Angelicas POV
"Angel!" hör jag Eric ropa nere i hallen och jag gör en äcklad grimas. Så fort jag hör hans röst så önskar jag att det borde ha varit Alexanders. Jag är arg på Eric för att han ljög för mig och sa att Eric och jag var tillsammans och att Alex var en stalker. Lågt, eller hur? Jaja jag tycker det iallafall. Visst vi var väl tillsammans innan vi åkte tillbaka till Alex men Alex är ju min mate. Såklart jag vill vara med honom.
Jag fick tillbaka minnet för en dag sen men Eric vet inget om det. Jag vill inte att han ska få reda på det och göra något farligt. Men jag har gjort allt jag kan för att komma på en plan på hur jag ska rymma. Jag har t.o.m försökt kontakta Alex men Eric låter mig inte ha någon telefon och han vägrar att låta mig att prata i en utan högtalare.
"Jag kommer!" ropar jag tillbaka och kollar mig i spegeln. Jag har på mig en blå klänning med håret utsläppt. Idag ska vi ha en picknick vid en sjö lite längre bort och jag har bjudit med Sam. Jag önskar att jag kan få prata med Samanta ensam för jag vet att hon döljer något för mig och jag vill veta vad det är. Och jag vill att hon ska kontakta Alex för att berätta för honom vart jag är.
Hela huset är fullt med Dem ensamma och jag vill bara här ifrån. Visst, vissa är så rara och snälla men dem andra är sura och elaka hela tiden. Jag har fastnat för en tjej som är 13år och hon heter Lilly. Hon är en snäll och sprallig tjej som är med mig hela tiden.
"Samanta är här!" ropar Eric och jag ler brett. Samanta är här, så nu kan jag gå ner. Jag suckar och låser upp dörren och nerför trappan och vidare till ytterdörren.
"Tjena snygging." säger jag till Sam och skrattar när hon rodnar. Jag kramar om henne när jag kommer fram henne och öppnar munnen för att viska till henne när någon harklar sig bakom mig. Jag suckar en än gång och vänder mig om och kollar upp mot Eric.
Han har på sig ett svart linne och mörkgröna jeans. Hans hår är som vanligt ruffsigt och han ser så oskyldig ut.
"Hej på dig också." säger jag och klistrar fram ett falskt leende. Eric ler och sträcker ut sina armar och jag går till honom och låter honom få krama om mig. Ni vet inte hur mycket jag önskar att det var Alex jag kramade. Hans starka, långa kropp och gnistorna när han rör vid mig. Hans röst och hans doft. Allt med honom saknar jag och Kayla, min varg, gnyr efter honom. Hela dagen lång. Jobbigt, säger jag.
"Hej, babe." säger han och kysser mig snabbt och jag tvingar mig att le. Jag vänder mig om mot Samanta och armkrokar henne och drar med henne ut ur huset. Samanta piper till när jag nästan drar henne nerför trappan och fortsätter mot skogen. Eftersom Samanta bara är en människa så kan vi inte skifta till varg form, eftersom hon skulle nästan dö av skräck, så vi fick gå till fot dit.
"Jag behöver prata med dig." viskar jag tyst till Samanta och hon nickar. Jag vill inte att Eric ska få höra så det är därför jag viskar till henne. Vi vargar har en förbannat bra hörsel och kan höra inom flera km ifrån. Jag kollar över axeln och ser Eric, Johan, Linus och Lilly gå bakom oss men inte för nära så dem skulle höra mig när jag viskar.
"Jag med." svarar hon och jag kollar hastigt på henne innan jag stannar och kollar på dem andra bakom mig.
"Samanta och jag går i för väg. Vi möts där. Och våga inte att följa efter oss." ropar jag till Eric och han nickar och ler. Jag ler tillbaka och vänder mig sedan om och drar snabbt Samanta med mig in i skogen.
-
När jag tror vi är tillräckligt långt bort från Eric så stannar jag och kollar på Samanta. Hon ser så förvirrad ut så jag nästan tycker synd om henne.
"Varför drog du mig hit?" frågar hon och kollar sig omkring. Vi är någon km från sjön och skogen är tät här. Precis som jag vill ha.
"För Eric och dem får inte höra oss. Det här är väldigt viktigt okej? Eric får inte veta någonting om vad vi nu ska prata om, okej?" säger jag allvarligt och Sam nickar innan hon sätter sig på en stubbe.
"Vad var det du ville prata om?" frågar hon och jag sätter mig bredvid en tall och lutar mig mot den och kollar upp mot Sam.
"Jag måste be dig om en tjänst. En väldig väldig viktig sak." börjar jag och Sam kollar frustrerat på mig.
