(Tryck gärna på följ knappen, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag.)
(Här kommer ett extra långt kapitel som ni förtjänar. Njut)
Timmarna innan vi skulle bort till Mias föräldrar, klämde Sam och jag in ett par timmar för att plugga matematik. Jag var enormt stressad över det kommande matteprovet och bara tanken på att jag inte hade så många tillfällen att plugga på minskade inte stressen. Dessutom var inte matematik det enda jag behövde plugga på. Varje lärare skulle självklart klämma in ett slutprov innan eleverna gick på jullov. Det var ju trots allt bara två veckor kvar innan det efterlängtade lovet skulle inträffa. Lovet var något jag och Einar var i stort behov av. Att äntligen lägga tid på varandra och utnyttja varje minut vi har tillsammans med mamma. Med hennes nya cancer är ingen säker på vad som kan hända.
Jag hade fixat mig fin innan Sam och Sebastian plockade upp mig för att åka tillsammans till Mia. Jag var en aning nervös när vi plingade på dörrklockan och undrade hur kvällen skulle bli. Det kändes märkligt att äta middag med en väns föräldrar spontant en torsdagskväll. Det är något jag aldrig gjort tidigare.
Mia var den som öppnade dörren med ett släptåg av hennes otroligt vackra styvmamma.
"Hej, välkomna, kom in mer er, det snöar som bara den där ute." hennes styvmamma hade rätt, vädret var kaos idag. Vindarna var så starka att det yrde snö åt alla håll och kanter. Dessutom var det kallt så jag längtade efter att komma in i ett varmt hem.
"Hej, Angelica" jag var först in i huset och tog emot handen till en kort kvinna, äntligen någon som var lika långt som mig. Hennes bruna vågiga hår låg över axlarna på den vita linneskjorta som var uppknäppt några knappar. Ett par gråa jeans satt åt runt hennes nätta ben och ett stort bältet slingrade sig runt midjan.
"Hope." Hennes läppar var målade i en röd julig färg och formade ett leende när vi möttes med blicken. Jag förstår varför Mia är så förtjust i henne, jag kan redan nu ana att hon är en mysig och omtänksam person. Angelica hade mörka pådrag. Hennes mörka hår hade samma färg som ögonen och ögonbrynen var mörkt målade och hyn var solbrun.
Jag fortsatte in i den öppna hallen för att omfamna Mia i en kram. Jag drog blicken genom rummet när jag drog av mig min varma jacka. En stor trappa slingrade sig upp till övervåningen på högra sidan av hallen. Längre fram syntes en öppen spis till som var full igång att bränna veden. Mysigt. Jag älskar hus med öppna spisar.
"Gud vad trevligt att få träffa er." Angelica kramade Mia från sidan. "Mia har pratat så mycket om er och äntligen kan jag få ett ansikte på de omtalade människorna."
"Bra grejer hoppas jag?" Sebastian drog ner händerna i framfickorna på hans mörkblåa jeans.
Angelica hade ett fanatiskt skratt som ekade i hela hallen, jag log brett. "Om dig, är majoriteten bra grejer" han flinade mot Mia som räckte ut tungan tillbaka.
"Jag visste att du var förtjust i mig" han tog några steg fram och skakade om henne på axlarna.
"Aldrig, mitt hjärta är endast reserverat för Alfred"
"Låt mig veta om du ändrar dig, jag är säker på att vi skulle kunna bli något helt... galet."
"Snarare patetiska. Vi skulle aldrig fungera ihop" alla skrattade till. Hon har rätt, om de där två skulle inleda ett förhållande skulle det endast hålla i några timmar.
"Var är Alfred förresten?"
Mia drog upp blicken på mig. "Släktmiddag hemma"
"En torsdag?"
"Javisst, de bor gårdarna bredvid varandra och tyckte att "varför inte festa till det på en torsdag"
"Gud så trevligt."
Något ute i köket pep till. "Nähe, köket kallar, Mias far var tvungen att åka till affären lite snabbt. Jag hade glömt handla timjan. Men han är säkert här vilken sekund som helst."
"Stackaren var tvungen att kasta sig ut i snöstormen för timjan" Mia skrattade till.
