HALV ✔

s j u t t o n

(Läs det jag skrev i slutet 😛)

Xander

🌖

Min far var en sådan jävla skithög och det trodde jag nog alla i min flock visste innerst inne vid det här lagret.

Igår hade han gjort det så fucking uppenbart vad han hade gjort mot mig men ändå så vred alla ryggen till och blundade för sanningen. Sanningen om att vår Alfa var ett moster, ett jävligt stort ett.

Hans ögon hade varit kallare än mina, som skärande istappar som skar i en, när man såg på honom. Varje slag, spark och svordom hade jag låtit passera utan att börja skrika eller göra något annat töntigt, jag hade stängt av. Riktiga män grät inte, hade jag upprepat flera gånger tills det fastnade.

Det var sant, det var bara fjollor som grät över något sådant litet. 

Jag hade varit som en robot, likgiltig och inte rört en enda min. Givetvis så skämdes jag över att hans vredesutbrott fanns på min kropp, speciellt när Raelynn hade sett det. Att hon hade sett mig svag.

Jag var långt ifrån klen men det hade hon igen aning om, och det sög att jag inte kunde bevisa det motsatta för henne.

Fan. 

Och bara tanken på henne fick det mig att känna mig konstig, som om tröstande armar omfamnade mig och det fick mig nästan att glömma bort allt det äckliga i världen, i BARA en liten stund.

Jag hade också bitit ihop och kämpat emot impulsen att försvara mig. Även om det hade brunnit i mig av begär att göra det, hade jag hållit mig. För jag visste vad som skulle ha hänt då, om jag väl hade börjat slå honom visste jag att jag inte skulle kunna sluta. 

Jag brukade träna varje dag så det var inte så konstigt att jag var starkare än honom men jag kunde bara inte. Efter allt jävla skit han hade fått mig och min varg att utstå med genom hela livet, skulle det ta ett tag att få ut all vår ilska och därmed råka döda honom. 

Men jag ville inte, jag ville inte döda honom, vilket min varg fortfarande inte förstod. Han ville bara få jobbet avslutat och få oss att undgå att bli körda med. 

Varför kunde vi inte bara döda honom nu? Ingen skulle märka något och vi skulle bli Alfan, sa han och jag skakade genast bort tanken innan den hann sätta sig.

Nej, jag var inte som min far, aldrig. Jag mördade inte folk bara för att jag blev arg på dem...

"Hallå, stå stilla", sa plötsligt Lupus bredvid mig och fick mig att bli medveten om min omgivning igen. Vi stod i Kellys vardagsrum, Lupus (hennes pappa) höll på att försöka vira in min blåslagna kropp i ett bandage och jag blinkade till. "Det blir inte lättare för mig om du ska förvandla dig till varg när jag gör det här."

Lupus var också en varulv, som sin dotter och fru. Han hade också varit med på mötet igår och sett förödelsen utspela sig och faktiskt var en av dem få som visste vad min far höll på med, bakom stängda dörrar. 

"Förlåt", muttrade jag bara och lät honom täcka över dem lila och gula blåmärkena  och det enorma rivmärket på min bröstkorg.  

"Men vad fan, vad är det för pappa som misshandlar sitt barn?" utbrast han sedan när han var klar och drog sig undan för att se om allting var på sin plats.