"Jag fattar, Angel. Jag är inget barn. Säg vad det var du ville." säger hon irriterad och jag skrattar.
"Jaja.. Iallafall så är det viktigt att du inte talar om det här för någon. Inte för någon! Inte ens Jolie." säger jag och hon nickar tveksamt.
Jag tar ett djupt andetag och pustar ut luften igen innan jag öppnar munnen.
"Du vet att jag hade tappat minnet, eller hur?" börjar jag och känner mig plötslig osäker. Kommer Sam hjälpa mig och hitta Alex eller kommer hon att berätta det för Eric? Samanta nickar och jag ler svagt. Det är nu eller aldrig.
"Eric tog med mig från erat lilla café och berättade för mig vad som hade hänt. Han sa att en kille som heter Alexander kidnappade mig på natten och sen så råkade vi ut för en bilolycka. Innan Eric hann komma fram till oss så var Alex och jag borta." säger jag och Sam nickar.
"Men allt han sa var en lögn. Jag fick tillbaka minnet för en dag sen och jag måste hitta Alex." säger jag och låter det sjunka in i hennes hjärna så hon skulle förstå.
"Men varför?" frågar hon förvirrat och jag kollar ner på marken.
"Han vill ha mig för sig själv. Eric alltså.. men jag tillhör inte honom. Jag tillhör Alex och jag måste tillbaka till honom." säger jag snabbt och jag hör Samanta dra in ett djupt andetag.
"Berätta för henne så hon kan få Alex hit och hämta oss. Vi behöver honom." säger Kayla och jag kan inte göra något annat än att hålla med henne. Vi behöver honom. Min mate.
"Jag måste få tag i Alex men jag kan inte få tag i honom när Eric är hos mig och han är som en hök som vaktar sitt byte. Han tillåter mig inte att göra något. Men du kan. Leta reda på Alex och berätta vart jag är." bönar jag Sam och kollar upp på henne. Sam sitter kvar på sin stubbe och bara kollar chockat på mig med uppspärrade ögon.
"Är det därför du drog ut mig hit ut? Att bara berätta det?" säger hon och ställer sig upp. Hon låter arg. Vad har hon att vara arg på?
"Sam? Du förstår inte.. jag var tvungen att komma bort från Eric." säger jag och Sam blir bara mer ilsken.
"Vad pratar du om? Du som nyss kysste Eric! Och vad är det jag inte förstår?! Att du är otrogen på Eric? Har du sett hans blick när du är hos han? Han älskar dig!" skriker hon och jag trycker mig mot trädet. Som tur är att vi är här ute och inte i huset för då skulle Eric eller någon annan höra oss.
"Sam snälla. Det är så mycket du inte vet om mig och jag kan inte berätta. Men jag måste hitta Alex och jag behöver din hjälp! Snälla Sam! Jag behöver din hjälp.." viskar jag och känner tårarna i ögonen. Gud vad barnslig jag är! Här sitter Sam och jag i skogen och jag börjar gråta. Smart..
Sam kollar förskräckt på mig och jag ser att hennes ilska försvinner och jag kollar ner på mina händer. Jag vill så gärna berätta för Sam vad jag är för något. Att jag inte är en vanlig människa utan en skiftare. En som är hälften varg och till hälften människa. Men jag vet att det inte går.
"Angel.. varför måste du hitta Alexander om du har Eric? Vad är det för speciellt med Alex?" frågar Sam mjukt och jag kollar på henne.
"Alexander är mitt allt. Han har mitt hjärta och jag kommer alltid älska honom. Eric är en idiot. Han ljög för mig och kidnappade mig. Snälla Sam! Jag måste ha din hjälp! Du är den ända som kan hjälpa mig." säger jag tyst och tårarna rinner över.
Sam sätter sig bredvid mig och kramar om mig. Jag gråter av saknaden från Alex och mina vänner. Allt jag förlorade när jag nästan dog. Samanta kramar hårt om mig och klappar mitt hår och viskar tröstande ord.
-
"Jag ska hjälpa dig, Angel. Här." säger hon när jag äntligen slutat gråta och hon sticker in handen i hennes ficka och tar fram sin telefon. Jag kollar på den och sen på Sam. Varför ger hon mig hennes telefon?
"Ta den. Alexanders nummer är i den." säger hon och jag kollar chockat på henne.
"Hur? Hur fick du hans nummer?" frågar jag förvirrat och hon ler.
