Five million dollars or love- a Jordan Parrish Fanfiction

Kapitel 3

Jag sprang fram till fönstret för att få en skymt av personen som varit i rummet bara några sekunder tidigare. Nedanför fönstret så såg jag en gyllenbrun hårman som snabbt försvann bakom en husknut. Snabbt så vände jag mig om för att springa ikapp människan, men jag hade inte kollat mig om och jag krockade i Parrish som hade stått precis bakom mig. Mina kinder blev röda och jag kollade ner mot marken. I vanliga fall så brukade jag inte vara så klumpig men efter dagen i skogen så hade jag varit på helspänn hela tiden.

Parrish la sina händer på mina axlar och jag tittade upp. Han kollade på mig med sin klara blick. I den stunden så slappnade jag av, jag kände att inget kunde hända mig. Ett lugn spred sig i mig, ett lugn som jag inte känt på länge. Jag lutade mig långsamt mot honom och mitt huvud landade långsamt på hans bröst. Han släppte taget om mina axlar och omfamnade mig försiktigt. Jag vinklade huvudet för att kunna höra hans hjärtslag. De var lugna och stadiga.

-Hur är det? frågade han.

-Bra. Jag ville bara få fast den där personen, ljög jag.

Jag kollade upp på Parrish och när jag kollade in i hans ögon så såg jag att han hade genomskådat min lögn. Det verkade inte bekymra honom.

Det sprakade till i polisradion på Parrish axel och han backade iväg för att höra vad som hände. Någon hade sett våran rymling och vi vände oss om för att ta oss ner för trappan igen. Huset låg lika mörkt som när vi gått in och trappan knarrade. När vi kom fram till ytterdörren så slog ljuset emot oss och jag kunde nästan inte se. Jag tog upp min hand till pannan för att skymma solen. Bilen stod vid vägkanten en bit bort. Vi tog den och åkte iväg mot platsen där personen hade blivit sedd. Väl vid platsen så var det tomt. Vi valde att ge upp för dagen då det nu var ganska sent. Polisstationen var nästan tom när vi kom tillbaka.

Jag var trött och det sågs nog på mig eftersom Parrish vände sig mot mig och frågade om jag ville ha skjuts hem. Jag tackade ja och han checkade ut innan vi gick ut mot polisbilen igen. Bilfärden hem var tyst. Jag gillade inte småprat och tyckte bättre om tystnaden. Den bröts då när Parrish öppnade munnen.

-Så hur gammal är du? frågade han.

-Jag är 22, svarade jag.

Det blev tyst igen. Jag hörde hur Parrish hjärta började slå snabbare. Han låtsades som ingenting och höll ögonen på vägen. Vi var nära min mammas hem nu, bilen saktade in och han hittade en parkeringsplats nära huset för att släppa av mig.

-Vill du följa med in och ta en kopp kaffe eller något? sa jag.

-Jag vill inte göra något besvär, sa Parrish men hans hjärta började slå ännu fortare. 

-Du gör inget besvär. Ingen är hemma och jag tror att både min mamma och Scott ska jobba sent idag, sa jag.

Han kollade på mig och sedan så kollade han på sin mobil och gick ut ur bilen. Vi gick mot huset och när vi kom in så gick jag mot köket. Parrish följde efter mig. Innan jag kom fram till kaffekokaren så la Parrish sin hand på min höft. En rysning gick igenom min kropp. Han drog in mig mot sig och jag kollade på honom. Våra blickar möttes, det pirrade till inom mig. Jag lutade mig långsamt mot honom. Hans läppar mötte mina i en försiktig kyss. Den blev intensivare. Mina tankar blev tomma, det enda jag kunde tänka på var Parrish läppar mot mina. Jag backade bakåt tills jag slog mot väggen och jag lyfte min hand och tog ett försiktigt tag om Parrish hår. Han mumlade något som jag inte hörde.

-Va? sa jag lite otydligt.

Parrish backade långsamt iväg.

-Jag undrade om du ville gå upp, sa han.