Pojken med Pumahjärtat

Kapitel 2

Fastern hade tydligt sagt att de skulle vara tillbaka i staden innan det blev mörkt. Nu var det skymning, och ett antal kilometer återstod innan staden skulle vara inom synhåll, och nu var Iquon var trött. Han släpade fötterna efter sig. 

Det hade varit en lång dag för den lille pojken. Han hade helst velat utforska varje vrå i hela hamnstaden, själv, men det hade fastern strängt förbjudit. 

"Du får inte gå någonstans ensam. Det finns folk därute som vill dig illa," hade drottningen bankat i hans huvud redan som liten.

Förmiddagen hade varit uttråkande för prinsen. Han hade fått följa med drottningen när hon gick in och ut i stora hus, pratade med personer i dyra kläder, vars ansikten flöt ihop till ett enda. Vid lunchen behövde han sitta stilla medans alla serverades och när han ätit färdigt behövde han sitta och vänta på alla andra, istället för att gå ut och leka. 

Eftermiddagen var intressantare. Iquon fick följa med ner till hamnen, även om alla hans livvakter behövde följa med. Han fick klättra omkring på tunnorna och boxarna innan de skulle fraktas vidare, han fick lyssna på sjömännens otroliga berättelser om vad de varit med om till sjöss. 

När Iquon tröttnat på hamnen så drog några tjänare med honom upp på en av de höga kullarna precis utanför staden. När de var uppe på toppen och Iquon såg ut över alla husen, skeppen som passerade in och ut ur hamnen, och det tillsynes oändliga havet som svepte sin salta bris in över fastlandet, kunde pojken inte annat  än tänka på allt allt detta skulle bli hans en dag. Allt...

Men det kändes så avlägset nu. Iquon hade lett ut en grupp ut på heden: hans faster, livvakter, tjänare, soldater...  drottningens mest betrodda. 

Iquon hade "lett" den lilla gruppen ute på gräshavet. Han hade sprungit i förväg, väntat in följet och sedan skuttat vidare, full med energi. Efter ett tag hade han fått syn på en liten skog som klamrade sig fast, och så ville han prompt gå dit.

Det hade varit långt dit, och trots drottningens påminnelser så hade de blivit kvar där. Länge. Men nu vad de på väg tillbaka, och nu var Iquon trött. Inte ens drottningens uppmuntran kunde få honom att öka farten.

"Imorgon kommer vi att gå på en viktig middag," berättade fastern med mjuk röst. " Du kommer att få träffa en ny lekkamrat."

"Vem är det?" undrade brorsonen surt.

"Hon heter Silvia, och hon är jättesnäll. Men du kommer inte orka leka med henne om vi inte kommer till staden. Kom nu, Iquon."

Men Iquon hade fått något annat än hans fasters ord i uppmärksamheten. Ett svagt ljud. Nästan som om något tungt gjorde något...

Iquon ruskade på huvudet. När mörkret föll brukade han alltid inbilla sig onaturliga saker, men hade den stora skuggan varit verklig?

"Faster..."

Iquon tvekade innan han fortsatte:

"Faster, jag tror att jag..."

Resten av pojken ord dränktes av ett djuriskt rytande, och ett kvidande från en döende människa. Iquon hörde förvirrade mummel, och sedan skräckslagna skrik. Han snurrade runt, och så såg han orsaken till ljuden. Ett stort odjur står på bakbenen, och slåss mot hans fasters soldater. I ljuset från lyktorna så ser han några detaljer. Mörk, tjock päls. Långa huggtänder. Stora ramar prydda med vassa klor. 

Besten har fullt upp med att slåss mot männen, men för ett ögonblick möts deras blickar: den lille pojkens och det stora odjuret. 

Svarta, hungriga ögon borrar sig in i Iquon innan  varelsen åter måste vända sin uppmärksamhet till soldaterna, som gör sitt bästa för att få ner besten. Iquon vet vad han innerst inne vill. Prinsen vänder på klacken och flyr ut i mörkret, med bara en tanke i huvudet: Bort. Från. Monstret.

Kampen fortsätter utan att pojken saknas. Båda sidor slåss modigt. Vidundrets starka ben och vassa klor sårar soldaterna, som i sin tur sticker och hugger så ofta de kommer åt. Vilddjuret flyr inte, fastän soldaterna är fler och det börjar bli skadat. Livvakterna försätter att strida, fastän de och deras kamrater skadas, fastän två stridande skuggor faller till marken för att inte  resa sig igen. 

Efter ett tag började besten att bli uttröttad. Soldaterna utnyttjade det långsammare tempot djuret hade, och drev på mer än förut. Svärdshuggen ven i luften. Snart låg monstret på marken, död. 

Drottningen skred fram till liket. Efter några minuter undersökning talade hon.

"Slagskämpar, ni ska bli belönade! Trots att två av era kamrater stupade, trots att djuret var starkare än er, så kämpade ni tappert. Ert mod ska..."

Längre hann inte drottningen. Ett förskräckt rop hördes:

"Ers Majestät! Prinsen är borta!"

Det blev knäpptyst, sånär som på vinden som blåste i öronen. Man kunde se hur drottningens ansikte bleknade. 

Iquon var ute där. På en öde, vidsträckt hed. I mörkret och kylan. Risken att det fanns andra vilddjur där.

Och de skulle inte kunna spåra honom förräns det blev ljust.