Glömd

Fjord

Fjord

Fjord lyfte blicken upp mot de väldiga bergen i öst som tant Lei så ofta talade om. 

De grotestka varelserna som hon sa bodde i de djupa grottorna, gigantiska monster som besatte stora krafter. Legenden sa att i tidernas begynnelse hade de regerat vårt land och spridit fruktan över världen. folket levde i fruktan och den forne klanhövdingen Fjall hade fått nog, han tog ett följe av de tre tappraste krigarna och vandrade upp på berget, väl där fann dem varelsernas kraftkälla, en kristall stor som ett manshuvud. Fjall svingade sin klinga och när den träffade kristallen så splittrades den i tusen bitar, sylvassa skärvor som låg spridda över grottgolvet. När varelserna upptäckte vad Fjall hade gjort så var det redan för sent för dem att förhindra förvandligen, de bar fortfarande kvar spår av de monstruösa drag de haft innan men alla de onaturliga krafter de haft i sina händer var som bortblåsta. I väntan på att nästa kristall skulle växa sig lika stor och mäktig så kröp bergsfolket ner i bergets djupa avgrunder.

Fjalls legend var alltid den som Fjord hade beundrat mest, de modiga männen som gav sig ut upp i bergen för att tappert rädda de oskyldiga från bergsfolkets våld.Han ville också göra stordåd, vara tapper och modig. Men han gjorde bara samma saker dag in och dag ut, det hände aldrig något speciellt. och om det utav någon händelse var något som hände så var det alltid han som hamnade i knipa, Men snart var dagen kommen då han för  tredje gången skulle få försök att lyckas i de stora mandomsproven som hölls till Fjalls ära varje år för pojkar som var fjorton år fyllda. Det var ingen stor grej om man misslyckades en gång, två misslyckanden ja då var det något fel på pojken och här kom Fjord och skulle göra mandomsprovet en tredje gång det hade aldrig förr inträffat, ännu mindre av en hövdingason. Om Fjord misslyckades nu så skulle han inte längre bli betraktad som hövdingens son, alla släktskap skulle bli uppsagda och han skulle bli rotlös, förbjuden att bilda familj och äga mark, ingen skulle respektera honom, han skulle aldrig bli man. När han såg ut över åkrarna där män och kvinnor arbetade så tyckte han sig nästa känna hånet från vinden. Are, hans enda vän satte sig bredvid Fjord på den stora murkna stocken som fanns i utkanten av den lilla byn. Han sa ingenting men Fjord visste att ord egentligen var överflödiga, vad hade han att säga som Are inte redan visste.  

Are var en gåva till Fjord från folket dagen då han fyllde sju år, precis som varje hövdingason innan honom fått sin första träl genom cermonin där sonen själv avlägsnar trälens tunga och sedan offrar den till de stora totemgudarna. Därefter så äger sonen trälen ända fram till sin dödsdag eller fram till att trälen dör. Fjord grät i flera dagar efter det hemska han gjort mot den lilla trälpojken. Hans far kallade honom svag och ynklig på grun av detta, sade att han var en skam för familjen. Men till och med efter denna tillsägelse så ställde Fjord till med ett himla liv när han var på väg att frige trälpojken genom att på stora torget försöka avsäga sig sitt ägarskap inför gudarna, Fjord hade grävt upp den offrade tungan och alla i byn trodde att totemgudarna nu skulle ta ut sin ilska på dem, folket krävde att hövdingen skulle straffa sin son och för att behaga de nu förargade gudarna så borde han göra blodsoffer från syndaren och det blev som folket ville. Den sju årige Fjord fick många rapp över hela kroppen, han minns hur folket i byn hade sett på honom när han var bunden vid pålen och hans far piskade i vad som hade känts som en evighet. Därefter brände man den röda jorden så att en bit av den skyldigas ande blev fast i gudarnas avgrund där den även stannade efter döden. Så delar av Fjords ande var redan vid sju års ålder spillda till jorden i avgrunden.

Efter den dagen har han varit bunden vid stolpen många gånger men dagen då Fjord försökte befria trälpojken Are var den första.

 Tillsammans satt trälen och den unge mannen på stocken och blickade mot bergen, i tystnad.