( bilden där uppe är till för att läsa lite längre fram i kapitlet. Tänkte så att ni inte spoilar något😉❤️ )
Solstrålar träffar mig i ansiktet och jag tittar runt i förvirring. Jag dock blir snabbt påmind om gårdagen i och med Xanders kropp som ligger tätt pressad mot min. Han tungt med huvudet mot min hals. Hans armar ligger slingrade runt mig och jag inser snabbt att det i stort sett är omöjligt att ta sig ur hans famn utan att väcka honom. På något sätt lyckas jag ändå krångla mig ur och jag lämnar rummet så pass tyst jag bara kan. Jag går till köket där jag sätter på kaffemaskinen. Jag lutar kryckorna mot bänken och försöker ställa mig på tå för att nå en kaffekopp.
"Låt mig hjälpa dig vännen" hör jag Xanders mamma säga och jag vänder mig hastigt om.
"Åh förlåt det var inte meningen att väcka dig" säger jag skamset. Nora ler och går förbi mig för att enkelt ta ner en kaffekopp från skåpet.
"Du väckte mig inte, jag har varit vaken i några timmar. Det var lite svårt att sova efter gårkvällen" säger hon milt och jag nickar.
"Sover han?" Jag nickar.
"Först och främst vill jag be om ursäkt för allt som hänt med philip och olyckan. Jag fick aldrig riktigt chansen att be om ursäkt för han beteende" Nu är det hennes tur att se skamset på mig.
"Du behöver inte be om ursäkt, det var jag som satte mig i bilen" säger jag och tar en klunk av mitt nybryggda kaffe.
"Du ska ändå veta att jag är hemskt ledsen för vad som hände, egentligen med båda mina söner." säger hon och jag nickar, osäker på vad jag ska svara.
"Vi kanske kan fortsätta vår pratstund jag tänkte precis ta med Grace ut på en morgonprommenad. Om du orkar med din fot såklart?" säger hon mjukt.
"Gärna" säger jag och vi går tillsammans ut i hallen där vi sätter på oss våra skor. Vi går en stund i tystnad. Jag håller blicken på Grace som går runt och luktar i gräset.
"Får jag fråga vad som hänt mellan er? Det är inte meningen att snoka, absolut inte, men jag älskar Xander och efter att ha sett honom den senaste veckan och hur han mått så kan jag inte sluta tänka på vad det är som hänt" hennes röst är trevande och det märks att hon är osäker. Jag är nog lika osäker själv, jag menar, vad säger jag till Xanders mamma om det han gjort?
"Ehm... Det började väl med att Xander hade undanhållit en massa saker som Philip och det om Evelyn. Men det var nog inte det som var det största problemet. Det var som att mer och mer kom fram som gjorde att den Xander jag hade lärt känna inte längre fanns liksom. Jag var alltid väldigt ärlig och berättade allt för honom och det är nu jag har märkt att han inte gjort detsamma för mig vilket verkligen har sårat mig. " Jag har nog aldrig tvekat så mycket inför att säga något i hela mitt liv. Jag ser på Nora som tar in det jag säger.
"Ja, jag förstår att det måste varit en chock. Vad har han sagt?"
"Han har förklarat lite om Evelyn och jag kan se varför han kanske inte ville nämna henne, även fast han kanske inte behövt ljuga om henne. Han har berättat lite om Philip, men om deras relation har jag faktiskt hört mer från Philip om jag ska vara ärlig" Hon ser en aning förvånad ut.
"Så vad har Philip sagt?"
"Han sa att dom hade en lite bråkig barndom där Xander inte tyckte om att vara den mindre. Xander har å andra sidan sagt att Philip kunde bli ganska våldsam" Jag ser ner i marken.
"Ah du, mina pojkar alltså. Det är inte lätt" hon suckar och jag får lust att le.
"Så vem har rätt?" Jag ser upp på henne och hon rycker på axlarna.
"Båda antar jag. Jag och Steve var alltid varit borta så mycket så jag ångrar att jag inte kunnat hjälpa dom och deras relation... Men för att hjälpa dig tror jag att du måste förstå att varje mynt har två sidor. Och trots att deras båda historier skiljer sig starkt åt måste du själv avgöra vad du vill tro på. Philip har en tendens att göra saker till en större grej än vad de egentligen är. Det kanske är psykologin, vad vet jag? Och jag är säker på att Xander hade sina själ till varför han inte sa något." Jag tar in det hon säger och nickar tillslut.
"Så du tycker att jag borde förlåta honom?"
"Det får du nog avgöra själv, vilket jag antar kan vara svårt... Men det här kanske hjälper" säger hon och räcker över ett ihopvikt papper. Jag tar emot det och ser undrande på mig. Hon verkar läsa mig bra och besvarar mina funderingar.