"Men utan timjan är maten inte densamma. Varför visar du inte runt Mia så fortsätter jag i köket"
"Bra idé" hennes styvmor traskade iväg till köket till vänster om hallen. Matdofter hade börjat sprida sig i hela huset och min mage kurrade. Undra vad de kommer bjuda på, det doftar ljuvligt.
Efter en lång husesyn i deras stora hus blev vi kvar en kort stund i Mias rum på övervåningen. Hennes rum var nästan dubbel så stort som mitt egna och inredningen var något enormt smakfullt.
Sebastian slängde sig på hennes bäddade dubbelsäng. "Så det är här 'the magic' händer?"
Mia ryckte på axlarna "Ibland, jag och Alfred brukar vara lite överallt" jag blev obekväm bara tanken på det. Sam slingrade ena armen runt min midja och kysste mig på kinden.
"Härligt" mumlade Sebastian.
Innan vi hann fortsätta med den obekväma konversationen smälldes ytterdörren igen där nere, vilket fick oss alla att rycka till. Mias pappa var tillbaka från snöovädret och de starka vindarna hade säker smällt igen dörren.
"Det var självaste helvetet att det skulle vara sådant här väder just idag när jag skulle ut. Det är bäst att den här jävla timjan är viktigt. " han var bitter på rösten. Jag förstod honom, dagens väder är inte roligt att vara ute i.
"Pappa är här" förtydligade Mia.
"Christoffer, vårda språket. Gästerna är där uppe" viskskrek hans blivande fru från nedervåningen vilket fick oss alla i skratt.
"Oj fan... eller... shit...hej där uppe" vi rörde oss ut från hennes rum för att gå ner och hälsa.
"Jag älskar redan din pappa" Utbrast Sebastian halvvägs ner för trappan.
"Du borde vara rädd för honom" jag rynkade ögonbrynen.
"Varför det?"
"Han är en hårding... och polis" Sebastian utbytte en snabb blick med Sam innan vi fortsatte ner för trappan. Jag blev fundersam, vad skulle den blicken betyda? Vad har det för betydelse om han är polis?
"Åh vad bra att ni är här, maten blev precis klar." Utbrast Angelica och placerade den stora ugnsformen på det juldekorerade matbordet.
"Hej, Christoffer, Mias pappa." Hennes långa och bastanta pappa sträckte fram handen som jag tog emot med ett leende.
"Trevligt att träffas och grattis till förlovningen"
"Tack ska du ha, vi är väldigt lyckliga" han kollade på sin fru. Jag log. Sam kom upp vid min vänstra sida och sträckte artigt fram handen.
"Sam"
"Christoffer"
"Vad säger ni? Ska vi slå oss ner annars blir gratängen kall" vi gjorde som hon sa och slog oss ner runt det avlånga bordet.
"Gud vad fin dekoration, är det du som har så bra smak?" Angelica kastade upp mat på sin tallrik och nickade glatt.
"Ja det är ett intressant jag har"
"Hela huset är väldigt smakfullt, otroligt fint, jag antar att det är du som inträtt det?" Hon nickade.
"Tack ska du ha!" Jag log och drog blicken på Sam som satt bredvid mig. Våra ögon möttes, han log mot mig.
"Angelica berätta, du står inför hela inredningen för bröllopet också" Jag höjde förvånat på ögonbrynen.
"Oj gud vad häftigt, hur ska du hinna?" Hon frustade till.
"Ingen aning vännen, det är så mycket att förbereda och jag försöker ta all hjälp jag har"
"Hope du kanske vill hjälpa till? Du sa ju att bröllop är det finaste du vet" det var Mia.
Jag tuggade klart och nickade "Ja absolut, det är bara höra av er, jag hjälper gärna till"
"Det ska jag."
Sam tog ton. "Hur kommer det sig att ni ville ha ett vinterbröllop?"
Christoffer harklade sig "Vi träffades under vintern och därefter har årstiden blivit vår favorit så det skulle stå mycket för att vi inte skulle gifta oss på vintern"
"Vad fint" utbrast jag och kände hur hjärtat blev varmt. Kärlek är det finaste som finns.
"Så berätta, hur fann ni varandra? Mia kan inte sluta prata om er här hemma"
"Pappa" gnydde Mia, han log mot henne.
Jag skrattade till och tog en tugga av den goda maten. Angelica hade rätt maten hade inte varit något utan timjan.
"Vi träffades i början av terminen och sprang sedan på varandra i skolan lite här och där." Hennes pappa nickade.
