t r e t t i o s e x

1.7K 57 6
                                    

Xander
🌖

Varför hände ingenting?

Den tanken hade cirkulerat i mitt huvud sedan vi passerade gränsen men trots allt så hade vi inte stött på någon ur Winterflocken utan det var helt tyst. Dillon verkade också ha lagt märke till en ovanliga stillheten och vi utbytte en blick mellan oss.

Lupus ledde oss fram genom den okända skogen, han hade tydligen varit här när det förut hade varit fred mellan våra flockar för länge sedan. Vi sa ingenting till varandra med rädslan av att bli hörda av de vita vargarna och där med avslöja vår position och i stället gick vi i tystnad.

Jag kände mig ängslig även fast jag visste att Raelynn var i säkerhet kunde jag inte sluta att oroa mig över henne. Hade hon det bra? Varför kändes det inte som det? Borde jag ändå ha stannat kvar hos henne?

Lupus varg stannade plötsligt upp och vi gjorde likadant. Hans vinkade huvudet åt olika håll med nosen upp i luften, han hade fått upp ett tydligare spår. Han gjorde sedan en rörelse med huvudet, började springa snabbare och vi följde efter. Redan efter några hundra meter kunde vi alla känna av stanken av fienderna, huh konstigt... när jag var med i Midnightflocken stank den mycket värre än nu när jag var Omega.

Skogen tonade till slut ut sig och en ängslig byggnad tog form några meter framför oss. Villan var gamla och mycket annorlunda från hur jag hade föreställt mig att Winterflockens samlingsplats skulle vara, den var vit målad fast färgen hade släppt för länge sedan och mossa växte på taket, det påminde om en sommarstuga. Vi började sakta och säkert smyga fram till ingången som överraskande saknade sin dörr som låg söndersliten på marken vid sidan om och om jag hade varit människa skulle jag ha rynkat på ögonbrynen av synen.

Rummet vi alla klev in i var dåligt belyst och om det inte hade varit för solstrålarna som sipprade sig genom gliporna i taket och persiennerna hade det varit becksvart. Det fanns heller inga möbler utan bara ett enda enormt rum. Plötsligt ryckte Kelly till vilket fick oss alla att vända sig till henne men hon märkte det knappt. Hennes mörka ögon var fokuserade på något i skuggorna och som på signal tänkte jag springa anfalla hotet men jag stannade mitt i.

Mina vargögon anpassade sig till mörkret och nu såg jag också vad det var som hade fångat Kellys intresse, en skadad man på golvet. Han hade flera jack i sin kropp som liknade rivsår och bett och alla hans kläder var täckta i vinrött blod och han andades ojämnt. Han höll på att dö.

Ögonblickligen förvandlades jag till människa igen och drog snabbt på mig shortsen innan jag rusade fram till honom. Jag satte mig på knä bredvid kroppen och lyfte den i min famn.

"Hallå", sa jag och vinklade hans huvud mot mig, blodets kladdiga substans mötte mina fingrar men jag reagerade inte. Hela hans ansikte var täckt av smuts, blod och hår hängde för hans ögon som jag drog bort. "Hallå, sir?"

"Är han död?" frågade Dillon, nu också i mänsklig form.

"Jag vet inte", svarade jag och kände efter mannens puls, den var där men mycket svag- han skulle dö när som helst. "Nej, snart men inte än."

Jag kände sedan en hand på min axel.

"Xander, kom, det finns inget vi kan gör-", han stoppade sig själv innan han hann avsluta meningen. "Vänta... jag vet vem det där är."

Lupus rynkade pannan när han betraktade det näst-in-till liket i min famn innan han flämtade till.

"Va, vad då? Vem är det, pappa?" andades Kelly och tog orden i mun från mig.

HALV ✔Where stories live. Discover now