Tack för alla fina ord <3 Ni gör mig så lycklig, massa kramar
Alice perspektiv:
Hjälp. Han vill träffas. Han är här. Hjälp.
Vad ska jag säga, vad ska jag tycka, vad ska jag göra? Ska jag gå dit och förlåta honom, låta honom kämpa för mig.
Jösses, ångesten rasar mot mig men den blandas med en känsla av upprymdhet. Jag vill att han ska ta mig tillbaka, jag mådde så bra med honom.
Vad som helst för kärleken, ellerhur?
Det var ju tekniskt sett inte han som gjorde att jag blev deprimerad, han kanske spelade en liten del i det. Jag kan ju i alla fall bara gå och höra vad det är han vill säga, jag måste ju inte förlåta honom. Ja, så gör jag.
Snabbt slänger jag på mig en blus och jeans som är dem enda snygga kläderna jag har och ett par converse innan jag tittar ut genom dörren för att se om kusten är klar. När jag tror det är okej att gå ut grabbar jag tag i koftan bredvid dörren som är alldeles för stor för mig och lägger den över axlarna innan jag går ut. För att inte dra till mig någon uppmärksamhet går jag lugnt och får syn på ett par läsglasögon som jag sätter på nästippen. På det viset ser jag ut som någon som jobbar här eller någon annan viktig person.
Jag kan vägen ut ganska bra efter något besök i trädgården och växthusen för ett tag sedan, jag har dock aldrig gått obevakad utanför den stora dörren. När jag är framme vid dörren slappnar jag av lite och tänker hur nära jag är. Fast frågan är om jag är nära himmelen eller helvetet? Och ja, jag förväntar mig att jag kommer dö när jag ser honom, när jag går ut ur dessa portar men kommer det vara min räddning eller min undergång? Kommer jag tillbaka till helvetet? Kommer jag se den brinnande elden framför mina ögon och le, eller kommer jag se ljuset och förundras över hur något kan vara så rent? Helvetet eller himmelen?
''Ursäkta, frun. Du måste ha ett speciellt tillstånd för att gå ut den vägen'' säger en röst bakom mig, jag andas ut.
''Jag är absolut medveten om det, jag beundrar bara de fina dörrarna'' säger jag mot de stora, grå, ståldörrarna och vänder mig raskt om och går tillbaka mot mitt rum.
Blev jag lättad? Var det bättre att låta honom försöka lite hårdare. Att inte försöka smita och göra det enkelt för honom och svårt för mig. Ja, dags att lägga i en växel Anton.
I mitt rum river jag ur en sida ur en bok med min favoritmening i sig och jag markerar det med en penna.
''Han sa: Kom och ta mig
Hon sa: Dröm vidare''
Och så lägger jag till en mening längst ner på sidan
''Dags att försöka hårdare, min vän. Men se till att du förtjänar det du jagar''
För jag förtjänar inte att jaga dig, men det kommer jag aldrig erkänna. Sedan viker jag pappret till ett flygplan och kastar ut det genom mitt fönster och hoppas jag siktade på hans huvud. Vi ses.
Louise perspektiv:
Jag vet inte längre var jag är, vad mitt namn är och om jag ens är vid liv. Det enda jag kan tänka på är dem två skotten som ekar i huvudet likt en kyrkklocka, som om tiden runnit ut. Bang, bang.
Någonting mumlar bredvid mig men det fortsätter eka i öronen så jag kan inte höra vad det är.
Jag rycks ur mitt luddiga tillstånd av att någon slår till mig på kinden med ett platt handflata. Rädd och skakad vänder jag mig mot 5 personer som stirrar på mig med förvånade blickar, jag backar undan så långt jag kan innan personen närmast mig och antagligen den som också slog mig håller mig kvar.
Jag inser att jag bara är täckt av en filt som brukar ligga på Alice säng och minnena av vad som hände där inne kommer tillbaka till mig, likaså den otroliga rädslan och skräcken jag kände. De 5 männen framför mig gör det inte heller bättre. När de ser min panik ropar de på någon och lyckligtvis kommer en gammal dam fram med gråsprängt hår och snälla ögon. Hon påminner om min farmor, hon var den bästa personen jag visste.
Farmor var den enda personen som verkligen hade ett hjärta helt av kärlek, medan mina föräldrar bara svek det om och om igen var hon trogen sin man ända till hans död. Tyvärr var det alldeles för tidigt och jag var bara några år gammal när farfar dog. Nu är hon uppe i himlen med honom, de har all tid i världen nu, jag önskar att jag hade det. Varje gång jag sov hos henne och hade en mardröm brukade hon sitta bredvid mig och sjunga en vaggvisa, precis innan jag somnade viskade hon något i mitt öra som jag aldrig glömmer och om någon skulle säga det till mig idag skulle jag tro att det är hon som har kommit tillbaka i livet. "Dröm vackert" brukade hon säga och jag försökte så hårt att drömma något vackert som jag kunde berätta för henne nästa dag, oftast hittade jag på en dröm och jag är nästan säker på att hon visste det men hon sa det aldrig. Jag saknar henne mer än någon annan.