"Har ni gått i samma skola alla år men inte träffat på varandra tidigare?"
Mia flikade in "Det är klart man kände till de här två grabbarna, jamena det finns nog ingen tjej på hela skolan som inte trånar efter dem, eller hur Hope" vi skrattade till, inklusive Sam och Sebastian.
Jag nickade. "Jo det stämmer"
"Mia har du hört om vårt första möte med Hope?" Frågade Sam, Mia höjde ögonbrynen och skakade ivrigt.
"Nej, berätta"
"Hope vill du?" Jag himlade på ögonen.
"Jag var och lekte med min lillebror i parken och fick syn på Sam och Sebastian och några till längre bort. Det stod och rökte och jag tyckte det var väldigt opassande så nära barnen. Så jag gick dit och sa till de."
"Väldigt bra Hope, samhället behöver fler som du" uttryckte hennes pappa. Jag blev varm i kroppen. Jag hade inte tänkt på det på det sättet tidigare. Att jag på något sätt gjort samhället bättre.
"Tack"
"Och grabbar, jag kan inte göra beslut åt er men jag kan förvarna er att rökning bara ställer till det." det slog mig inte förens nu att Sam faktiskt röker, något jag inte alls gillar. Men hur kommer det sig att han aldrig doftar rök när vi ses?
"Jag röker faktiskt inte längre" erkände Sam. En lättnad välde över mig, när slutade han göra det? Men det är som han säger, jag har inte tänk på att han inte luktar rök.
"Ett bra beslut unge grabb, berätta vad jobbar dina föräldrar med" Sam spände sig bredvid mig och harklade sig.
"Min mor lever inte och min far är pastorn här i stan"
"Jag beklagar. Är det pastor Fredrik?" Sam nickade.
"Så det är din farsa som har haft en del att göra med polisen tillbaka i tiden?" Sam snappade upp blicken på Christoffer även jag. Vad menar han med det?
"Dåliga saker?" Sam lät orolig.
Han ryckte på axlarna. "Endel, men inget straffbart." Jag fick en känsla av omtänksamhet. Kan det vara så att en liten del av Sam fortfarande bryr sig om Fredrik? Han namn fick mig att komma ihåg en ska. Jag måste berätta för Sam om middagen.
"Mia berättade att du var polis"
"Det stämmer, 15 år under polistjänst" Sam nickade fascinerat och tog en tugga av den rykande maten.
"Hur är det att vara polis?" Frågade Sebastian nyfiket fullt upptagen att äta av den goda maten vi hade blivit serverad. Jag funderar på att fråga om receptet, för det här var det godaste jag ätit på länge.
"Det är ett ansträngande jobb klart och tydligt men jag älskar känslan av att skydda samhället. Är det ett yrke du skulle kunna tänka dig?" Sebastian ryckte på axlarna.
"Absolut, men jag tror...eller jag har nog gjort en del saker som är straffbara" Jag höll på att sätta maten i halsen. Vad menar han med det? Är Sebastian kriminell? Har han brutit mot lagar? Jösses amalia.
"Säger du det? Är det något jag bör gripa dig för?" Skämtade Christoffer, Sebastian skrattade dovt till.
"Säkert, men du har inga bevis"
"Det har du rätt i. Jag kanske borde ha ett litet extra öga på dig då?"
"Inte ska du behöva lägga ner tid på mig, jag är säker på att du har andra bekymmer på jobbet."
"Det har du rätt i. Idag kom vi äntligen ett steg närmre gänget som kör rally olagligt här i stan."
"Det som varit på nyheterna?" frågade jag nyfiket.
Han nickade. "De är skickliga och vet precis hur de ska hantera polisen"
"Det måste de ändå få beröm för" Christoffer stannade blicken på Sebastian.
"Säger du det?"
Middagen flöt på med samma stämning och trevliga konversationer. Mias pappa är otroligt rolig och tillsammans med sin blivande fru gör dem en perfekt kombo. Angelica hade fixat efterrätt som vi tryckte i oss proppmätta efter den goda middagen. Killarna förflyttade sig snabbt därefter till vardagsrummet och kollade på ishockeymatchen som var på tv. Samtidigt satt vi tjejer kvar i köket och pratade om bröllopet. Mia och Angelica visade den stora boken det hade klistrat ihop tillsammans med alla möjliga detaljer och planer inför den stora dagen. Deras glädje och entusiasm fick mig att bli en aning avundsjuk. Kommer jag och min mamma någonsin få planera inför ett bröllop?
