My therapist ~Larry Stylinson~

Kapitel 1. Jag behöver ingen hjälp!

*Harrys pov*

Jag är motsatsen till fel fri. Jag gör allting fel, det går inte bra för mig i skolan, har inga vänner förutom Niall som är min bästavän. Dem andra tycker att jag är idiot, konstig och galen. Jag förstår varför så jag klandrar dem inte, och jag är bipolär.

---

Ännu en dag som min klocka ringer 05:30 och ännu en dag av att gå till helvetet och få kommentarer om den man är. Jag var ensam hemma som vanligt. Mina mammor jobbar hela tiden och min syster är i Japan och studerar.

Jag kläde av mig mina kläder, ställde mig framför spegeln och kollade på mina ärr. Jag började skära gör ungefär 2 år sedan. Jag började när mobbningen började och jag hade nyss fyllt 15.

Jag tog ett glass vatten till frukost och sen började gå mot skolan. Jag och mina mammor är inte rika men vi klarar oss. Vi har ett litet hus och det står mat varje dag på bordet.

"Varför är du fortfarande kvar här?" Frågade en av mina mobbare när jag kom till skolan.

"Det finns ingen annan skola i närheten" sa jag lite blygt. Jag visste vad han menade men jag är seriöst trött på alla kommentarer

"Jag menar i livet, du är bara en börda för alla som måste se dig och prata med dig" sa han tillbaka. Jag kände redan att jag började bli argare men jag visste att det var det som dem ville. Istället för att slösa min energi på dem så gick jag bara vidare.

"Hey, vi pratar med dig" sa en annan kille.

"Vet ni vad? Jag fucking bryr mig inte om vad du tycker! Jag kanske är en börda till alla. Men isåfall låt mig! Jag tror inte att dina föräldrar är mycket stoltare över dig! Att ha ett ägghuvud till son, det, det borde vara en börda!", snappade jag till.

Dem bara stod och kollade på mig. Det var första gången som jag stod upp för mig själv. Efter några sekunder så började alla 3 gå fram till mig. Jag bakade bakåt men innan jag ens han ta 5 steg så tog dem tag om min arm och slängde mig på marken.

"Tänk på vilka det är du pratar med" viskade den tredje killen i mitt öra.

När jag såg att dem hade gått så reste jag mej upp. Jag bara stod där ett tag tills jag bestämde för att helt enkelt bara skippa skolan. När jag kom hem så var min mami hemma. Skumt.

"Harry, vad gör du hemma? Har inte du skola?" Frågade hon.

"Jo" sa jag bara och sen skulle sticka innan mami kallade på mig igen.

"Vi måste prata. Jag och din mamma har pratat och vi har bokat tid imorgon till en psykolog" sa mami.

"Jag behöver inte prata med någon!"

"Vi alla har märkt att du inte mår bra. Vi vill bara ditt bästa"

"Jag behöver ingen hjälp!" Skrek jag ut.

"Jo det gör du! Slut diskuterat om det. Jag får tillbaka till jobbet nu, skulle bara hämta min lunch. Och du går tillbaka till skolan." Sa mami och sen gick.

Varför skaffade dem en psykolog till mig utan att fråga mig först? Jag tänker inte pratat med någon främmande gumma eller gubbe om mina problem! Så om dem tror att jag kommer att prata så får dem tänka igen.