ni varit vakna bara för det. Hon strök Birgitta lätt över håret.

– Har vi för lite pengar? frågade Birgitta med en skakig röst.

– O nej gumman, svarade mor med en mjuk ton, nej inte alls.

– Varför var männen från banken här? sa Elsa.

Mor slog ner blicken med en sammanbiten min. Elsa förstod genast när mor tvekade. Något allvarligt hade hänt. Sällan mor och far hade saker de inte kunde berätta för Birgitta och Elsa. De var stora.

Far ansåg att båda flickorna hade åldern inne att veta hur världen fungerade och att människor kunde utnyttja en om man lät dem. Om mor inte ville berätta, betydde det att det handlade om något som Elsa och Birgitta inte kunde påverka. Vilket var arbete eller pengar. När mor väntade Josef hade de länge underhållit det. Hela familjen visste att risken var stor att barnet inte överlevde. Birgitta och Elsa kunde snabbare än Svea gissa sig till att mor var havande då hennes mage sinom tid började växa. Familjen hade redan fem magar att mätta, en till betydde också mindre till de andra. Josef var ännu så pass liten att den skillnaden inte märktes desto mer än att brödet i brödkorgen tog fort slut för att mor ständigt var hungrig.

– Mor, vad är det som händer? krävde Elsa att veta med en skarpare ton på rösten när mor inte talat på en lång stund. Mor undvek hennes blick. Verkade ha en inre kamp hur hon skulle formulera sig.

– Nå, är på det vis att er farfars far tog ett lån och i avtalet är Kullen handpenningen. Nu när kriget är över måste vi betala tillbaka, inom fem år. svarade hon med en låg röst.

–Fem år? frågade Birgitta. Mor sneglade ner på knäna och nickade.

– Jag och far kommer att gå till banken imorgon. Skriva på ett nytt låneavtal så vi inte... hon hejdade sig själv och log istället. Jag och far har ordnat allt, ni har inget att oroa er över, tråkigt bankprat endast. sa hon men det lät som om hon försökte övertyga sig själv. Det var tyst en lång stund.

– Nej nu måste ni sova flickor, Hon reste sig upp från sängen. Gick fram till madrassen och lyfte Josef i famnen och lämnade rummet. Birgitta vände sig genast mot Elsa så fort dörren hade stängts.

– Har jag fel, eller tycker inte du det verkade som att mor...

– ...Ljög, avslutade Elsa.

Elsa vakande nästa dag av att hon bländades av solen som sken in i rummet. Hon täckte snabbt handen för ögonen vred sig om mot Birgitta, vars säng var tom. Elsa satte sig och såg mot Sveas säng också var tom. Varför hade inte Birgitta väckt henne? Hon och Birgitta brukade alltid gå upp tillsammans på morgonen – en mjölkade korna, den andra tog hand om Svea och Josef. Elsa reste sig snabbt och klädde på sig, flätade håret i två flätor och gick mot dörren.

Elsa klev stannade i dörrkarmen till köket där syskonen befann sig. Birgitta satt med handen mot hakan och tittade ut genom fönstret med ihopdragna ögonbryn. Elsa bevakade hennes ansiktsuttryck när Birgitta vände bort blicken och lade märke till henne.