Five million dollars or love- a Jordan Parrish Fanfiction

Kapitel 1

Jag hade nyss slutat utbildningen för FBI-studenter. Efter det så hade jag flyttat till London och bott där i ungefär ett halvår. Jag hade ett jobb som kriminaltekniker och hade varit väldigt nöjd med det. Det var inte förrän jag hade åkt på ett fall som jag kom och tänka på min hemstad igen.

Jag hade kommit till en brottsplats och skulle packa upp mina saker, jag gick runt ett tag och efter en stund så märkte jag något.

Jag stod vid en vägg och undersökte för att få reda på dödsorsaken till offret när jag fick syn på klomärken. Plasthandskarna på mina händer blev plötsligt obekväma och jag sträckte ut handen för att se om jag hade rätt. Jag drog mina fingrar längst spåren och mina farhågor besannades framför mig. Mina fingrar passade perfekt i skårorna och jag förstod vad det betydde.

Det sprang lös en varulv i London som inte hade kontroll över förvandlingarna.

Efter jobbet så tog jag fram min mobiltelefon och slog upp kontaktlistan. Scott McCall stod som favorit. Jag ringde upp honom, det gick fram två signaler innan han svarade.

-Hej syrran, vad händer? sa han när han svarade.

-Hej Scott, jag har ett problem här i London och skulle behöva lite extra hjälp.

-Jag har tyvärr inte möjlighet att åka över nu vi har ett nytillskott, vad gäller det?

-Vi har en situation. Någon har tappat kontroll helt här.

-Jackson och Ethan bor i närheten av dig. Jag kan be dem att hjälpa dig.

-Gärna det hade varit bra. Tack.

Jag la på och plockade upp mina saker på stationen. Det var bäst att ta sig hemåt ifall att jag skulle få besök senare. Det hade hunnit bli mörkt ute, parkeringsplatsen låg en bit ifrån stationen så jag började gå mot min bil. Utomhus var det lite kyligt och fullmånen lyste klart över staden. Vargen inom mig ville komma fram, jag kände det, men även fast den var stark så var min vilja starkare. Jag hade inte varit född som varulv, det var något jag blivit under dem senare åren av mitt just nu rätt så korta liv.

Plötsligt hörde jag ett ljud. Långt borta hörde jag ett dovt ylande, det var inget som en vanlig människa skulle höra, det var såpass långt bort. Jag kände att håren på mina armar reste sig och jag fick anstränga mig förr att inte förvandlas, det lyckades nästan. Min blick var inte längre min, runt mig såg jag inte längre mörker och mina instinkter tillhörde vargen.

Bilen och att möta Jackson och Ethan var nu oviktigt. Jag vände mig till varifrån jag hört ljudet och började springa. Allt blev suddigt runt omkring mig, det var bara jag, vinden piskade mot ansiktet när jag sprang.

Inom mig så slogs jag mot vargen om kontroll, det kändes som att jag var fast i min egen kropp. Jag såg och kände allt men kunde inte styra, det var en fängslande känsla.

Tiden for förbi tillsammans med staden och innan jag visste vad som hade hänt så var jag utanför staden. Jag hade precis korsat gränsen då jag fick syn på den andra. Vi stannade upp och jag kollade på honom, hans blick sa allt. Ögonen var uppspärrade och ansiktet var blekt. Det här kunde inte vara den vildsinta varelse som jag hade varit så rädd för idag på jobbet.

Bakom mig så hörde jag en gren knäckas. Snabbt men försiktigt så tog jag mig undan och gömde mig bakom några buskar. Jag la mig på marken och andades tungt. Den andra varulven hade inte rört sig ur fläcken och stod förfrusen på samma ställe som innan. Jag såg att en yngre kvinna långsamt tog sig fram och stod tillslut där jag hade stått en halv minut sedan. Hon hade gyllenbrunt hår och rörde sig smidigt fram genom undervegetationen. Den andre bröts ur sin förlamning och sprang åt andra hållet. Längre fram var en klippkant, den var väl dold och han hann inte se den i tid. Innan jag hann ropa så hörde jag ett brak.

Kvinnan sprang fram till kanten och kollade ner, ett kvävt skrik kom från hennes läppar. Snabbt så sträcktes hennes hand mot en jackficka på den mörka läderjackan och hon tog fram en telefon. Jag smög närmare och försökte att göra så lite ljud som möjligt, det var svårt då jag var omgiven av buskar. Det stack i mina armar och ben men jag tog mig framåt. Kvinnan knappade fram ett nummer som hon ringde.

