Pojken med Pumahjärtat

Kapitel 8

När Iquon vaknade visste han först inte var han var. Luften kändes varm och torr, inte alls som den råa luften utomhus. När han öppnade ögonen så upptäckte han att han låg i en säng, men en grov filt över. 

Långsamt så insåg han att något var annorlunda. Först kunde han inte komma på vad det var för något, men sedan förstod han - han var inte en katt längre! Den hemska pälsen som hade varit så irriterande - borta. De stora tassarna med sina hemska klor och huggtänderna som bara var i vägen - puts väck. 
Hur Iquon än vände och vred på sig så kunde han inte hitta ett spår av att han någonsin kunde ha varit en stor, farlig katt. Svans, morrhår och gyllene päls existerade inte mer. Det kunde ha varit en dröm, en väldigt realistisk och hemsk dröm - om det inte hade varit för det faktum att Iquon inte hade en aning om var han var eller hur han kom dit.   

Han befann sig i ett dunkelt rum, helt i trä. Till vänster om sig såg Iquon en till säng, men på andra sidan rummet. Den sängen var bäddad, men Iquon kunde se att den inte används på länge. 
En dörr på bortre sidan av rummet stod på glänt, men något annat hade redan fångat Iquon uppmärksamhet. 

Iquon stod mållös. Skulptören var verkligen skicklig.
På en hylla, bara några meter från Iquon, så stod det dussintals små trästatyer. Trots mörkret så gick det att urskilja gestalterna. Getter och får, kor och hästar. Fåglar redo att lyfta. Katter utskurna med sådana med elegants att man kunde tro att de närsomhelst skulle krypa ihop och skutta iväg. Det fanns knappt ett djur som inte fanns med. 

När Iquon efter flera minuter lyckades slita blicken från konstverken så bestämde han sig för att utforska huset han befann sig i. Han klev upp ur sängen, smög tyst över trägolvet och över till dörren. Det kändes lite konstigt att gå på två ben igen efter så många dagar, och ännu konstigare att befinna sig i en främlings hus. 

Försiktigt kikade Iquon in i det nya rummet. Han skymtade en eldstad med en eld som brann med en varm glöd och en liten hund som låg och värmde sig framför, men vad som fångade hans blick var den gamle mannen som satt vid bordet och täljde. Han var så inne i sitt skulpterade att han först inte märkte att Iquon stod och såg på. Först efter flera minuter lyfte den gamle på huvudet. När han såg Iquon nickade han sakta och la ifrån sig träbit och kniv.

"Så den lille puman är uppe på benen nu," sa mannen.

Iquon rynkade pannan. Det kändes konstigt att stå inför en människa efter så många dagar av att undvika dem. 

"Vad betyder puma? Och vem är du?" frågade han misstroget.

"Jag är eremiten och örtekännaren Haemir som lever i en av dalarna i Gränsbergen, och om dagarna ser jag efter min trädgård. Och du själv? Vem är du när du inte är en puma?"

Iquon tyckte att samtalet ledde i en riktning som han inte tyckte om. En snabb, enkel vitlögn skulle passa bra. 

"Ingen", sa han snabbt. "Jag var någon, men nu är jag ingen. En namnlös puma som inte klarar av att döda", tillade han föraktfullt. 

"Du behöver inte berätta mer än så. Du kan lita på mig", sa Haemir lugnande, och när Iquon såg in i mannens gamla ögon så visste han att mannen inte ljög. 

"Så, har du ett namn eller vill du inte använda det längre? Jag kan ge dig ett nytt om du önskar."

Iquon tvekade. Det skulle varit skönt att vara någon annan: Khatar, Lyari eller till och med Orion - men något tog emot. Han tänkte på sin faster, som måste vara utom sig av sorg. På Louis, som förlorade sin vän utan att få säga adjö. Han tänkte på sig själv, som hade tvingats lämna allt bakom på grund av sina krafter. 
Även om han aldrig skulle bli prins (eller kung för den delen) så skulle han ändå alltid vara Iquon, var han än var. Även i sin pumagestalt. 

"Så, vad säger du, liten?" undrade Haemir. "Det är okej om du inte vill."

Och Iquon berättade. Om resan, Ishäxorna, förvandlingen och flykten över hed och igenom Mardrömsskogen. Och skräcken, ensamheten och oron. Om hur rädd han hade varit över att han skulle döda något djur. När han var klar med sin berättelse såg såg Haemir fundersam ut. 

"En man från trakten sa en gång för länge sedan att Mardrömsskogen anpassar sig efter vandraren. Ju mörkare själ, ju mer hemmastadd känner man sig, medans en ljus själ skräms, och en vit själ dör. Någon månad efter mannens yttrande så anklagades han för att ha utövat magi och hängdes.
Du var modig som vågade dig igenom, men gå inte in där igen. Din pumaskepnad kan inte alltid skydda dig."

"Ja, Ishäxornas förbannelse har hållit mig vid liv."

"Jag är ganska säker på att det där inte var Ishäxornas verk. Om man tänker på det faktum att du överhuvudtaget kunde bli människa igen syftar nog mer på att det är du som styr förvandlingen snarare än någon annan."

"Vad menar du," frågade Iquon förvirrat.

"Om vi ska gå rakt på sak, Iquon - jag är säker på att det var Kraften i dig som såg dig, och agerade."

Iquon log för först gången på säkert en vecka. Puman kom från honom själv, och den var hans. 
Han hade ett hem och han behövde inte vara rädd.
Han var säker här hon eremiten.
Han var trygg.
Även som puma.