"Jag hittade det på Xanders rum när jag städade. Jag har inte läst det men jag såg att ditt namn var skrivet på det så jag tänkte att jag skulle ge det till det" hon ser skyldig ut men jag ler tacksamt. Det här kanske är exakt vad jag behöver.
"Ehm jag borde gå hem och läsa det här... kan du hälsa..."
"jag hälsar Xander att du var tvungen att gå hem" säger hon och ler. Jag ler tillbaka och med brevet i handen skyndar jag mig hem. Väl hemma blir jag som tur är inte stoppad av mamma som vill fråga ut mig om gårdagen utan jag kan ostört gå till mitt rum. Jag stänger sovrumsdörren om mig och sätter mig på sängen. Det är först nu jag märker att jag andas snabbt. Vad som står i det här brevet kommer antingen hjälpa mig eller inte och jag hoppas innerligt att jag får dom svar jag behöver. Med skakiga händer öppnar jag pappret.
( en Bild av brevet. Om det inte funkar så finns även samma bild högst upp❤️)
Jag läser det om och om igen. Varenda ord. Det känns så overkligt, allt han säger. Det är först när jag släpper ögonen från brevet som jag märker att ensataka tårar rinner nerför mina kinder. Jag torkar snabbt bort dom och försöker samla mig. Vad gör jag nu? Jag tror egentligen bara att det finns en sak jag kan göra. Jag tar mina kryckor och trots att det är jobbigt att gå med dom börjar gå från huset. När jag kommer fram till huset tvekar jag innan jag tar mig fram till ytterdörren. Jag märker hur jag är helt skakig av nervositet och när jag trycker på ringklockan börjar jag genast fundera om det här var en särskilt bra idé. Jag tar fram brevet ur fickan och ser på det en sista gång innan jag hör dörren öppnas. När jag ser upp står Xander där i mjukiskläder. Håret är ruffsigt och han ser väldigt bakfull ut.
"Julia, hej" han låter tvekande på rösten.
"Jag måste prata med dig" är det enda jag säger och utan ett ord ger Xander plats för mig att komma in. Han måste inte ha märkt brevet i min hand utan vi går bara i tystnad till hans rum. Vi båda sätter oss på sängen och den tryckande stämningen är påtaglig.
"Julia, förlåt för igår. Det var inte meningen jag..."
"Det är okej, du behöver inte be om ursäkt. Det är faktiskt inte därför jag är här" jag ler mjukt och han ser med ens förvånad ut.
"Jag mötte din mamma imorse och... ehm.... hon gav mig det här" jag håller upp brevet och han ser med ens förfärad ut.
"Jag visste inte om jag skulle ge det till dig eller inte. Jag skrev det igår... jag bara..."
"Menade du allt du skrev?" Jag avbryter honom och ser väntade på honom. Han nickar.
"Såklart jag gjorde" hans röst är låg och jag andas häftigt in. Det är som om en vikt lyfts från mina axlar.
"Jag måste bara veta för jag... jag vet inte om jag hade klarat av att läsa det för att sedan veta att inget var sant" Jag ser ner på mina händer som krampaktigt håller om papperslappen.
"Tro mig, det sista jag vill är att ljuga för dig. Allt jag skrev är exakt vad jag känner" Jag ser upp på honom och jag har nog aldrig sett honom så sårbar. Hans ögon söker mina och letar desperat efter svar.
"Jag vet inte vad jag ska göra" jag viskar fram orden.
"Jag bara.... Jag är livrädd. Livrädd för att du ska såra mig igen. Livrädd för att jag låter mina känslor styra. Livrädd för att jag vet att om jag låter dig komma tillbaka så kommer jag inte kunna släppa dig!"
"Så låt mig bevisa allt som stod i brevet och att jag inte kommer såra dig igen. Dom senaste dagarna har varit dom absolut värsta i hela mitt liv och jag tror helt ärligt inte att jag klarar..." Jag avbryter honom genom att trycka mina läppar mot hans. Med händerna på varsin sida om hans ansikte tar jag igen allt jag saknat dom senaste veckorna. Jag märker hur han blir överrumplad men hur han snabbt kysser mig tillbaka. Han vrider på oss och pressar mig ner på sängen. Mina händer åker från hans ansikte och är nu i hans hår. Vi båda andas ansträngt och våra läppar vägrar att slitas ifrån varandra. Tillslut är det ändå jag som avrbyter kyssen och lutar min panna mot hans. Vi båda ler stort som två fån och jag biter mig omedvetet i läppen.
"Jag har saknat det här" Xander ser mig i ögonen och jag nickar.
"Jag med" är det enda jag säger innan jag kysser honom återigen.