To The End

To The End ~ Del.6 "Väntan"

Samanthas perspektiv:
Det tog ett tag innan jag insåg att YOHIO låg medvetslös på golvet med ett skott i bröstet.
Jag tog snabbt upp min mobil och tryckte fram till luren och slog 112. Det svarade.
- JAG BEHÖVER EN AMBULANS!
Jag skrek i luren så att man nästan skulle kunna tro att den i andra änden blev döv.
- Jag ska genast ge en signal till ambulansen. Medan du väntar så kan du berätta vad som har hänt.
Det lät som en ung dam. Hon hade en så lugn och rofylld röst. Jag berättade det som hade hänt, alla detaljer som jag kunde komma ihåg. Jag kände mig lugnare nu, men oron kom tillbaka när jag kom på att ambulansen inte hade kommit ännu.
- HUR LÄNGE HAR DU TÄNKT ATT JAG SKA VÄNTA PÅ AMBULANSEN NÄR YOHIO HÅLLER PÅ ATT FÖRBLÖDA??!!
Jag skrek ännu en gång i luren. Denna gången blev hon i andra luren arg och röt till.
- OM DU INTE KAN VÄNTA KAN DU VÄLL FIXA ALLT SJÄLV! BARNUNGE! DU MÅSTE FÖRSTÅ ATT DET KAN TA TID ATT PACKA ALLA SAKER SOM SKA MED OCH SEDAN ÅKA TILL SUNDSVALL!!
Jag vart nästan rädd, jag kunde inte få fram nått till försvar och la bara på luren så fort jag bara kunde. Hon borde inte få ha kvar jobbet om hon inte kunde hålla sitt humör på en lugn nivå längre än 30 minuter.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
PÅ SJUKHUSET
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Samanthas perspektiv:
Jag satt i väntrummet och väntade i minst 1 timme innan någon kom.
- Du får komma in nu Samantha.
Jag följde efter läkaren till ett litet rum, väggarna, taket, golvet och allt annat var vitt. Det var bländande men jag struntade i det och sökte med blicken efter YOHIO. Där låg han, i en vit säng med en massa sladdar runt om sig. Han var nästan lika blek som det vita täcket. Han såg så livlös ut. Jag satte mig på sängkanten och lade min ena hand på hans hand. Den var iskall och blek, hans fingrar var smala och lena.
En läkare kom in efter att det hade gått 20 minuter.
- Han kommer inte klara av de sista minuterna han har kvar.
Jag vände blicken mot läkaren och tittade stelt och sprang fram till läkaren och gav honom en käftsmäll. Jag fick ett utbrott och började skrika åt läkaren. Det tog en hel timme för mig att bli lugn. Sedan brast jag ut i gråt. Jag kunde bara tänka på YOHIO just nu.
Läkaren hade gått till ett annat rum och lämnat oss ensamma. Det kändes skönt att få vara ensam med YOHIO igen. Jag satte mig på knä på golvet och tog tag i båda hans händer och smekte dom med mina varma och smala fingrar. Jag tittade på YOHIO igen och gråten kom tillbaka. Jag grävde ner mitt ansikte i hans händer och grät.
- Om det bara kunde finnas något sätt att få dig tillbaka.
Jag viskade det för mig själv, så tyst att jag knappt kunde höra själv.
*knack,knack*
Jag hoppade till och stirrade på dörren. Den öppnade sig sakta. Det var inte en man i vit rock denna gång, det var...