Jag skulle inte vilja påstå att livet är outhärdligt, för det är det inte.
Men fan vad jobbigt det är.
Inget har varit detsamma sen hon slutade och flyttade 63 mil ifrån mig och mitt brustna hjärta. Hennes frånvaro påverkade inte bara mig. Kort efter hon försvann vissnade träden, himlen grät, mycket. Fåglarna försvann, färgerna likaså. Jag har kommit på mig själv med att ha blivit mer observant på senaste. Det är tack vare henne, hon hade alltid ett öga för detaljer. Hon fick mig att uppskatta färgen på himlen, löven på marken, hur regnet sakta glider nedför fönstret en grå november-dag.
Jag önskar att jag kunde sluta, sluta tänka på henne.
Men hon finns i allt jag gör, det jag äter och dricker, i luften jag andas, i träden, i buskarna, i höstlöven som susar förbi och i vinden som bär dom.
