Dilact- Striden om överlevnad

8. Felicia Swan

Jag hade suttit och tittat ut genom fönstret i en evighet. Eller det var iallafall så det kändes. Fjärilarna i min mage ville aldrig stanna sin oändliga rundtur och trots att jag visste att jag behövde packa gjorde jag det inte. Det var det här jag längtat efter i hela mitt liv. Varför betedde jag mig såhär då?
"Snälla Mia! Jag vill inte att vi blir sena till tåget och jag tror inte att du vill det heller, så packa din väska nu! Vi har bara en kvart på oss!"
Jag suckade och reste mig upp från stolen. På måfå rev jag ner lite kläder och drakgodis i väskan. Jag visste att jag inte skulle behöva de. Halsbandet jag fått av Hassel satte jag försiktigt på mig och gled ner för trappräcket.
"Åh vad bra att du var så snabb gumman." sa mamma och kysste mig snabbt på pannan innan hon rättade till sin hårknut och hämtade Skys sele. Tillsammans gick vi mot drakstallet och ingen av oss sa ett ord. Helt tysta gick vi där, bredvid varandra. Tillslut bröt jag tystnaden.
"Mamma?"
"Ja?"
"Jag kommer sakna dig." Hon sa ingenting utan kramade bara om mig hårt och mumlade små meningar jag inte kunde tydliggöra.

"Upp Sky!" Jag kände hur vinden fläktade mitt ansikte och såg mamma bli till en liten prick på marken. Jag vinkade en sista gång åt henne, trots att jag visste att hon inte kunde se mig. Hela min kropp fylldes av en härlig, bubblande känsla som inte gick att förklara. Det nervösa jag som satt vid fönstret för några minuter sedan var som bortblåst. Nu kändes allting självklart. Jag flög med håret över ansiktet och skrattade högt när Sky gjorde loopar i luften. När jag såg tågstationen svepte jag bort håret från ansiktet och klev av Sky. Mr Stone såg exakt lika likgiltig ut som vanligt när jag lämnade över Sky till honom. Jag klappade henne lite lugnande på halsen och hon buffade på mig med huvudet. Jag visste att jag skulle vara ensam på tåget en stund innan Hassel dök upp och jag planerade att ta igen min dåliga natts sömn. Men när jag kom in i tåget stod ingen mindre än Felicia Swan där. Jag hajade till. Hon borde inte ens befinna sig på tåget, eftersom hon bodde i Rodemi.
"Vad gör du här?" Jag stirrade förvånat på henne. Hon tittade lite blygt upp på mig och vinkade med mig in i sällskapsrummet.
"Jag vill berätta en sak för dig." Hon öppnade och stängde händerna. "Du måste inte lyssna"
"Vad är det?" Jag satte mig ner bredvid henne. Hon såg äntligen på mig.
"Mia, vill du höra min historia?" frågade hon mig. "Men jag varnar dig, den har inget lyckligt slut. Om den hade det skulle jag inte sitta här med dig nu."
"Det du sett av Rodemi har kanske varit glamouröst, stort, makalöst och rikt, jag har sett hur du tittat på mig när jag inte reagerat som er andra på balsaler, stora, pampiga hus och den stora glaskupolen. Det är inte som du tror. Jag har aldrig varit inne i någon av byggnaderna, jag har tvärtemot avslagits när jag försökt komma in i de. När jag var liten bodde jag i ett hus vid stranden, min mamma dog av en lungsjukdom, jag minns knappt henne, men min pappa och jag försörjde oss på havets resurser. Jag var väl i femårsåldern då jag själv åkte ut på havet i båten han nyss köpt av en granne. Jag hade lovat att inte förstöra den eller råka ut för en olycka. Men när jag nått revet som skilde havet från kusten började det blåsa upp till storm. Båten välte och jag hamnade under den. Jag kunde simma, men hade ingen chans mot vågorna den natten. Jag skrek på hjälp, pappa hörde mig och hoppade i vattnet. Men någon annan hade redan hört mig först. En stor vattendrake kom simmandes mot mig och jag skrek ännu mer. Pappa kom simmandes mot mig och försökte rädda mig. Men vattendraken var framme först. Den gjorde ett utfall mot mitt ben och jag kände hur två sylvassa tänder trängde sig in i det. Det mörkblå vattnet färgades snabbt rött. Pappa slog bort vattendraken och lyfte upp mig på den uppochnervända båten. Jag klamrade mig fast vid båten och såg hur pappa slogs med draken. Sedan kom en stor våg, och det var det sista jag såg av honom. Någonsin. Min båt guppade runt på vågorna och jag var i något slags halvsömnstillstånd." Felicia verkade inte riktigt vara kvar i verkligheten. Jag insåg att det här måste vara jättejobbigt för henne att prata om. "Mina ben hade helt domnat bort av kylan och snart svartnade mitt synfält. Jag minns inte mycket mer av natten, jag vaknade upp på en strand morgonen därpå och allting var förändrat. Människor tittade konstigt på mig när jag gick runt i staden, alla vet att den som blivit anfallen av en vild drake inte borde leva." Hon skrattade bittert.
