(Följ gärna mig, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag och blir dessutom överlyckligt. Kram.)
(Vill uppmärksamma er om att jag inte vet till 100 % hur ett tvistemål i vårdnads fall går till. Dessutom vet jag heller inte ifall det är möjligt att en 18 åring får ta över vårdnaden över ett barn. Men i denna bok går det till såhär. ;) Jag har genom sökningar bildat mig en egen uppfattning till handlingen.)
Jag kände på mig att brevet från utredaren skulle komma med posten torsdag morgon. Min magkänsla hade rätt. Bland all post som hade trillat ner genom facket i dörren låg det vita brevet jag väntat på.
"Hope ska vi inte gå nu?" Frågade Einar som stod färdig att åka till dagis.
Jag greppa tag om brevet och rev hafsigt upp det med ena fingret. "Jodå, alldeles strax." Han muttrade något men jag var för upptagen med att läsa vad som stod.
Hej!
Utredare för fallet om vårdnaden av Einar Lundin kommer utföras av Anna- Karin. Första hembesöket kommer ske lördag den 7 mars klockan 12.00. Ifall datumet inte passar kontakta detta nummer...
Dagarna därpå gick ut på att fixa och städa i hela lägenheten. Att se till att allt var rent och fint tills utredaren skulle komma på lördag. Jag storhandlade ifall att hon skulle kolla i kylen. En välfylld kyl var ett gott tecken tänkte jag. Men varför skulle hon kolla där? Jag var nervös helt enkelt, då städade jag alltid.
När lördagen inträffade hade jag hjärtat uppe i halsgropen. Jag var så nervös och hade smått panik. Hur skulle detta gå tänkte jag. Detta var min chans att visa att jag är den rätta för att ta hand om Einar.
Jag hade sett till att sätta på Einar de finaste kläderna och jag hade även duschat honom på morgonen. Jag gjorde allt, precis allt för att hon skulle få ett fått intryck på mig.
Utredaren var punktlig. Precis när jag såg klockan slå om till hel plingade det på dörren och en ivrig Einar sprang från vardagsrummet för att komma först till hallen. Jag hade informerat honom på det lättaste sättet om vem det var som skulle komma hem till oss. Därför berättade jag för honom att det var väldigt viktigt att vi visade vår bästa sidan inför henne.
Hon var inte alls den bilden jag haft framför mig. En kvinna i sina äldre dar klev in i lägenheten med en svart portfölj i ena handen. Hon hade svarta kostymbyxor och en vit blus syntes till under hennes kappa. Det grå blonda håret var tajt uppsatt i en låg knut med ett svart spänne. Det här var en elegant dam tänkte jag för mig själv.
"Anna-Karin." Hon sträckte fram sin hand som jag artigt tog emot med ett leende på läpparna.
"Hope."
Hon drog ner blicken på Einar som stod och gömde sig bakom mina ben. "Och du måste vara Einar." Han nickade blygt och klev modigt fram för att hälsa han med.
Hon log mot honom och hängde av sig sin kappa på krocken.
"Vi kan väll sätta oss i köket till en början?" Jag nickade och ledde vägen in till vårt städade kök. Hon såg en aning förvånad ut när hon fick syn på hur glansigt det var överallt. Kanske hade hon inte tänkt sig det när hon skulle komma hem till en 19 åring. Vem vet?
Einar satte sig i stolen bredvid mig medan hon slog sig ner mittemot oss.
"Så det jag ska titta på idag är en grundläggande inspektion i lägenheten och sedan kommer jag prata med främst dig Hope och om jag får ditt samtycke pratar jag gärna med Einar med." Jag nickade nervöst och kände hur varm jag var. Alldeles svettig var jag under armarna.
"Om du inte har några frågor tar jag gärna mig en titt i lägenheten."
"Absolut."
Jag visade henne runt i lägenheten och presenterade alla rum som hon betraktade med en noggrann blick.
"Det är städat och fint ser jag." Jag svalde och skämdes nästan för hur extra petig jag varit med allt. Rätt utplacering av kuddarna i soffan kanske var lite väl att ta i.
"Det finns inget att klaga på i det här hushållet. Fint har ni det och pojken lever i en trygg miljö. Vi kan sätta oss i köket igen."
När vi kom tillbaka till köket antecknade hon några rader i blocket hon hade med sig och föll med blicken på kaffemaskinen.
"Vill du ha kaffe? Jag kan sätta på några koppar?" Hon log mot mig.
"Tack gärna."
Medan jag höll på med kaffemaskinen ställde hon sina första frågor. Främst om mammas bortgång och hur vårdnaden sett ut tidigare för honom. Jag fick även berätta hur relationen med vår pappa var och har varit. Bara detta tog en halvtimme. Det fanns så mycket jag ville att hon skulle veta. Jag har aldrig varit en person som berättat hur jag levt och varit med om men för den här kvinnan var jag villig att berätta hela mitt liv för.
"Du går fortfarande i skolan?"
Jag nickade. "Jag går ut gymnasiet nu till sommaren men har som sagt några månader kvar."
"Hur har du tänkt att få ihop det?" Hon lät förvånad.
"Med skolan?" Hon nickade. "Jag ser inte det som ett problem. Det är bara några månader till som jag måste få ihop det men det har hittills fungerat så varför det inte skulle fungera nu vet jag inte." Hon var inte helt övertygad och antecknade åter i sitt block vilket gjorde mig nervös. Det här var inte bra tänkte jag.
"Jag slutar några timmar tidigare varje dag i utbyte att få undervisa elever i skolan. Allt detta för att kunna hämta Einar från skolan och hinna med allt hemma." Hon fortsatte att anteckna.