"Så ja, nu kan ni pojkar gå och köpa lite kaffe eller något medan jag frågar Louise några frågor" säger tanten och männen lyfter osäkra på sig, som om jag är ett rådjur som kan springa iväg vilken sekund som helst.
"Okej, nu ska vi se" säger hon som jag inte vet namnet på och bläddrar i några papper, glasögonen på näsan glider ner en aning men hon kan tricket med att dra bak öronen för att hala upp dem på näsan igen.
''Louise, jag heter Ann-Marie och kommer bara fråga dig några enkla frågor. Först ska jag bara säga att mannen som riktade en pistol mot dig är död och lyckades inte skada någon annan än väggen när han sköt, du kom undan med någon meter'' jag andas ut och tänker tillbaka på Matias ansikte när jag hittade honom i Alice rum, den hemska människan som verkade vara besatt av min dotter.
''Du undrar säkert hur vi hittade dig och det var tack vare din granne mitt emot som hörde något krossas i en vägg och blev misstänksam eftersom det inte brukar låta så mycket från er. Han kontaktade också er man som är på väg hit just nu. Så till frågorna, vet du vem denna mannen var?'' jag tänker efter och inser att allt han sagt kan ha varit en lögn, att han heter Matias eller att han är vän med Alice.
''Han sa att hans namn var Matias och att han var vän med Alice'' säger jag tyst och Ann-Marie nickar tyst och skriver ner det jag säger i ett anteckningsblock.
''Varför var han här? Sa han något som skulle kunna leda oss till hans motiv?''
''Han hade med sig en blombukett med mina favoritblommor och sa att han ville se hur jag mådde nu när Alice är på sjukhem. Sedan gick han runt i huset och kollade på massa fotografier och pratade om att det var en timme tills hans buss skulle gå och frågade om han fick stanna ett tag. Jag var misstänksam och hade hela tiden koll på vart han var tills han försvann upp på övervåningen. Där uppe hittade jag honom i Alice sovrum och han hade hällt hennes... underkläder på sängen'' säger jag och får nästan en sur uppstötning av minnet.
''Okej, sedan förstår jag att han hotade dig och du var tvungen att klä av dig?'' frågar hon mjukt och jag sväljer hårt innan jag nickar.
''Har du hört, din dotter - Alice - prata om Matias någon gång?'' jag försöker minnas igenom all denna tiden med sorg och skakar sedan på huvudet, Alice har aldrig pratat om honom men hon pratade om en våldtäkt.
''Hon har nästan blivit våldtagen av honom, skulle jag tro. Hon nämnde det en gång men aldrig vem det var och även att hon polisanmält honom utan att få rättvisa.'' säger jag och drar fram den lilla ilska jag kan.
''Okej, det gjorde det lite mer komplicerat. Vi kommer behöva prata med din dotter och man för att klar ställa vad detta var för typ av man och hur farlig han kunde ha varit för samhället för att se hur mycket pengar som ska användas och mycket mer. Han är visserligen död men jag är rädd att detta kommer bli en lång process ändå. Nu ska vi se till att ni kommer ur detta hus medan vi gör det rent och ni behöver inte oroa er för annat än att ta det lugnt och få mycket sömn. Om du får något problem kan du ringa detta nummer och så får du en psykolog att prata med'' säger hon med en djup rynka i pannan och räcker ut ett vitt kort till mig, detta kommer bli lite jobbigare nu.
''LOUISE, VART ÄR HON. VART ÄR MIN FRU?'' jag hör honom när han stiger in genom dörren och så snart han kommer in i köket lyfter jag mig ur stolen på ostadiga ben och nästan gnyr mot honom. Han ser mig och slår sina armar om min lilla ram och kramar mig hårt där jag står invirad i filten.
''Jag är så ledsen att jag lät detta hända dig, förlåt mig'' viskar han i mitt öra och jag sticker ut mina händer ur filten och kramar hans midja.
''Det är inte ditt fel''
''Jag älskar dig så mycket, mer för varje dag som går och jag tänker aldrig släppa dig'' Alice är inte den enda som har en man redo att kämpa för henne, vi kanske är mer lika än vi någonsin kommer erkänna. Min vackra dotter, kämpa på, även för han som älskar dig om du måste.
''Jag älskar dig också''
--------------------------------------------
Hej
Förlåt att det har tagit sån tid, försöker balansera semester, träning, familj, vänner, jobb och skriva.. Har dock egentligen ingen mer ursäkt än dåligt självförtroende och lite lat-het. Jag förstår egentligen inte hur denna boken fått 80 tusen läsningar och hur ni fortfarande tappert följer mina dåliga uppdateringar och skriver så fina saker.
Jag älskar er så mycket och ni gör mig så lycklig, alla behöver lite lycka ibland och att ni säger att min bok gör er glada är den bästa komplimangen jag någonsin får. Tusen tack till er alla och hoppas ni har ett härligt sommarlov <3