Skola För Mördare (Swedish)

Kapitel 4: Shane Sonico

Jag ville duka undan för sorgen, jag ville halshugga mördaren, springa flera mil...

Zelenas skrik drog mig tillbaka till verkligheten, en verklighet med en död Mitchie och ett fett blåmärke i ansiktet.

"Slåss först, sörj sedan. Annars kommer dina vänner bli straffade för det..." Romans ord ringde i öronen när jag reste mig upp på vinglade ben. Revolvern gled enkelt ur sitt hölje och hade skjutit iväg ett skott innan jag ens hann sikta.

Ett mans skrik lättade hjärtat när jag förstod att jag träffat motståndaren och inte mina vänner.

Bestämt torkade jag de sista sorg dimmorna ur ögonen, steg över Mitchies döda kropp och därmed in genom dörrvalvet.

Synen som mötte mig var lite skrattretande. Raylie satt gränsle över en muskulös kille, tryckte ner honom med armarna över huvudet. Zelena, som hade fått en röd fläck över hela ansiktshalvan, tryckte ett knivblad mot en svarthårig killes strupe.

Den muskulösa killen gnydde till när han försökte röra på högerfoten som jag lyckats skjuta.

Lilly, en liten brunett med skoluniform i grått ylle, satt ihop kurad i ett litet hörn av det enkla kvadratiska rummet. Högar av tidningar var staplade runt henne, 2 mögliga madrasser hade omilt tryckts upp intill väggen och resten av utrymmet...Ja.. det tog vi upp.

Jag tog de tre steg som behövdes och ryckte upp henne från sin plats.

Hon skrek och slog efter mig, men hon var så liten, så kort i jämförelse med mina 177 cm att jag inte behövde ta någon notis om henne.

Våra order var att hämta henne och en bror, ta dem och snabbt försvinna igen. Och med tanke på att den ena brodern var skadad (p.g.a. mig) Så var det killen som Zelena hade ett hårt grepp som skulle följa med oss.

"Vi tar den svarthårige pojken med oss. Raylie, ta flickan" min röst var obeveklig, iskall och omöjlig att ifråga sätta. Raylie nickade.

"Den här då?" frågade hon praktiskt, lika iskall som jag, som om vi pratade om att slänga en möbel och nickade mot killen under henne.

"Jag tar hand om honom." mitt hjärta sjönk, för jag visste att det måste vara jag. Det var mitt jobb att döda de oskyldiga, HURRA FÖR MIG!!

Raylie nickade enkelt och vi bytte plats, hon tog den skrikande ungen och jag siktade mot killens panna.

"NEJ!" vrålade Den svarthåriga och slet sig loss. Om inte Zelena flyttat kniven, så hade han varit död.

"Jag ber er! snälla jag ber er!" killen föll på knä framför mig och vädjade till min mjukare sida.

Mitt hjärta sjönk ännu djupare.

Jag skakade sorgset på huvudet.

"Jag måste hämnas vår förlorade kamrat." Jag lyfte armen för att skjuta den sårade mannen på golvet och den svarthåriga slet tag om min arm.

"Nej jag..." Min armbåge träffade honom rakt i pannan.

Lilly skrek ohämmat när hennes mörkhåriga bror föll till marken. Jag vände mig mot den muskulöse.

"En syster för en bror" sade jag med en röst hård som sten. Och min kula trängde in i hans hjärna.

Det var slutet för den muskulösa brodern, som blev slapp och lealös på det nu blodiga golvet.

"Michael!" Flickans skri kunde skära genom stål. Jag tryckte händerna mot öronen för att skydda trumhinnorna.

"Satans ungjävel kan du inte..." min blick fann Raylies, som just flugit tvärs genom rummet, slagit i väggen och dunsat ner på de mögliga madrasserna.