"Det borde jag inte heller, om det inte vore för min pappa. Alla trodde jag bar på någon slags sjukdom, någonting jag kunde smitta de med. Ingen ville veta av mig. Efter några veckor på gatorna polisanmälde några damer mig efter att jag försökt tigga mat från de, inte ens poliserna ville inte ha kroppskontakt med mig. De satte mig i en cell och där satt jag i några dagar, det var trångt och kallt. Jag var nästan aldrig vid medvetande. Tillslut fick ett barnhem reda på att ett minderårigt barn satt instängd i en cell, så de hämtade mig och jag fick på där istället. Då var jag nästan sex år. Jag hade hellre velat bo kvar i cellen. På barnhemmet fick jag ett eget rum, uppe på vinden, ingen fick vara i samma rum som mig. Jag fick inte äta samma mat som de, i nästan tre år hörde jag ingenting mer än vindbalkarnas knakande och det nedtystade sorlet av röster nedifrån. Mitt första år där lovade föreståndarinnan att jag skulle få någonting i min strumpa på midvinterafton, bara jag var tyst och snäll. Jag satt hela kvällen i min finaste klänning, med rosetter i håret och lyssnade på pianot som spelade där nere. Jag hade slagit in en present åt föreståndarinnan. Jag var så liten, hade ingen aning att en present inte spelar någon roll om en person redan bestämt sig för att man inte är värd något. Jag satt på det dammiga vindsgolvet tills klockan slog midnatt och alla lagt sig. Ingenting hade jag fått. De hade glömt mig. De hade glömt att en mänsklig varelse satt på deras vind och väntade på någonting, en strimma ljus, lite hopp bara. Men allting var tyst och mörkt. Dagen därpå fortsatte allting som vanligt. Maten kom in genom en lucka i dörren och ingen pratade med mig. Presenten jag gjort åt föreståndarinnan rev jag sönder. Ett till år gick, jag hade ingen aning om när jag fyllde år. Mitt och pappas liv nere vid havet kändes som en avlägsen dröm, en plats jag varit vid men aldrig skulle kunna komma tillbaka till. Jag visste inte när det var natt eller dag, det fanns inga fönster på vinden och den enda klockan jag hade var att min mat serverades på eftermiddagen. När ungefär två och ett halvt år hade gått började jag märka skillnad på maten. Först var det bara mindre mat. Sedan gick det en vecka utan något annat än vatten som jag fick från en rostig kran. Efter två veckor fick jag höra att föreståndarinnan rest iväg. I hennes ställe hade en betydligt yngre kvinna börjat arbeta. Först trodde jag bara att hon behövde sätta sig in i rutinerna, men snart fick jag en sak klart för mig. Hon visste inte att jag fanns. Den förra föreståndarinnan hade inte berättat att det satt en flicka uppe på deras vind. Det gick en månad, jag försökte hänga mig. Jag trodde att det skulle vara snabbare än att dö av den långsamma svälten som snart höll på att ta över. Men jag visste inte hur man gjorde och föll ner på golvet, orkade inte ta mig upp. Jag valde att sova, i sömnen kunde jag inte känna hur hungrig jag var, eller hur ledsen och besviken jag kände mig. När det snart gått två månader krossades träväggen till vinden. En stor drake landade vid takkanten och frustade till. Jag var livrädd. Den enda gången jag träffat en drake innan slutade med att alla tog avstånd ifrån mig. Vi stod och tittade på varandra i några minuter. Tillslut buffade den upp mig på sin rygg och lyfte. Jag skrek. Jag antar att draken måste känt min rädsla för den saktade ner farten och mitt skenande hjärta lugnade ner sig. Den