Prolog - 10 år tidigare

20 1 0
                                    

Under det matta skenet från en lykta i taket rörde sig ett halvdussin bleka skepnader i svarta kåpor in i en grotta. Varelsernas snövita hår och hårda, isblå ögon fick en att tänka på iskall snö och bitande frost.

Fem av varelserna sjönk ner på grottans fuktiga golv, medans den sjätte stod kvar i grottöppningen. Varelsen sa några ord på ett främmande språk, och stenen slöt igen öppningen. Skepnaden backade några steg, så att den kunde se ut över de andra som samlats, och sedan talade varelsen med klar stämma:

"Systrar, jag har skådat, och det är det jag sett som har kallat rådet samman."

En kort paus följde, innan varelsen fortsatte:

"Jag har sett att om bara några få månader kommer en ny tronarvinge att födas. Han kommer att vara född med Kraften."

Ingen sa något, men åhörarna verkade plötsligt lyssna mer intensivt, som om de förberedde sig för orden som skulle komma med mer information. 

"Systrar," fortsatte talaren "ni vet vad som hände med vårt släkte förra gången någon av Kraften kom hit. Hur ska vi hantera vårt annalkande hot? Hur ska vi slå undan vår död? Ordet är fritt."

En av de lyssnade reste sig och sa:

"Vi kan maximera säkerheten. Använda vår magi till att kamouflera och gömma vårt gömställe. Öva upp våra färdigheter stridskonst och magi tills de blir lika vassa som våra hjärtan. Om han kommer är det bara att separera honom från hans krigare och sedan döda honom."

Innan gestalten hade satt sig ner reste sig en annan och sa:

"Om han aldrig lämnar huvudstaden så kommer vi aldrig att besväras."

"Hur, " frågade en av de sex personerna,  med dödligt lugn stämma "hur skulle pojken med Kraften någonsin kunna skada oss om vi, någon gång när han är liten och inte förstår, tar med honom hit, låts vara vänner med honom, får honom att förråda hela riket genom att bära vår märke, och låta befolkningen sköta förvisningen. Om han mot all förmodan skulle vara tillräckligt stark för att försöka utplåna oss, så kan vi alltid utplåna honom."

Det blev tyst. Först efter en lång tystnad talade varelsen som hade skådat:

"Kall, hård och obarmhärtig. Du har allt som gör dig till en sann Ishäxa, Meayone. 

Pojken med PumahjärtatWhere stories live. Discover now