Skola För Mördare (Swedish)

Kapitel 6: Ett skott för lite

Anya

Det kliade, åh satans vad det kliade!

Jag flög upp ur sängen, fullt påklädd, och började klia mig frenetiskt i nacken.

2 sekunder och den lilla kliande bulan var en blodig fläck på min vita hud.

Raylie och Zelena susade upp sekunden efter mig, gjorde mina rörelser identiskt korrekt.

Raylie satte fingertopparna mot sina tinningar.

"Antingen så festade vi alldeles för hårt igår kväll eller så har jag fått migrän o minnesförlust" muttrade hon och jag log, trots att jag kände samma bultande i skallen.

Gula ögon, Gula ögon, gula ögon.

Huvudvärken tog till ordentligt.

Någonting knackade i mitt medvetande, något som ville bli ihågkommet. Det var något...

PANG!

Dörren flög upp på vid gavel och Roman, Filipino och Jacob rusade in i rummet.

Filipinos öron blossade körsbärsrött.

"Klassen... klassen ha.... klassen har börjat!" Flåsade Roman och lutade sig mot vår sänggavel för att hämta andan.

"Faáan!" Nästan utan att se vad jag gjorde, lyckades jag greppa tag om mitt revolver och pilbåge sett, trassla in fötterna i den del av sängens täcke som låg på golvet och fara rakt in i en flåsande Jacob.

Med roterande armar och ben föll vi i golvet med ett öronbedövande BRAK!

Jacobs lockiga chokladbruna hår letade sig in i min mun och kittlade mina näsborrar. Jag började nysa och fnissa om vartannat.

Snart låg vi allihop på golvet och skrattade som en hög av drogmissbrukare.

Jacob drog ner den svarta tröjärmen och torkade sina fuktiga ögon.

Tillslut stapplade vi upp på ostadiga ben, denna gång fullkomligt beväpnade. Filipino och Jacob var klädda precis som mina vänner (svart, svart, svart) medan Roman var klädd som jag, med ledar revolver i bältet och ett förgyllt B på bröstet. De var bästa vänner och hade alltid varit det, trots sina olikheter.

Roman var en ganska brydd och ogenerad person med spretigt, mjukt blont hår och hud som en grek.

Filipino var raka motsatsen med sin bleka hud, röda Justin Bieber hår och bruna ögon, Hans ansikte flammade ofta rött av genans men var en mycket glad människa.

Jacob var den här vanliga killen, brun Jesus frisyr, glatt leende och blå ögon. Med en personlighet som var klippt och skuren för den stöttande, snälla rollen.

"Raska på!" gormade plötsligt Roman och vi sprintade ut ur rummet. Skräckslagna för att bli kärnan för hans vrede.

"IDROTT!" vrålade Roman bakom oss och jag kunde nästan höra hur hans inbillade huggtänder och röda ögon växte fram. Jag tog en skev sväng åt vänster, sprang två steg på väggen, landade på parkett golvet och fortsatte springa. De stora metall dörrarna dök upp bakom nästa krök och jag glömde helt bort att vi var sena. Jag slog upp dörrarna på vid gavel och rusade in i idrottssalen, alla stirrade...

Jag stirrade tillbaka. J. J Jenkins, som också råkade vara vår idrottslärare, marscherade fram till mig och gav mitt ansikte en örfil.

"Sen ankomst soldat!" Salivet sprutade och jag fick svälja reaktionen att torka bort det ur ansiktet.

"Ursäkta oss, General!" ropade jag tillbaka, fastän jag bara stod 2 dm från hans ansikte.

Nöjt såg jag Jenkins ögon bli stora av förvåning och log ett glatt leende när han förvirrat vände sig om och gick sin väg. Jag hade aldrig någonsin höjt rösten förut, mot någon över huvud taget. Men något verkade ge mig styrka...