flög mig till en stor herrgård. Det var mörkt ute och fönstrena i byggnaden lyste kusligt. Draken flög iväg igen och jag kände mig ensammare än någonsin. Trevande tog jag några steg till och öppnade porten. Där mötte en lång och mörk korridor mig, längst bort sipprade det in lite ljus från en dörrglipa. Innanför dörren satt en gammal dam. Hennes gråa hår var uppsatt i en stram knut och hon log mot mig. Jag minns inte så mycket mer än det stora matsalsbordet. Jag var så mager att det knappt fanns något kvar av mig. Hon stoppade mig efter en portion. Sa att min mage måste vänja sig vid maten. Att jag kunde få mer imorgon. Jag gick med på vad som helst, bara jag fick äta något imorgon också. Sängen på herrgården var mjuk och fluffig, det kändes som att sova på ett hav av fjädrar. Då trodde jag att mitt liv skulle få en ny vändning, jag hade så fel. Det var mycket jag inte förstod när jag var där de första veckorna. Jag hade inte sett solljus på tre år och mina ögon var så känsliga att jag inte ens kunde vara i ett sollyst rum utan att det stack i de. Marita, som damen hette, var snäll mot mig och drog för alla gardiner när jag skulle vara i rummet en längre stund. Efter en stund vande jag mig vid solljuset och levde ett lyckligt liv på herrgården. Marita visste inte heller när jag fyllde år. Hon firade dagen då jag kom dit som min födelsedag. När jag fyllde nio kom min drake, Nicca, och jag utbildades med mål att kunna tävla i drakchampionatet. Jag hade det mycket bättre på herrgården än på barnhemmet. Mycket. Men jag fick fortfarande inte träffa mycket folk. Det var mest när Marita hade gäster som jag fick chans att träffa nya människor. Mina privatlärare lärde mig allt jag behövde veta, enligt henne. Men jag längtade efter någon att kunna träffa, få en vän som jag kunde dela mina livstankar med. En natt smög jag ut genom fönstret och ner på gården, jag hoppades att hitta någon som ville vara med mig. Dum idé, jag vet, men jag var liten och hade inte träffat folk i min ålder någon gång i hela mitt liv. Jag smet ut på gatorna och måste ha sett rätt malplacerad ut. Mitt silkesnattlinne lyste vitt i mörkret och just som jag skulle ge upp och vända hem igen gick jag in i någon. Eller rättare sagt Nathaniel. Han var på semester med sin familj i Rodemi och hade bestämt sig för att leta igenom staden på egen hand. Det var inte kärlek vid första ögonkastet precis, först var vi till och med ganska otrevliga mot varandra. Men när det visade sig att Nathaniels föräldrar var en av Maritas kunder, träffade vi varandra ofta och tillslut kom vi överens. Iallafall om det mesta. På somrarna åkte Marita och jag ner till Mahrilia och hälsade på honom där. Det var alldeles för dyrt för honom att åka till Rodemi varje sommar. Jag bor kvar hos Marita. Hon älskar mig inte, det vet jag. Om jag dog skulle hon bara bli besviken på att hon inte kunde få mer pengar från mig. Inget mer." Hon satt tyst en stund och tittade ut genom fönstret. Jag visste inte vad jag skulle säga. Det var så svårt för mig att förstå hennes barndom. Min hade varit full av kärlek och omtanke, hela min bild av den perfekta och lite kyliga Felicia hade raserats helt.
"Din saga kommer få ett lyckligt slut tillslut." viskade jag och visste inte vad jag skulle göra.
"Nej Mia," svarade hon med ett sorgset leende. "Jag kommer aldrig få ett lyckligt slut. Aldrig. Min saga kommer sluta olyckligt. Hur jag än påverkar mitt liv."