"Han kom till vårat café och började ställa frågor till oss. Han letade efter en tjej och det kom fram till att det är du. Han gav mig sitt nummer så jag kunde ringa honom om du hade ringt mig." säger hon och rodnar lite. Men det enda jag kan tänka på är att Alex letar efter mig och att Sam har hans nummer. Jag kan ringa honom!
"Tack, tack, tack! TACK!" skriker jag och kramar hårt om Sam, som skrattar.
"Ingen.. luft." säger hon och jag släpper henne genast. Ups.. lite väl stark där, Angelica...
"Om jag får syn på honom någon mer gång så ska jag säga att du är här. Jag lovar Angel. Jag ska hitta honom så ni kan bli tillsammans." säger hon och jag ler brett och kramar henne igen innan jag reser mig upp och sträcker fram handen till Sam, som tacksamt tar emot den och jag hjälper henne upp.
"Kom nu. Nu går vi till Eric och får den här picknicken över. Och säg inget om det här till Eric, okej?" säger jag och Sam himlar med ögonen.
"Jag lovar." säger hon innan vi går till sjön.
-
"Gud! Jag är så mätt!" stönar jag och håller mig för magen. Vi sitter på en stor filt och har precis ätit en stor grönsallad med kyckling. Min favorit!
"Inte bara du. Jag skulle kunna rulla hem!" suckar Lilly och jag skrattar. Vad ska jag säga? Lilly är min favvo tjej som är en av Dem ensamma.
"Ska vi gå hem nu?" frågar Johan och jag kollar på honom. Som vanligt så är han tjurig och bara vill hem till sin.. vem vet vad?
"Vi plockar ihop nu. Det börjar bli mörkt." säger Eric och vi instämmer. Jag vill hem och låsa in mig i mitt rum och ringa till Alex innan han går och lägger sig. Jag måste få höra hans röst en enda gång till.
Killarna börjar plocka ihop picknicken och vi tjejer kollar på dem.
"Ni sköter det där väldigt bra som ni gör så jag, Sam och Lilly går tillbaka till huset." säger jag och alla killarna kollar på mig. Jag håller upp händerna och backar två steg och kollar på Lilly och Sam.
"Vi ses i huset senare killar." skrattar Lilly och vi går iväg mot huset och lämnar tre stumma killar bakom oss.
-
"Hejdå! Jag kommer att höra av mig igen när vi kan ses." säger jag till Sam och kramar om henne.
"Gör det. Gå nu och gör det du ska göra." skrattar Sam och kramar tillbaka.
"Tack för mobilen." viskar jag i tyst i hennes öra och Sam viskar varsegod tillbaka innan vi släpper varandra. Killarna har än inte kommit så jag har lite tid innan Eric kommer tillbaka.
"Hejdå!" ropar Sam till oss innan hon går iväg till sin bil och åker iväg.
Jag vänder mig om och tillsammans med Lilly så går vi in i huset.
"Jag går och lägger mig. Hälsa Eric att jag är i rummet." säger jag till Lilly, som nickar, och säger godnatt.
Jag springer uppför trappan och visare in till mitt rum och stänger o låser dörren. Jag tar fram Sams telefon och skrollar fram och tillbaka i hennes kontakter tills jag hittar Alexanders namn. Kayla gnyr och gnäller på mig att ringa och jag trycker på grön lur och sätter mobilen mot örat medan jag lägger mig i sängen.
Signalerna kommer och går och jag börjar bli mer och mer nervös. Tänk om han har ändrat sig och inte vill få tillbaka mig? Tänk om han har träffat en annan?
"Han är våran mate, Angel. Han skulle aldrig vilja byta ut oss mot någon annan." säger Kayla och jag ler. Jag hoppas inte det.
Jag kollar på klockan och ser att den är tio på kvällen och jag känner ett hugg i hjärtat. Tänk om han inte svarar?
Signalerna fortsätter och precis innan jag lägger på så hör jag ett sprak i mobilen och mummel. Har han svarat? Jag lyssnar noga medan mumlandet blir högre och sen en mörk röst hörs.
"Hallå?" säger rösten och jag vet precis vem det är. Min Alex. Min mate. Mitt hjärta dunkar fort av glädje att äntligen få höra hans röst. Jag känner tårarna i ögonen igen och snyftar. Det var så länge sen jag såg eller hörde Alex och det känns som om mitt hjärta ska slå sig fri från sin plats i bröstet, av lycka.
"Hallå?" säger Alex igen och jag snyftar igen.
"Alex." säger jag lättat och det känns så skönt att få säga hans namn igen.
"Angelica! Var är du? Varför har du inte hört av dig tidigare? Varför rymde du? Angel jag älskar dig så mycket! Kom hem! Vi har varit så oroliga för dig! Är du skadad.." utbrister han men jag avbryter honom. Han älskar mig. Han har varit orolig för mig, tänker jag.