Christoffer och Angelica försäkrade oss att vi var varmt välkomna till bröllopet som ägde rum om drygt en månad. Vi tackade för inbjudan igen och den trevliga kvällen vi haft innan vi tre kastade oss ut i snöstormen för att åka hem.
Sam släppte av Sebastian i ett slitet villa område med många hus i olika skick. Jag blev förvånad att han bodde i ett område som detta, jag har alltid tagit för givet att Sebastian har det gått ställt.
Sam la sin hand över mitt lår och klämde. Jag drog blicken på honom och log.
"Jag visste inte att Sebastian bodde i... ett sådant här område."
"Inte" jag skakade på huvudet. Sam kollade ut ur mitt fönster åt Sebastians hus. Huset var slitet i färg och inte särskilt stort, men det såg mysigt ut.
"Det är så märkligt att det där huset varit mitt hem" jag mötte hans blick och nickade förståeligt.
"Jag förstår det, var det längesedan du var där?"
"Gud nej, jag är ofta där och hälsar på. Du vet hans mamma blev som min egna ett tag" jag såg det framför mig. Den yngre Sam osäker och bokstavligen föräldralös.
"Vad fint att du hälsar på" han log och lutade sig fram för att ge mig en snabb kyss.
"Du är så underbar Hope" jag log bredare över hans spontana komplimang.
"Du är väldigt underbar du med" Han skrattade dovt till innan han körde från gatan där vi stod parkerade men handen kvar på mitt ben.
Hela vägen hem grubblade jag över en sak. Inbjudan till Fredrik imorgon. Jag har skjutit på att berätta nästan i en vecka snart och idag var sista tillfället. Middagen var ju imorgon.
Sam parkerade utanför lägenheten och följde med mig ut ur bilen. Han drog in mig i en kram och hukade sig ner för att ge mig en kyss.
"Vi ses imorgon"
"Det gör vi" mitt hjärta pumpade snabbt, för en gång skull inte på grund av Sam, utan att jag behövde föra middagen på tal.
Innan han rundade bilen för att hoppa in i förarsätet stoppade jag honom.
"Jag måste berätta en sak" han tvärstannade och vände sig sakta om.
"Okej"
"Jag vet att du inte vill ha något med Pastor Fredrik att göra men han bad mig att fråga dig om du ville hänga med på middag hos honom i morgon. Jag, Einar och mamma ska dit, han hade lovat mamma en middag innan operationen." orden föll snabbt ur mig.
Han förblev tyst med blicken i den vita marken. "Jag har grubblat om att fråga hela veckan och idag var sista dagen. Och efter middagen idag när han kom på tal lät det som du faktiskt brydde dig om Fredrik och jag tänkte..."
"Tänkte vad? Att jag kommer förlåta honom och vi får den relation vi borde ha? Att jag mer än gärna går på en middag?" Jag svalde och mötte hans tomma ögon. Jag kände mig besviken på mig själv, varför frågade jag ens när jag visste att hans reaktion skulle vara såhär?
"Nej... ja... eller jag vet inte."
"Varför Hope varför?" han for upp med händerna snabbt i luften. Han var frustrerad.
"Varför vad? Jag förstår inte, varför reagerar du så här? Vi har haft en sådan trevlig kväll"
"Varför reagerar du så här? Hur hade du förväntat dig att jag skulle reagera. Hur i helvete skulle du själv reagera om du var i min situation? Vad skulle du säga om din farsa plötsligt kom tillbaka och vill ha kontakt med dig?"
Jag tänkte efter och gav honom ett ärligt svar med stadig röst. "Sam jag är i din situation, både med dig och med min egna pappa. Tro mig jag vet hur det känns att bli sviken av en förälder, jag har själv blivit det." jag pausade. "Låt honom inte ta dig energi" mina krafter var slut.
"Hur ska jag? Han slutar ju aldrig."
Jag blev en aning trött på honom, kanske besviken. "Sam, din pappa försöker iallafall. Det är mer än vad min någonsin gjorde" Jag drog kappan tätare runt mig, gav honom en sista berörd blick innan jag vände mig om och gick. Det var inte såhär kvällen skulle sluta.