Jag blev nervös och stressad. "Lyssna. Jag har alltid fått ihop det, när mamma varit sjukt är det jag som gjort allting—"
"—Hope du behöver inte förklara dig, jag förstår hur du menar." Jag blev tyst.
"Hur är planerna efter att du gått ut skolan?"
Jag fick lov att fundera ett tag. I sådana här banor hade jag inte tänkt på tidigare. Jag visste inte ens vad jag ville bli. "Jag antar att jag skaffar mig ett jobb som passar mina tider."
"Vad för jobb?" Avbröt hon.
"Det vet jag inte än. Men jag har jobbat i en bar under kvällstider ett tag och tjänat in pengar."
"Hur ska du få ihop det om du har vårdnaden över Einar? Jobba på kvällarna alltså?" Jag hörde hur dumt det lät.
"Det kommer absolut inte gå. Jag får helt enkelt kolla med min chef om jag kan jobba mer under dagarna eller så får jag helt enkelt söka ett nytt jobb."
"En stadig inkomst är ett måste hoppas jag du förstår." Jag svalde och nickade.
"Självklart."
Jag fick en dålig känslan av den här damen. Hon var inte alls den trevliga typen utan rättare sagt den kritiserande. Dock ingick det i hennes jobb att vara kritisk och det förstod jag. Jag hade helt enkelt inte räknat med att bli så här sågad av frågor.
"Det räcker med frågor för idag. Är det okej om jag pratar lite kort med Einar?"
"Självklart" svarade jag sammanbitet. Jag visste inte ifall jag ville gråta eller skrika på henne. Jag fick alla dessa känslor bara för att det plötsligt kändes som att hon skulle få ett bättre intryck av min pappa. Han har en stadig inkomst, ett jobb, hus.
Jag stannade kvar i köket när hon gick in till vardagsrummet där Einar varit under tiden.
"Vill du visa mig ditt rum igen?" Frågade hon honom, jag hörde små snabba steg och förstod att han nappat på hennes förslag. Einar älskar att visa hans rum för andra.
Jag ville inte tjuvlyssna men kunde inte heller hålla mig. Därför satt jag kvar i köket med spetsiga öron och lyssnade så gott jag kunde. Om hon inte ville att jag skulle höra hade hon ju stängt dörren?
Frågor som trivs du med din syster, vad brukar ni göra om dagarna, har du träffat din pappa, vill du träffa honom ställde hon till honom.
Det var simpla frågor men så oerhört betydelsefulla för min del. Einars åsikter om dessa frågor var till min fördel och det blev jag glad för.
En kort stund senare kom hon tillbaka till köket. Jag reste mig upp när jag insåg att hon inte hade mer att göra här.
"Han har inte träffat sin pappa har jag uppfattat?"
"Jag försöker undvika det." svarade jag ärligt.
"Jag förstår att du inte vill se honom men vid ett sånt här tillfället har Lars rätt att träffa sin son. Du får nog vänja dig med det." Jag blev tyst. "Om du inte har några frågor så är jag klara för idag."
"Jag har inga frågor."
"Bra, ifall du skulle komma på något hör du av dig via mejl och det är även där jag kommer höra av mig tills nästa gång. Jag ska träffa er pappa på lördag nästa vecka. Det vore bra ifall Einar har träffat honom då." Jag fick inget annat än att nicka. Det var ett måste och jag kunde inte undvika det mer.
Innan hon gick ut kom hon på en sista sak. "Och juste mejla mig gärna namn och adresser till personer i din och Einar närhet som kan vara till din fördel."
"Absolut, jag sätter mig med det direkt."
"Vi hörs Hope." Jag log mot henne och stängde dörren efter att hon lämnat lägenheten.
Vilka personer skulle jag fråga? De enda jag kunde tänka på var Lotta och mina vänner. Hur skulle det här gå?
***
"Det får du vänja dig med? Det är som att säga till mig att hon tänker väja pappa som vårdnadshavare. Förstår du hur dåligt det här är?"
Nicole tog min lediga hand och kramade om den. Min andra hand höll på att tatueras. Jag hade frågat Nicole om hon ville följa med när jag skulle tatuera mig. Hon nappade direkt. Tanken var att jag skulle tatuera in en liten ängel precis vid handleden till minne av mamma.
"Hon kanske inte menar så."
"Hur annars ska man tolka det. Aj fa-an." Brast jag ut när den lilla nålen trycktes in på ett obehagligt ställe. Jag grimaserade.
"Kanske att Einar kommer träffa honom nu under utredningen. Du har ingen aning, så stressa inte upp dig över det."
"Att stressa upp sig har jag gjort sen dagen hon var hemma hos oss. Två dagar Nicole har jag gått runt och haft panik över hur dåligt det gick. Jag skrev till och med ett mejl till henne och förklarade allt som jag inte fick ut mig under tiden hon var hemma hos oss. Och vet du vad jag fick för svar? Okej. Ett enkelt okej skrev hon. Kärring." Min ilska var till största del över hur ont tatueringen gjorde.
Nicole skrattade till. "När ska Einar träffa honom?"
"På onsdag. Vi åker direkt efter att jag slutat skolan. Sen får vi se. Om det inte alls flyter på och Einar vill därifrån är det ingen idé att vi stannar."
"Sådär Hope, då är den färdig." Sa killen som tatuerade mig. Jag kollade på den lilla ängeln som nu var inristad i mig.
"Vacker." Jag log och höll med Nicole. Den var otroligt fin, precis som jag ville ha den. Nu kommer mamma alltid vara vid mig.