Jag minns dagen allting började så tydligt. Jag minns hur jag, Julius Pringles, vaknade en tidig morgon. Jag gick som vanligt upp och tog på mig mina favoritkläder. Efter att ha borstat mina ögonbryn och mustaschen (inte tänderna, sådana har jag inte) ställde jag mig framför spegeln. Jag beskådade mig själv och såg ner på de röda byxorna jag hade på mig, de som jag alltid har på mig. Jag slängde på mig en matchande röd skjorta över den vita märkeströjan jag redan bar. Sedan gick jag ner till köket för att äta min frukost, bestående av 3 olika sorters chips. Den största fördelen jag ser med att äta chips till varje måltid, utöver hur fantastiskt gott och hälsosamt det är, är att det i princip innebär en ekonomisk vinst för mig. Jag är nämligen VD på Pringles AB, vilket betyder att jag tjänar pengar för varje chipsburk som säljs. Jag har inte räknat på vad vinsten egentligen blir, men jag tror den är hög, för jag är rik.
Detta var en viktig dag för mig och hela mitt företag. Det var Den dagen, dagen då alla viktiga personer från alla majsföretag i hela landet komma på möte för att diskutera ett samarbete med att producera majschips. Jag hade i min position som VD på Pringles AB en självklar roll i dagens schema. Jag skulle hålla ett tal inför flera hundra anställda, och inget skulle få distrahera mig. Men jag visste inte än, att jag skulle bli så mycket mer än distraherad.
Jag tog ett energifyllt kliv upp på scenen och började tala. Jag såg ut över publiken då jag plötsligt stannade upp mitt i en mening. Bland alla dessa herrar i kostym stack en person ut. På stolsrad 7 satt en lång och stilig man, helt klädd i grönt. Hans kläder var gjorda av löv och var inte helt heltäckande, precis som jag vill ha det. Genom gliporna kunde jag skymta en vältränad kropp, som precis som kläderna var grön. Jag blev som förtrollad av denna mystiska främling. Våra ögon möttes och jag glömde för ett ögonblick bort var jag var. Det enda som var viktigt var här och nu och det vackra paret ögon som med kärleksfull nyfikenhet tittade in i mina egna. Hans blick verkade nästan... bekant? Plötsligt visste jag vad jag hade saknat hela mitt liv. Det var inte mer pengar, mer makt eller fler chipssmaker, även om det var saker som jag också gärna hade. Nej, det jag saknade var en grön man iklädd gröna kläder gjorda av löv. Jag kände hur magen exploderade i ett virrvarr av fjärilar och hur kinderna hettade till som två enorma kaminer.
Då kom jag ihåg vad han höll på med och kollade snabbt bort igen för att fortsätta presentationen. Jag försökte se oberörd ut, men det var en utmaning med tanke på vad det ögonblicket hade väckt inom mig. Även om jag fortsatte presentationen som om inget hänt kunde jag inte skaka känslan av att jag kände igen den förtjusande gröna mannen. Det var något med hans ögon, hans kropp, sättet hans gröna ögon matchade resten av honom. Skulle jag någonsin få se denna vackra mannen igen?
Ja, det skulle jag definitivt. Du förstår, jag är inte vem som helst. Jag är en välrespekterad affärsman, chef, företagsmaskot och trefaldig vinnare av priset "Högsta torn byggt av chipsrör - Sourcream and Onion Edition". Jag är också beslutsam och har en vilja av stål. Redan samma eftermiddag beslutade jag mig för att - som ungdomarna säger - shoot my shot.
Efter mötet var avklarat gick jag igenom gästlistan för att se om där fanns ett namn som passade in på den vackra gröna jätten. Jag gav nästan upp hoppet innan jag såg det. Green Giant. Såklart, vilket namn skulle kunna passa bättre? Möjligen Green Giant-Pringles? Jag trängde mig fram genom massan av minglande kostymgubbar innan jag fick syn på honom. Han stod för sig själv i ett hörn, lite avsides. Det var märkligt, tänkte jag. Hur är en så het man inte konstant omringad av folk? Green kanske trots allt inte är så trevlig som han såg ut. Har jag förhastat mig?
Den tanken varade inte länge. Green hälsade på mig med ett välkomnande leende. Att se hans läppar röra sig på det sättet (pratsättet alltså) fick mig nästan att tappa kontrollen. "Det är du som är Julius Pringles, eller hur?" sa Green medan han studerade mig uppifrån och ner. Jag må ha en vilja av stål, men den hindrade mig inte från att känna den nervositet som spreds genom min kropp. "Ja. Det är jag. Hur... Um... Hur visste du det?" svarade jag, och försökte verka oberörd av Greens närvaro. "Haha, det finns ju bilder av dig på varenda chipsburk i hela byggnaden! Klart jag vet vem du är." Jag rodnade nästan när jag insåg att han hade sett pringlesbilderna. Nej, just det. Vilja av stål.
"Jag tänker gå rakt på sak. Vill du kanske följa med mig på en arbetsresa?" sa jag. Fan. Nej. Varför sa jag arbetsresa? "Ja, visst. För att prata om samarbetet med majschips, menar du?" sa Green och vände sin vänliga blick mot mig. Han såg på mig som om han inte alls bara ville prata om samarbeten, och det ville inte jag heller. Han verkade gilla mig, det var bra. Och som vanligt hade jag en plan.
Men tänkte han på samma sak som jag tänkte? Det gick inte att veta.
BESTIE HANNA DETTA ÄR TILL DIG HOPPAS DU GILLAR DETTA MÄSTERVERK JAG SKA FÖRSÖKA SKRIVA FÄRDIGT RESTEN SNART (DET ÄR NÄSTAN KLART MEN DET HAR INGET SLUT ÄN) MEN JAG MÅSTE PRIORITERA MATTEPROVET FÖRST SÅ DU FÅR VÄNTA TÅLMODIGT ANTAR JAG OCH JAG TÄNKER INTE SÄTTA UT SKILJETECKEN HÄR ÄVEN OM DETTA ÄR FLERA MENINGAR JAG ÄLSKAR DIG HANNA HOPPAS ATT DU HADE EN BRA FÖDELSEDAG OCH ATT DET VA KUL ATT BLI ÄLDRE PUSS sparkle sparkle
