Jag kände hur jag fick en hård spark på ryggen och föll automatisk till marken framlänges med huvudet först. Den hårda marken kändes hårt mot min panna och jag kände hur mina handflator sved utav att jag satt dom hastigt på marken för att försöka rädda mig själv.
Min panna och hela mitt huvud donade av smärta. Skakandes vände jag mig om så att jag la på rygg med armbågarna lutat mot marken.
Jag gnydde till när jag tittade på personen framför mig. Det var svårt att koncentrera sig att se klart när man känner varmt blod i pannan och man är en aning yr.
Varma tårar bildades och jag svalde hårt. Jag kunde inte få fram ett ord. Rädslan bara steg inom mig. Jag var mållös. Vad ska han göra härnäst? Varför springer jag inte bara för livet?
Det enda jag såg var en lång person som såg ut att vara en kille med en svart hoodie.
Hans ansikte syntets inte för att det var för mörkt ute, då han hade en luva på sig.
Just som när jag skulle ta sats för att ta mig upp och springa så drog han långsamt upp en sak från sin bakficka.
Sakta med säkert siktade han den svarta saken han riktade mot mig.
Jag flåste till och mina lungor blev tunga. Jag svalde hårt och jag kunde känna mitt hjärta som dunkade så hårt att det gjorde ont.
En pistol.
Var riktat mot mig.
Ändå vågade jag inte röra mig. Ändå vågade jag inte göra något. Varför kan jag inte röra mig?
Jag vet att jag dör om några sekunder men ändå så sitter jag stilla? Vill jag bli dödad eller?
Varför kan jag inte fucking röra mig?!
Just som när jag trodde att han skulle skjuta mig så hörde ett högt ljud och hur den killen som stod framför föll till marken kvidandes och pistolen tappade han till marken.
Han blev dock skjuten i axeln då han satt sig smärtandes satte sig upp, hans luva hade åkt ner och jag kunde nu se hans ansikte och han tittade ilsket men lidandes på personen som stod bakom mig.
Personen som räddade mitt liv?
Tveksamt och gråtandes tittade jag bak och såg en kille som hade en mörda blick på den andra killen.
Hysteriskt hasade jag bak till sidan och krullade ihop mig med bena upp till hakan.
Darrandes satt jag och tittade på dom två killarna.
"Ge dig iväg annars blir det skallen"
Morrade han som hade 'räddat' mig och tittade fortfarande lika ilsket på den andra.
Han andra killen reste sig smärtandes upp och tog upp sin pistol på vägen fast höll den neråt.
Han höll sin andra mot där han blev skjuten på axeln och tittade elakt på den andra killen och sedan på mig. Jag hackade tänder och mina kinder var klibbiga utav tårar. Blodet i pannan rann inte lika mycket längre men jag kunde känna lite som hade runnit till min mun.
Han tittade sedan tillbaka på den killen som hade skjutit honom med ett halvt smärtande flin på läpparna.
"Det är inte över än"
Sa han.
"Markus. Lägg ner."
Svarade den andra killen och tittade argt men ändå tröttsamt på honom.
Han andra killen som var påväg att döda mig som tydligen hette Markus då gick sakta baklänges därifrån med en läskigt och obehaglig blick på mig. Jag svalde hårt och tittade ner.
Han vände sig sedan om och gick därifrån med en skakad axel.
Med kroppen skakandes tittade jag upp på killen som stod ungefär tre meter framför mig.
Killen som nyss räddade mig.
Killen vände sin blick mot mig, han tittade allvarligt men ändå med en mjuk blick på mig.
Allt brast. Jag började gråta. Hysteriskt. Hände precis detta? Var jag precis med om detta?
Hela jag darrade och jag kände hur det var svårt att andas. Allt flög runt i mitt huvud.
"Vad heter du?"
Hörde jag killen säga. Lite halvt stressat men ändå med en mjuk ton.
Bakom alla tårar såg jag att han satt sig på huk en bit framför.
"Ehm.... eh... jag vet... ehm... jag.... Joline"
Stammade jag ansträngt och gråtandes fram då jag knappt kunde få fram något ord. Jag bara satt och skakade med tårarna rinnandes.
Han hasade på huk försiktigt lite närmare mig och jag kände hans hand på min axel.
Jag reagerade inte. Jag bara skakade och tittade förskräckt in hans ögon som redan tittade på mig.
"Jag vet att det är svårt men du måste lita på mig. Jag är Felix. Och du måste följa med mig, Joline."
Sa han allvarligt men ändå forfarande den mjuka blicken.
Jag tittade fortfarande förskräckt på honom och skakade på huvudet. Ska jag bara lita på någon främling som bär en pistol? Visst, han räddade mitt liv men jag har ingen aning om vem han är eller vad som nyss hände och varför. Jag ville bara hem.
