Emelie

"Jag vet vad det innebär och det är inget jag strävar efter i livet" sa jag. Pouff vilket skämt.
Hade jag inte brytt mig om hans känslor hade jag förmodligen sagt exakt vad kände.
Att vara ung föralltid lockade mig ungefär lika mycket som en nyslipad elektrisk rävsax lockar en räv. Hade det varit mitt val hade jag hellre varit räven än att bli det han erbjöd.
Att jag alltid tyckt att en snittålder på 83,43 år är något jag måste tvinga mig igenom då jag vet att tjugo år räcker gott och väl. För att jag är en människa som tröttnar på saker så satans fort. För att vara samma ålder i ett helt år är nästa för länge, för att det varje år när det är dags att byta ålderstitel är en lika stor lättnad som jag gissar att det hade varit att komma ut ur en liten kvävd hiss efter ex antal timmar för en människa med klaustrofobi. Det han ber mig om är något jag aldrig någonsin skulle överleva psykiskt. Att behöva vara ung för all framtid, så otroligt många människors högsta dröm, en av mina värsta mardrömmar.
Att behöva leva när alla ens älskade människor går bort, och tynar bort i vinden. Det finns en andledning till att jag alltid sa att jag skulle skaffa en kille minst tre åt yngre än mig själv. Och även fast det i slutändan inte blev så så måste man vara taktisk. För skulle vi dö med snittåldern skulle jag dö före honom. Jag är inte rädd för döden, jag har aldrig varit rädd för att dö. Vad jag är rädd för är att aldrig få kunna dö, att leva ett oändligt uttråkande liv. För vårt samhälle är uppbyggt efter medel livslängden och inte efter odödliga tonåringar. Jag skulle säga att det var det sämsta förslaget jag hört, om man bortser från när Hitler försökte invadera Ryssland. Att jag inte för något i världen skulle göra det inte ens för honom, för den enda människa jag värdesätter mer är mig själv och jag skulle aldrig överleva det. Men det är inte orden som kommer ur min mun när jag väljer att öppna den, självklart inte. Kanske hade det sparat mig en massa trubbel, jag tänker inte utesluta någon sanning inte nu.
"Jag kan inte ge dig föralltid, men jag kan ge dig hela mitt liv" jag pausar för en sekund, "eller tills jag är typ sextio max för annars kommer det se fett konstigt ut." Jag ler, men sorgen jag ser i hans ögon slår ner mitt leende och begraver det någonstans långt ner på havsbotten. Han ser ut som ett borttappat barn som just fått reda på att både ballongen, nallebjörnen och mamman blivit uppeldade. Herregud vad hade han väntat sig?
Men det som händer sen får mig att genast glömma hundvalps ögonen. Jag blixtrar. Det är som att någon tänt det största fyrverkeriet du någonsin kommer se inuti min kropp. Hela min kropp bultar och varenda kroppsdel sprakar och fräser, ni vet som när man stoppar smör i en alldeles för het stekpanna. Jag har absolut ingen kontroll över mina tankar. Det enda jag vill är att se honom död. Jag önskar att det var han som brunnit upp, att jag fick stå där och titta på när hans kropp sakta smälter, till formen oigenkännlig. Jag vill stå där medan hans ansikte sakta skrumpnar och faller sönder i alla världens gråskalor. Jag ser framför mig alla sätt jag skulle kunna skada honom på. Utan att först inse den mest självklara, svaret som funnits framför näsan på mig hela tiden.
Jag tar bara livet av mig. Tjugo år gammal är nog och jag vet att det skulle skada honom minst lika mycket som det skulle skada mig att vara odödlig. Jag kan inte stoppa gapskrattet som spränger igenom mina slutna läppar.
Han har ett föralltid att komma över mig. Lycka till, lycka till.