Natten var oändlig för dem båda, de hade fått ta reda på att det fanns enbart en kula.
Det innebar att enbart en person skulle dö, och de insåg att det var någon av dem.
Men av vilket skäl? Var det offer eller mord?
På morgonen satte de mittemot varandra, och de båda kunde känna den kraftiga törsten och inte nog sist med hungern.
"Tror du inte att det är menat för att någon av oss ska skjuta den ena?" undrade hon.
Han skakade häftigt på huvudet, "Nej" svarade han. "Jag vägrar i så fall att göra det."
Hon nickade instämmandes, hon ville inte heller skjuta någon.
"Men det hela här, det kanske är för att plåga oss" sa hon.
Han rynkade på pannan, "Låter inte logiskt att slänga in två oskyldiga ungdomar för en plågsam död" svarade han.
Hon var tyst.
"Vet du vad?" Det är nog annat som vi borde oroa oss för i första hand" konstaterade han, "Vår hunger."
Hon stirrade på honom och hon kände hur det kurrade i magen när hon insåg hur länge sedan hon åt.
"Åh fan" muttrade hon ilsket, "Jag är också törstig."
"Det är jag med" suckade han, "Vi kan inte få tag på någon mat" tillade han.
"Tack för du upplyser om det" svarade hon torrt,
"Kulan kanske är för att någon av oss får ta det snabbaste sättet att dö medan den andra torkar ihjäl?"
"Jätte kul" svarade han sarkastiskt, "I så fall vill jag inte ruttna här med en död kropp."
Emily verkade inte fatta att han skämtade, däremot så var hon tyst i en stund innan hon svarade:
"Det kanske var så, trots allt? Att vi båda hade gjort något brott och sitter i ett fängelse där det går ut på att vi ska plågas?"
"Lägg av" utbrast Oliver, "Jag skulle knappt tro det."
"Men det är en teori" sa hon snabbt, "Det finns en massa teorier som vi skulle kunna prata om."
Han gnuggade sig i ögonen med en suck innan han svarade:
"Jag vill inte prata om olika, värdelösa anledningar till att vi är här."
"Okej" svarade hon snabbt, och det blev en oändlig tystnad.
"Vi gör ett nytt försök. Leta i rummet, sedan kan vi stå ut med hungern och se vad som händer?" föreslog hon.
Han nickade, "Okej."
Men de gav upp efter trettio minuter, att leta på samma ställe två dagar tidigare fick dem att tappa tålamod.
De gled ner tillsammans vid samma vägg, och det var första gången.
"Fan" viskade Emily, "Fan."
"Ja, det här suger" mumlade Oliver och gnuggade sig i pannan.
"Vi vet inte ens vad vi letar efter" svarade hon och stönade,
"Tänk om vi letar efter fel svar? Det kanske finns rakt framför vår näsa men vi vill inte inse det?"
"Snälla" stönade Oliver, "Säg inga fler sätt att dö på, jag börjar bli urless."
Emily skrattade tyst, "Okej, förlåt om jag får dina öron att blöda" svarade hon.
"Du är åtminstone ett sällskap, det är bättre än ingenting" svarade han och suckade med liten lättnad. Han skulle faktiskt inte klaga över en mördare i samma rum.
Men att hon inte var en började låta mer troligtvis.
Hon verkade ha tänkt samma tanke för hon svarade:
"Jo det är väl bra, men jag tror fortfarande att du har ett särskilt syfte att vara här. Jag ska inte säga någonting mer om vad jag tänker."
"Tack gud för det" muttrade han.
Emily la plötsligt sitt huvud på hans axel, och hon somnade.
Han stirrade på henne, och gjorde ingenting. Han skulle kunna dra sig undan men det gjorde han inte.
Nu såg han mot väggen framför sig, och kände hur magen vrålade ännu en gång till.
Halsen sved av torkan, och Oliver undrade hur länge till de skulle leva.
Eller bli galna och försöka äta upp varandra?