Jag har klätt på Harper en av hennes allra finaste klänningar som vi köpte nu för bara någon dag sedan. Färgen är en slags nyans av turkos fast lite mörkare. Själva kjolen har har volanger här och överdelen är full med pärlor och glitter. Hennes långa, blonda, hår som hon har fått efter mig kammade jag bara igenom och satte ett vitt diadem med en stor vit ros på sidan.
Själv så satte jag på mig svarta, slitna, jeans och en vit Levis tröja. Och jag är helt ärligt riktigt nervös inför det här mötet med Allison. Sjukt nervös.
"Pappa, är du säker på att det är mamma? Du har sagt många gånger att du tror mamma fortfarande bor här men morbror Alec och du har ju aldrig hittat henne?" Hör jag Harper säga inifrån badrummet där hon på golvet, tappert kämpar för att få på sig sina sandaler själv.
"Ja älskling, jag är hundra procent säker på att det är mamma. Och du har inte sätt henne sen du var en liten bebis, men allt kommer att bli bra nu." Jag hör hur små men snabba steg närmar sig mig och förstår att det är Harper kommer springandes från hotellbadrummet och ler stort mot mig innan hon börjar ropa att vi ska gå nu.
Så fort vi har gått ut ur rummet så låser jag dörren till hotellrummet och börjar gå mot hissen samtidigt som jag håller Harper i handen. Plötsligt så öppnas hissen och Alec kliver ut tillsammans med Sebastian.
"Izabella gick precis till frisören och för att fixa sina naglar, så jag tänkte att vi kunde göra nåt tillsammans?" Jag bara ser hur Harper drar in ett antag för att säga nåt men innan hon hinner det så sätter jag en hand för hennes mun.
"Nej, vi har redan planer. Vi ska ner till stan för att fika." svarar jag.
"Men vi hänger på då? Eller vad säger du Sebbe?" säger Alec.
"Nej, vi vill vara lite själva. Vi kan göra nåt imorgon okej?" Alec suckar men nickar tillslut och jag och Harper kliver in i hissen och börja åka till bottenvåningen för att lämna hotellet.
Jag vinkar till närmaste taxi och den stannar framför oss. Vi hoppar in i den och berättar vart vi vill ta oss.
Efter bara tio minuter så är vi framme vid caféet där Allison sa att vi skulle träffas.
Vi kliver ut och jag ser direkt att Allison står vid entrén med ryggen mot oss och pratar med någon. Jag tar Harpers hand och går lite närmare Allison, när vi är ungefär 5 meter bort så ropar jag hennes namn och sekunden hon vänder sig om så får jag min livs chock.
Hon är inte ensam.