Killer show

Del 1 av 1

Killer show

Det var en killer show.

Mira var borta, jag kommer aldrig träffa henne igen, tänkte jag medans mina tårar rann nerför mina kinder på vägen hem efter varit på kyrkogården. Jag sa till henne att hon inte skulle komma, hon lyssnade inte och jag borde ha stoppat det från att hända. Jag väntade länge men fruktade ögonblicket där hennes långa blonda hår och glittrande blåa ögon ska komma med i tidningen och på teven. Ingen visste hur hon var som person, ingen förutom jag. Hon var min högra hand och jag var hennes vänstra. Vi fungerar inte utan varandra, tänkte jag medans jag försökte lämna världen för att träffa Mira och säga förlåt. Mira var alltid där för att stoppa mig från att skada mig själv men jag missade den enda chansen jag hade för att stoppa henne men jag misslyckades, jag störde mig på det hela tiden.

Jag träffade Mira på dagis och vi blev bästisar direkt. Hon har alltid varit den snygga men lite dummare tjejen. Hon har alltid fått killarna. Även om jag var lite nördig och inte den snyggaste tyckte Mira fortfarande om mig för att hon visste vem jag faktiskt var som person. Jag har alltid varit lite avundsjuk på hennes vackra utseende och fantastiska dansrörelser men jag var fortfarande alltid där för henne när hon slog andra dansare i tävlingar för det är det man gör som bästa vän. Mina föräldrar har alltid tyckt om Mira mer än mig. Min pappa hatade allt om mig och gjorde att jag kände mig värdelös.

Precis innan vi gick ut nian hade vi en show framför alla. Mira fick ett danssolo som ett avslut som hon brukade vara skitglad för, men inte denna gången. I femman fick Mira en pojkvän, Alexander, som hon blev kär i men jag har alltid hatat honom och han lämnade henne för någon annan precis innan showen. Hon var helt förkrossad. Förlåt.

"Mira, snälla dansa inte idag." sa jag oroligt, Mira såg lite irriterad ut och svarade efter en liten stund "Jag visste det, jag visste att du skulle bli avundsjuk någon gång, jag tänker dansa och inget kan stoppa mig". Jag försökte stoppa henne, jag tvingade tillochmed hennes pojkvän göra slut med henne innan showen men hon har alltid varit en väldigt bestämd person. Jag plockade upp min telefon och ringde ett anonymt nummer. "Gör inte det, jag tänker inte betala, sanningen kommer att komma ut och mitt namn kommer inte nämnas." viskade jag med en arg röst medans mina tårar började rinna ner från mitt ansikte. Jag torkade bort de flesta tårarna och började leta efter Mira.

Precis när jag hittade henne var det hennes tur att dansa. Jag hade kommit för sent. Jag gick långsamt till publiken och satte mig bredvid Alexander och varnade honom om vad som skulle hända. "Jag måste säga till henne att jag älskar henne fort." grät han och försökte resa sig för att springa upp på scenen, "Nej, det är för sent" sa jag tillbaka till Alexander medan jag puttade ner honom i stolen igen. Rullgardinerna rullade upp och det blev helt tyst i auditoriet och jag kunde känna rädslan och ångesten i rummet medans allas ansikten blev röda. Hon var borta och det var mitt fel.

Efter begravningen sprang jag upp till mitt rum och ringde det anonyma numret igen. "Vad har du gjort. Jag sa till dig att inte göra det!" skrek jag in till min telefon, "Och vad ska du göra åt det? Om du anmäler mig så kan jag bara säga att det var du som sa till mig att göra det." svarade någon på andra änden telefonen. Jag la på och satte på teven där det enda jag kunde se var Miras ansikte. Det var helt tyst utomhus och jag kunde känna hur alla var ledsna som om att de faktiskt kände henne, det var låtsas tårar. Vi skulle egentligen ha en till dag i skolan men den var inställd för polisen skulle leta efter ledtrådar om vem det var. Jag visste. Jag plockade upp min telefon och ringde honom igen, mördaren, "Jag kommer berätta sanningen" sa jag snabbt innan jag la på och sprang till polisstationen. Himlen var grå, vädret var tråkigt och det regnade som att gud var den enda som var lika ledsen som jag.

När jag kom till stationen såg jag Alexanders föräldrar gråta medans polisen pratade. "Vad har hänt?" frågade jag med en bekymrad min. "Han är borta." svarade Alexanders pappa med röda ögon och blöta kinder. Jag gick sakta bort till en annan polis och berättade sanningen. Polisen sa att han behövde ta mig till fånga men jag bara sprang, och sprang så fort som möjligt. "Hallå! Kom tillbaka här" jag lyssnade inte på polis officeren och fortsatte springa till skolan.

När jag var framme i auditoriet gick jag upp på scenen och drog ner ett snöre som hängde ner från en pelare. Jag ställde mig på en stol och satte snöret runt min hals. "Jag har gjort fel, det var mitt fel!" Det var de kända sista orden av Malva Nilsson. Jag sparkade bort stolen och efter en stund var jag återförenad med Mira i en annan värld. Nu visste de vem men där fanns fortfarande ett mysterium, varför? Det var en riktig killer show.