Sanningens ögonblick

98 2 2
                                    

När vi var framme hos mig så stängde han av mopeden och tog av sig hjälmen, hans mörka, korta hår var rufsigt och han stod och stod lutad mot sin moped och tittade lite sexigt mot. Hans ögon var gröna och han hade på sig ett par knälånga shorts och en hoodie. Han var så snygg.
-Tack för skjutsen. Sa jag och log.
-Allt för cancerbarn. Sa han och log tillbaka.
-Ursäkta? Cancerbarn? Så om jag inte hade haft cancer så hade du inte kört hem mig? Frågade jag och la armarna i kors.
Jag blev faktiskt riktigt ledsen och hoppades på ett bra svar.
-Nej jag hade inte kört hem dig om du inte hade cancer. sa han och ryckte på axlarna.
Jag blev så arg så jag blev röd i ansiktet.
-Du är bara för mycket! sa jag och sprang in i huset.
-Vänta jag menade inte så! Ropa han tillbaka, efter två minuter så körde han iväg med ett suck.

Du har nått slutet av publicerade delar.

⏰ Senast uppdaterad: Feb 10, 2015 ⏰

Lägg till den här berättelsen i ditt bibliotek för att få aviseringar om nya delar!

Don't leave meDär berättelser lever. Upptäck nu