f e m t o n

2.1K 67 22
                                    

Raelynn
🌹

Mitt hjärta slog extremt fort och adrenalinet från när jag hade sprungit fanns fortfarande kvar i mitt blod. Jag hade förklarat, det bästa jag kunde, för mina föräldrar vad som hade hänt innan jag störtade in i huset som en galning klockan halv elva på kvällen men de trodde inte på mig. 

Det gjorde mig sjukt frustrerad- att jag förstod varför dem inte gjorde det, eftersom det lät skumt.

"Vargar... lika stora som hästar?" ifrågasatte pappa tveksamt och man såg tydligt hur lite han trodde på mig.

Jag nickade häftigt mot honom, försökte minimera min snabba andetag och ta det lugnt. 

Det jag precis hade sett var obeskrivligt, mer än trettio blodtörstiga vargar som hade stirrat och velat äta upp mig... Om jag inte hade sprungit så snabbt som jag hade gjort skulle jag säkert ha blivit tagen. 

Pappa delade en skum blick med mamma som bara uppgivet skakade på huvudet. Hon tittade halvhjärtat upp från sitt modemagasin och gav mig sin mest besvikna min. 

"Det är sant", muttrade jag vilket bara ledde till att mammas ögon smalnade till springor. 

Såklart skulle mamma aldrig förstå, det hade jag kunnat gissa mig till... men att pappa inte gjorde det! 

"Är du säker på att du inte fantiserade ihop-", började han men jag avbröt honom innan han hann avsluta meningen.

"JA!" utbrast jag för högljutt vilket fick mamma att argt slå ihop tidningen och Reed att sträcka ut armen åt oss. 

"SCHHH!" hyschade han direkt efter och försökte lyssna på vad som sades på TV:n. 

Mamma ignorerade honom.

"Raelynn!" sa hon strängt så att jag snopet stängde munnen.

Jag blev genast irriterad på båda två, hur kunde mamma bli arg på mig när jag precis hade undkommit en nära-döden-upplevelse? Och Reed hade inte ens lyssnat på mig! Otroligt!

"Vänta lite, ta det lugnt allihopa", sa pappa sedan och försökte få ordning på oss. Han vände sig först till mig. "Raelynn, jag vet inte om det du säger är sant men om det är det, håll dig bara borta från skogen från och med nu." 

Jag skulle precis öppna munnen för att säga något men hans blick tystnade mig. 

"Och, du, var inte så hård mot henne." Sa han till mamma som genast siktade sina vapen till ögon mot stackars pappa. 

"Vadå, hon kommer in här jättesent på kvällen, när man försöker ta det lugnt, och börjar prata massa humbug!" Väste hon till sitt försvar och glodde sedan på mig igen. "Gå till ditt rum." 

Jag tittade genast på pappa för att se hur han trött satt ena handen mot pannan i en suck. 

"Astrid." 

Hon helt och hållet nonchalerade pappas försök att få hennes uppmärksamhet och fortsatte bara att pekade upp mot trappen med blicken helt fokuserad på mig. 

"Är du verkligen seriös?" stönade jag samtidigt som Reed skruvade upp volymen med fjärrkontrollen. 

"GÅ!" skrek mamma så att vi alla ryckte till. 

Uppgivet försökte jag fånga pappas blick igen men han skakade bara långsamt på huvudet, som om han inte orkade bråka något mer idag. 

"Asså, kan ni vara tysta? Ni kan prata någon annanstans, jag kan inte ta TV:n och gå." Muttrade Reed likgiltigt från fåtöljen och suckade tungt. 

HALV ✔Where stories live. Discover now