"Alex. Snälla hämta mig. Eric är här och han vägrar släppa mig ifrån honom. Jag vill hem till dig." säger jag tyst och gråter. Jag vill ha honom just här och nu för att få känna hans värme stråla sig vidare till mig och trösta mig.
"Har kräket gjort dig illa?!" morrar Alex och jag skrattar lite. Han är allt min hjälte.
"Nej.. han har inte skadat mig. Men Alex jag vill bara bort från detta helvete och få komma hem. Att komma hem till dig och Hector." snyftar jag och rullar ihop mig i en boll.
"Jag kommer. Jag ska komma och hämta dig, hjärtat. Tvivla aldrig på det. Jag älskar dig, Angel." säger han mjukt och jag hör mummel i bakgrunden. Jag ler när jag tänker på min familj och att jag snart ska få träffa dem igen.
"Jag älskar dig också." säger jag och jag var så fokuserad på Alexanders röst så jag inte hör ytterdörren öppnas och stängas.
"Kom bara och hämta mig. Jag väntar h.." börjar jag men skriker till när min dörr slängs upp och en ilsken Eric kommer in i rummet. Jag kollar på Eric och min glägje förvandlas till fasa. Nej! Han kom på mig att prata med Alex!
FAN!
"Um.. hej Eric?" säger jag och Eric kollar på telefonen som jag än har tryckt mot örat.
"Vem pratar du med?" frågar han och går långsamt mot mig. Hela hans kropp är stel av ilska och jag har aldrig varit rädd för honom. Aldrig. Men nu är jag riktigt rädd.
"Angel? Angelica! Vad händer?" hör jag Alex ropa men jag kan bara kolla på Erics kropp. Han kommer att döda mig! Jag är död nu! tänker jag fasansfullt och stirrar på honom. Hans ögon är becksvarta.
"Jag frågade dig en fråga Angelica." säger Eric och då kan jag äntligen kunna röra på min kropp. Jag hoppar upp ur sängen och börjar springa till dörren och skriker till när Eric rycker tag i mitt ena ben och drar så jag åker ner på golvet.
"Släpp mig! Eric sluta!" skriker jag och börjar få panik. Jag börjar krypa mot dörren med ryggen mot Eric och jag hör på håll Alex gapa och skrika efter mig men det enda jag vill nu är att komma bort från Eric.
"Vart fick du den där telefonen ifrån?" frågar Eric med kyla i rösten. Jag försöker resa mig upp för att springa, men Eric sparkar undan mina ben så jag hamnar på golvet igen. Jag tappar mobilen så den åker bort till slutet av sängen. Jag skriker när Eric tar tag i min axel och slänger mig över på rygg, så jag kollar in i hans ögon. Jag har aldrig sätt så svarta ögon förut. Erics gröna ögon är nu helt becksvarta och inte en gnutta grön färg syns.
"Eric! Låt mig va!" skriker jag och sprakar efter honom men han tar tag i min fot och rycker och slänger mig in i väggen. Jag skriker av smärta i ryggen och huvudet när jag träffar den och åker ner på golvet igen.
Det här är inte alls bra! Någon! Hjälp mig!
"Eric! Det gör ont!" gråter jag medan han går mot mig och jag ser suddigt av tårarna och kanske efter slaget i huvudet. Jag vet inte säkert men suddigt ser jag.
"Du kommer inte lämna mig, Angelica. Aldrig." säger Eric innan han höjer armen och allt blir svart.
----------------
Alexanders POV
Jag hör min mobil ringa någonstans i mitt rum och jag går dit för att svara. Anton och Alpha Chris följer efter mig in i mitt rum och jag lyssnar vart mobilen ligger. Jag hittar den under min kudde och kollar på vem det är som ringer.
"Hemligt nummer." säger jag och kollar upp på Anton och Chris. Vem kan det vara?
"Svara. Det kanske är Samanta." säger Chris och jag kollar ner på mobilen igen. Kan det vara Samanta som ringer?
Jag trycker på grön lur och svarar.
"Hallå?" säger jag men det förblir tyst i andra änden. Varför är det så tyst? Jag tycker jag hör snyftningar och jag börjar bli orolig. Varför svarar ingen för?Jag kollar på Anton och Chris och dem väntar också på ett svar i andra änden.
"Hallå?" upprepar jag och hör en till snyftning och sen den underbaraste rösten i hela världen svarar.
"Alex." säger hon och jag nästan hoppar upp och ner av lycka. Angelica lever! Och hon är i andra änden av samtalet!
