Cement I Lungorna Irriterar Andningen

Sandlådan del 1/1

Det var en gång en pappa som bodde ensam med sitt barn i ett litet, litet hus i en liten, liten stad. Varje dag var pappa med sitt barn och lekte med honom och läste för honom och lagade mat åt honom. Pappan tyckte mycket om sitt lilla barn och ville ingenting hellre än att vara med honom hela dagarna. En dag bestämde sig pappan för att ta med sig sitt barn till en park som låg i närheten av deras hus. Han klädde på sitt barn en jacka och ett par mörkblå överdragsbyxor och så begav de sig iväg mot parken.

Det var en dag i slutet av april och det låg ännu snö kvar på marken, likt vita fläckar på en gammal karta som bara låg där och väntade på att bli upptäckta av solens värmande strålar. Parken de skulle till var lite och helt tom på folk. Barnet sprang genast iväg och satte sig att leka i den lilla sandlådan som fanns i parkens ena hörn. Där låg det ett par små spadar och några hinkar som tidigare barn hade lämnat efter sig. Barnets pappa gick istället och satte sig på en bänk, där han kunde var lite mer ifred samtidigt som han ändå hade uppsikt över barnet. Efter att hans satt sig såg han sig försiktigt omkring, först åt höger och sedan åt vänster, och också lite bakåt. Sedan tog han fram en bok ur sin jackficka och började läsa.

Det lilla barnet satt i sandlådan och öste upp sand med sin lilla plastspade innan han lät sanden falla ner i en ljusblås hink. När hinken var full vände han hastigt på den och klappade med spaden några gånger på hinkens undersida. Då han tog bort hinken hade sanden format sig efter den så att det såg ut som ett litet torn som stack upp ur sandlådan. Barnet klappade förtjust i händerna och satte återigen spaden i marken för att gräva upp mer sand. Klonk!, sa det när spaden stötte mot någonting hårt i marken. Barnet rynkade pannan och lade ifrån sig spaden. Istället började han gräva med händerna för att försöka få tag i det som stoppat spaden. Efter mycket grävande och bökande i jorden fick hans späda händer till sist grepp om någonting. När han drog upp det följde det med en stor del sand som sedan rann av föremålet när han höjde det mot himlen. Föremålet var vitt och hårt och påminde om en boll som barnet hade fått i julklapp, men det här föremålet hade två stora hål på framsidan och sedan några mindre hål och sprickor runt om. Under de två stora hålen böjde den sig ner och fick små kanter och svagt rundade hörn. Efter att ha suttit en stund med föremålet i sin hand och betraktat det lade det lilla barnet det ifrån sig. Istället tog han tag i sin lilla spade och fortsatte gräva i sanden. Innan han satte spaden i marken fick hans syn på något vitt som skymtade på botten av det hål som hade bildats när han lyfte upp det förts föremålet. Han sträckte fram sin knubbiga lilla hand och tog tag i det vita. Det var en liten vit pinne, knappt större än skaftet på hans spade. När han flyttade på den drog den med sig ännu mera sand, som gled ner längs hålets kanter och blottade ännu fler vita fläckar. Med största förtjusning drog det lilla barnet upp pinne efter pinne ur marken. Vissa var av på mitten, men de flesta var hela. Till sist hade han dragit upp tolv pinnar, i olika storlek men som alla hade samma blekt vita färg. Ett tag satt pojken i sandlådan och lekte med pinnarna, slog dem mot varandra och stack ner dem i marken och lade ut dem så att de bildade olika roliga mönster. Sen kom han på att han kunde sticka ner dem bredvid varandra i en ring så att de såg ut som ett staket. När han gjort det satt han en stund i mitten av ringen och roade sig med att kasta upp det första föremålet i luften för att sedan fånga det igen. Trots att det var större än hans eget huvud var det lätt och barnet kunde med lätthet få upp det en bra bit i luften innan det vände och föll tillbaka mot hans väntande armar. Men pojken tröttnade snart på denna lek och tog istället tag i sin spade. Han stack ner det röda plastbladet i marken så att skaftet stack upp mot den blå himlen. Sedan tog han det vita föremålet och satte det på toppen av spadens skaft. Sedan lade hans sig ner på rygg mitt i ringen av vita föremål som hans så varsamt byggt upp. Där låg han en stund och tittade upp mot himlen, mot de snövita moln som långsamt gled fram likt skepp på ett väldigt hav. Medan han låg där blev hans ögonlock allt tyngre innan de till sist slöts och barnet somnade.

Under tiden som barnet var i sandlådan hade hans pappa suttit kvar på bänken och läst en otroligt spännande bok med massvis med bröst i. Efter att han suttit där och läst under lång tid bestämde han sig för att hämta sitt barn så att de kunde gå hem tillsammans. När han närmade sig sandlådan noterade han i sitt stilla sinne hur tyst det var. Brukade inte barn ha ganska mycket ljud för sig? När han kom fram till sandlådans kant tvärstannade han. Där låg hans barn och sov, insluten i ett staket av vita människoben. Och bredvid barnet stod ett kranium med svarta ögon som stirrade åt alla håll samtidigt, uppstoppat på en liten, röd plastspade.

Slut