Tårarna bara fylldes på och jag hulkade till, det sved i pannan.
"Varför?.... Jag vill hem.."
Grät jag och skakade forfarande bara förtvivlat på huvudet.
Jag tittade hysteriskt runtomkring mig. Ingen annan syntes till på denna smala gata. Varför ringer inte jag polisen? Varför ringer inte någon polisen? Jobbar han för polisen? Nej då skulle man ha sett det. Dessutom så är han nog för ung för det, han ser ut att vara i min ålder och har inga poliskläder på sig.
"Shh. Jag vet. Men du måste bara lita på mig. Dom kommer efter dig igen."
Sa han i forfarande samma allvarliga, mjuka ton. Och tog ett hårdare grepp om min axel så att jag ryckte till och kollade på honom igen.
Jag skakade på huvudet. Vadå dom kommer efter mig igen? Vad är det här för något? Jag fattar ingenting.
"Jag fattar inte"
Mumlade jag och tog skakades upp mina händer och torkade tårarna.
"Jag ska förklara allt, men det gäller att du litar på mig och följer med mig."
Sa han och kollade med sina snälla ögon på mig. Jag får bara någon tillit känsla när jag kollar på honom. Trots hur sjukt och ofattbart det låter, det han säger.
Jag kollade tveksamt och och med tårögda ögon på honom. Jag slickade mig om läpparna och svalde hårt.
"Varför är dom ute efter mig?"
Pep jag. Jag kände mig så obekväm. Jag ville bara hem. Hem till mitt trygga hem och till min familj. Att allt är bra.
Han så kallade Felix skakade sorgset på huvudet.
"Det är det jag försöker ta reda på. Men jag kan bara skydda dig så länge du följer med mig."
Sa han och reste sig upp och sträckte sin hand mot mig.
"Men varför ringer vi inte polisen?"
Mumlade jag och kollade olyckligt upp på honom.
"För då hamnar jag i fängelse. Ta min hand."
Sa han bestämt och sträckte forfarande ut sin hand.
Osäkert och skakandes tog jag tag i hans och han drog upp mig på fötter.
Men i samma ögonblick som jag hamnade på fötter så höll jag på att trilla ihop utav yrhet. Mitt huvud dunkade som in i.
Felix hann fånga mig och han lyfte snabbt upp mig så att han höll mig som en bebis.
"Joline kolla på mig. Hey, håll dig vaken."
Sa han samtidigt som han försökte väcka liv i mig och få ögonkontakt.
Jag kollade smärtsamt upp på honom och nya varma tårar rann längst mina kalla kinder.
"Jag har ont snälla jag vill bara hem"
Mumlade jag nog knappt hörbart och trillade med huvudet igen.
Jag kände sedan hur Felix tog ett starkare grepp om mig och började gå. Sedan blev allt svart.
-
Jag fick blinka några gånger innan jag kunde öppna mina ögon helt. Jag kände att det vilade något kallt på min panna.
Jag kände att jag hade något liggandes på mig, en filt.
Jag kom då på, vad som hade hänt.
Jag tittade mig hysteriskt omkring och såg att jag la i en brun skin soffa med en svart filt.
Jag tog handen på pannan och kände att det var en ispåse jag hade där.
Jag svalde hårt. Är jag fången?
En brun trä dörr öppnades några meter framför mig och in kom den där Felix, med ett glas vatten.
Jag satte mig hastigt upp och kollade nervöst på honom.
Bara för att han räddade mitt liv betyder inte att jag litar på honom.
"Jag ska inte skada dig. Här, snälla drick."
Sa Felix försiktigt och satte sig på en stol bredvid soffan.
Jag tryckte mig ändå mot soffan och andades tungt. Men tog skakigt emot vatten glaset och klinkade i mig tre stora klunkar. Gav sedan tillbaka glaset till honom som han tog emot och satte ner på golvet.
"Var är jag? Varför är jag här?"
Fick jag oroligt fram men ändå lite argt. Han kan väl ändå inte kidnappa mig?
Felix tittade på med mig en tom blick och jag såg hur han slickade sig om läpparna.
"Om jag ska berätta allt måste jag ta det från början. Lovar du att lita på mig sen?"
Sa han och jag tittade bara storögt på honom. Jag kan väl inte bara lova honom något sånt. Jag vill bara hem. Till min familj. Dom måste undra vart jag är.
Men hur förvirrad och upprörd jag än är så måste jag väl lyssna på honom vad han har att säga.
"Bara berätta"
Fick jag fram som svar, ganska otåligt.
Han tittade några sekunder på mig och nickade sedan.
"Jag har gjort