-Han dog, det fanns inget jag kunde göra åt det, jag är ledsen, sa hon när personen i andra änden svarade.

-Vi får ta fram information på något annat sätt isåfall, svarade personen på andra sidan.

-Oroa dig inte mamma, vi ska hitta ett sätt att sätta dit den där Scott McCall för vad han gjort mot våran familj. Kodexen hjälper honom inte nu! sa kvinnan som stod framför mig.

Jag stelnade till. Hon kunde inte mena...

Jag stelnade till och ställde mig upp utan att tänka. Buskarna prasslade till och kvinnan vände sig om. Hennes gröna ögon halvt lyste under månens sken när hon såg mig. Jag kunde inte tänka så jag bara vände mig om och sprang.

Det enda jag kunde tänka på var att hon hade pratat om min bror och att jag behövde varna honom. Vinden ven och löven prasslade under mina fötter när jag rusade in mot staden igen. Jag hade månens distraherande ljus i ansiktet men jag hade inte kunnat förvandlats om jag så hade velat det. Jag kom fram till utkanten av staden och började sakta ner. Gatlyktornas starka sken bländade mig och de höga hyreshusen lugnade ner mig lite. Jag gick nu. Tankarna var röriga och jag insåg att jag bara tänkte på en sak.

"Scott... Jag måste varna honom.''

Det var för osäkert att ringa eller sms:a, det fanns bara en lösning. Jag tänkte på det länge och försökte hitta flera anledningar till att stanna, men jag kom alltid fram till samma slutsats.

Jag måste åka till Beacon Hills. Det var den enda lösningen. Jag kom hem och slog upp min laptop. Det var väldigt många flyg som åkte till Kalifornien imorgon så det var inte ett problem. Problemet var att ha möjlighet att åka iväg. Jag kunde ju inte bara lämna mitt liv här. Jag hade bara bott här i ett halvår men ändå.

Morgonen därefter hade jag fått tillåtelse av min chef att vara ledig på grund av ''familjeproblem'' och jag tog ett plan som landade vid Beacon County flygplats.

Flygturen var inte så problematisk och när jag hade landat så ringde jag en taxi som hämtade mig och körde mig till mitt barndomshem. Scott visste inte att jag var påväg så han blev minst sagt förvånad när jag helt plötsligt stod utanför dörren till våran mors hem.

-Hej, sa han när han öppnade dörren.

-Hej, svarade jag.

-Vad gör du här? frågade han mig.

-Jag har något viktigt att berätta, sa jag och så gick jag igenom hela historien från att jag hade hittat klomärkena till att tjejen i skogen hade nämnt min brors namn.

En halvtimme senare hade jag berättat allt. Scott satt förstelnad och rörde sig inte. Jag såg på honom att det var något han inte berättade. Han såg rädd ut. Jag frågade inte vad han tänkte, jag visste att han skulle berätta förr eller senare.

Flygturen hade varit lång och jag hade blivit trött. Jag hade hunnit sova en stund på planet men jag var tvungen att sova ordentligt nu. Jag gick ut från köket och upp på övervåningen. Trappan knakade så att det lät som om den skulle gå sönder. Det skrämde mig inte längre. Under min uppväxt så hade jag lärt mig att undvika de mest fallna delarna av huset. Det var litet och skröpligt men det var hemma.

När jag kommit upp för trappan så svängde jag mot mitt rum. Det var längst bort i korridoren. Jag gick in och såg min gamla säng som fortfarande stod kvar. Jag hade inte varit där på länge och det luktade instängt. Jag gick fram till fönstret och öppnade det. Den svala kvällsbrisen blåste in i rummet och jag kände en direkt skillnad. Min väska hade jag ställt i ett hörn av rummet, jag öppnade den och plockade ur mina kläder för att lägga dem i garderoben. Det tog inte så lång tid då jag inte hade så mycket med mig. Jag insåg att klockan var mycket så jag rotade fram en gammal t-shirt ur garderoben. Den var utsliten och blå, från början hade det varit ett tryck på den men det hade tynat bort. Jag tog av mig skorna och byxorna. Tröjan tog jag också av mig och bytte ut den mot min t-shirt som nu fick användas som pyjamas. Jag gick till mitt lilla badrum och rotade fram en tandborste. Efter det så borstade jag tänderna och gick och la mig.

Den natten sov jag som en stock. Jag däckade efter dagens resande och drömde inte på hela natten. Dagen hade varit problemfri och det var inget som jag kunde säga om de nästkommande veckorna.