Skola För Mördare (Swedish)

Kapitel 5: Flickan med det platinablonda håret

SHANE

Hon var så perfekt. Så sagolik. Hennes ansikte så vackert när hon misstänksamt spände käkarna. De kristall blå ögonen så enorma när tröttheten tillslut tog ut sin rätt och munnen så lockande halvöppen när hon tillslut slappnade av mot min axel.

Den platinablonda hästsvansen med ögonbryns lång lugg ramade in hennes ansikte och kittlade min kind.

Hårtopparna i tofsen räckte henne till nackens slut.

Fumligt plockade mina fingrar bort ett löv ur hennes tilltufsade frisyr medan jag inspekterade den grova sminkningen runt hennes ögon.

Det var svart, svart, svart. Svart mascara, svart eyeliner, svart ögonskugga...

Flickan rörde på sig och hennes läppar trycktes mot min axel.

Tveksamt lade jag en arm runt hennes midja för att hålla henne på plats.

Bussen guppade till, flickan pep som en fångad mus och föll huvudstupad ner i mitt knä. Rakt på juvelerna, som genast blev på humör.

Hon vände sig av o an innan hon tillslut slöt sina armar om min midja i en hård kram. Mina ögon gav de två andra flickorna, Raylie och den tocke (orange) håriga flickan, ett oroligt ögonkast. De vände på sig och pustade sömnigt innan de blev stilla igen.

Försiktigt lät jag handen falla över den platinablonda flickans rufsiga hjässa och lät min systers vaggvisa mjukt sila mellan mina läppar.

Både för att lugna henne och för att lugna mig själv.

Jag lutade huvudet bakåt mot nackstödet och lät ögonen stirra upp i taket medans jag strök Platina flickan över håret.

Min blick föll på den runda övervakningskameran i hörnet. Linsen zoomade in på mitt ansikte, blinkade till två gånger och zoomade ut igen.

En rysning for igenom min kropp. Regimens elektroniska leksaker....skrämde mig. Mer än jag ville erkänna...

Solen steg på himmelen och stack mig retsamt i ögonen. Jag såg ut genom fönster rutan medan jag strök flickan över håret, fortfarande nynnande på Lillys vaggvisa.

Minnen susade förbi tillsammans med det uttorkade landskapet.

Bilder på Michael i Fars arbetar overall när han fick ta över efter pappas död i den stora explosionen. Mors utmärglade ansikte där hon låg på sin dödsbädd och höll om Lilly sekunderna innan hon dog. Min lillasysters skrik ringde fortfarande i öronen.

En pojkes ansikte blandade sig med mina före detta familjemedlemmar. Det högg till i hjärtat när jag mindes honom. Han hade varit knappt 5 år när jag såg honom. Det smutsiga håret och de tilltyglade kläderna skvallrade om hans låga ställning i samhället.

Han hade snott ett äpple från ett frukt stånd och blivit nerhuggen på fläcken. Kniven hade träffat kroppens starkaste pulsåder och blodet hade sprutat.

Jag, som hade stått närmast, fick blod över hela kroppen. In i munnen och i ögonen.

Efter det hade det känts som om en del av mig dött. Pojken hade alltid hemsökte mig.

En Retnah (blandning mellan en människa och hår, hår över hela kroppen, liknar en manet)

Hasade sig över ödemarken utanför bussen och vände upp sitt lurviga huvud när vi susade förbi.

Retnornah var inte livsfarliga, du blev bara överdrivet hårig och korkad. Smittades genom blandning av DNA.

Plötsligt slog det mig att min bror och systers mördare låg i mitt knä. Jag smekte en mördares hår.

Jag drog äcklat bort handen när en ilning for igenom min kropp.

Flickan jämrade sig, kastade sig av o an, gnydde som en hund. Hon var så hjärtskärande vacker att min hand självmant började smeka henne över hjässan igen.

Hon slutade genast gnälla och suckade nöjt in i min tunna tröja. Luftdraget kittlade mina magrutor så att jag fick kippa efter andan för att inte börja gapskratta.

Jag kände igen det tillgivna leendet som lekte på mina läppar lär jag smekte Flickan med det platinablonda håret över kinden.

"Du har HENNE i knät!" vrålade mitt samvete. Jag skruvade besvärat på mig.

"Du ska DÖDA henne! Inte kela som värsta turturduvorna!" Jag suckade högljut. Tja en sak hade mitt samvete rätt i.

Jag skulle få rejäla problem med att utkräva hämnd för min bror.

...

"Behöriga, var vänliga gå av bussen" Den vänliga kvinnliga rösten väckte mig ur min dvala och jag gned mig sömnigt i ögonen. Den blonda flickan lyfte sitt rufsiga huvud och såg sig förvirrat omkring. Hennes blick fixerades på mig sekunden innan hennes ögon blev stora.

"Fan..."

"Behöriga som inte lämnat bussen anses nu vara inkräktare, vi beklagar för er dåliga framtidsutsikt och hoppas ni har njutit av att resa med SFM utbildningsbuss."

Fyra susande ljud och något stack mig i nacken. Panikslaget ryckte jag ut det pil liknande föremålet och granskade det med dimmig blick. En vit dödskalle var graverad över hela den plana ytan.

Helt insatt i tanken på att jag var döende, sträckte jag mig efter flickan och grep tag om hennes nacke. Hennes kristall blå blick var lika suddig som min.

"Diätt Naamnee..." sluddrade jag frågande när ögonen började klibba ihop sig. Blodet dunkade i mitt huvud och hjärtat slog panikslaget. Ditt namn, ditt namn, ditt namn?? Tänk om jag aldrig skulle få veta hennes namn!

Allt blev svart och jag sjönk ihop över hennes bröst.

En hand lade sig över mitt hår.

"Anya."