"Angelica! Var är du? Varför har du inte hört av dig tidigare? Varför rymde du? Angel jag älskar dig så mycket! Kom hem! Vi har varit så oroliga för dig! Är du skadad.." utbrister jag lättat men hon avbryter mig. Min Angel lever!
Anton och Chris spärrar upp ögonen och går fram till mig men jag håller upp handen för att hejda dem. Dem får inte förstöra det här ögonblicket nu.
"Alex. Snälla hämta mig. Eric är här och han vägrar släppa mig ifrån honom. Jag vill hem till dig." säger hon och hon gråter. Jag känner Isaac morra djupt och jag spänner mig. Har den jäveln skadat henne? Om han har gjort det så är han död! Jag ska fan döda honom!
"Har kräket gjort dig illa?!" morrar jag. Anton och Chris kollar på mig och jag ser att Antons ögon är mörkblåa.
"Nej.. han har inte skadat mig. Men Alex jag vill bara bort från detta helvete och få komma hem. Att komma hem till dig och Hector." snyftar hon och Isaac morrrar ännu mer och försöker ta kontroll över min kropp men jag kan inte tillåta honom det.
Jag tar djupa andetag och svarar sedan Angel med lugn röst.
"Jag kommer. Jag ska komma och hämta dig, hjärtat. Tvivla aldrig på det. Jag älskar dig, Angel." säger jag så mjukt som jag kan och jag hör henne sucka i andra änden.
"Jag älskar dig också." säger hon och jag ler.
"Kom bara och hämta mig. Jag väntar h.." börjar hon men avbryter sig av ett skrik och jag stelnar till. Vad är det som händer?
"Um.. hej Eric?" hör jag Angel säga och jag morrar av ilska. Den jävlen har min mate och han ska få betala!
"Vem pratar du med?" hör jag Erics röst och han låter lite annorlunda. Hans röst är mörk och jag hör ilskan i den.
"Angel? Angelica! Vad händer?" säger jag i telefonen och grips av panik. Vad fan gör han med henne!?
"Alpha. Vad händer?" frågar Anton och jag kollar hjälplöst på honom. Jag hör Angel gapa och skrika medan jag sitter här i mitt rum helt hjälplös och kan itne göra någoting. Det är en fruktansvärd känsla.
"Eric är där med henne." säger jag och Anton morrar högt. Chris lägger sin hand på Antons axel och Anton slutar morra.
"Jag frågade dig en fråga Angelica." hör jag Erics röst igen och jag kramar ihop mina händer så naglarna åker in i min handflata.
"Släpp mig! Eric sluta!" skriker Angel och jag börjar ropa och skrika efter henne. Han skadar henne! Han ska dö!!
"Vart fick du den där telefonen ifrån?" säger Eric kyligt och sen så skriker Angel och sen sprakar det i änden. På avstånd så hör man Angel skrika och Erics förbannade röst. Jag hör en duns och ett skrik innan det blir tyst.
"Angel! Angelica!" skriker jag i telefonen och hör fotsteg. Det sprakar till i telefonen igen och jag hör andetag.
"Hej Alex." hör jag Erics röst och jag ryser när han säger mitt namn. Eric uttalade mitt namn som ett giftigt gift.
"Eric! Vad har du gjort med Angelica!" säger jag ilsket och Eric skrattar.
"Det enda du behöver tänka på nu är att du aldrig kommer att få se Angel igen. Hon är min nu." väser Eric och jag morrar. Hur vågar han hota mig sådär!? Vem tror han att han är?!?
"ERIC!! JAG SKA DÖDA DIG!" skriker jag med så mycket hat och ilska jag känner nu och Eric skrattar igen innan han lägger på. Jag tar bort mobilen från mitt öra och kollar på Chris och Anton. Jag kramar ihop min hand där mobilen är och jag hör ett knak.
Jag kollar ner på mobilen och öppnar handen så mobilen åker ner på marken. Hela mobilen är trasig och man kan aldrig mer använda den mer. Chris och Anton ser förbannade ut och jag förstår exakt vad dem tänker.
Eric ska dö och jag ska få tillbaka Angel.
------------------------------------------------------------
Woop woop! Okej här har ni kapitlet och jag är ledsen att jag inte har uppdaterat förrän nu men jag har har varit bort rest och läxorna.. pust vad många läxor man kan ha -.-
Vad tycker ni om kapitlet? Bra? Dåligt?
Aja, tack för alla kommentarer och röster! Skriv vad ni tycker om berättelsen! Jag är så nyfiken på vad ni tycker! Hoppas ni tycker den är bra ;)
-E