Jag smuttar på drinken jag har i handen. Vi dansade ganska länge på scenen och jag var alldeles svettig och andfådd när vi gick ner därifrån. Vi gick bort till baren och beställde varsin drink och här har jag suttit sedan dess. De andra försvann ut på dansgolvet för ett tag sedan men jag brydde mig inte om att följa med; de tycker ändå inte om mig så vad är poängen med att umgås med dem?
Det känns egentligen fel att dricka för det är inget jag brukar göra och jag är van vid att följa alla regler utan att klaga, men precis som en av de andra tjejerna sa innan är det inte lätt att vara avslappnad och självsäker under ett sådant här test om man inte tar till lite extra medel. Jag rynkar på näsan när den starka vätskan rinner ner i strupen. Jag dricker mest för syns skull, för att passa in liksom.
"Inte van vid det där?", frågar en röst bredvid mig och jag vrider på huvudet bara för att få se Jakes bruna ögon titta ner på mig.
"Inte direkt", svarar jag med en grimas.
Han sätter sig ner på den tomma stolen bredvid mig och beställer två nya drinkar.
"Jag har redan en", påpekar jag och ser menande på glaset framför mig.
"Men den här är bättre. Den där är inte särskilt god, eller hur?"
Han ler när jag återigen rynkar på näsan efter att ha tagit en klunk.
Jag tar tveksamt emot glaset som han skjuter mot mig och för det till läpparna. Vätskan som rinner ner för min strupe den här gången är frisk och betydligt godare.
"Tack"
Jag ler tacksamt mot honom.
"Det är alkoholfritt", förklarar han flinandes.
"Dricker du sådant?", frågar jag förvånat. Jag trodde att han var en sådan där kille som ansåg att dryck utan alkohol inte duger.
"Det är ju godare, eller hur?"
Han höjer på ena ögonbrynet och jag nickar fundersamt för mig själv. Hur lyckas han vara så avslappnad om han inte dricker? Fast det är klart, han är van vid det här så det måste vara lättare för honom.
"Vad gör du här förresten?", frågar jag nyfiket efter en stund.
"Jag kom egentligen hit för att festa på den andra klubben men sedan fick jag höra att ni skulle vara på scenen ikväll så då stannade jag här istället, jag kunde ju inte gå ifrån den showen".
Han flinar mot mig och jag rodnar. Jag hade ingen aning om att han såg allt det där.
Vi sitter här under tystnad en stund tills en tanke plötsligt slår mig.
"Varför sa du inget om testerna? Jag trodde att du jobbade på en normal modellagentur, jag visste inte att jag skulle tvingas bli utnyttjad!"
Min röst är anklagande, likaså min blick som borrar sig in i hans ögon.
"Om jag hade sagt något hade du inte hängt med, eller hur?"
Han ser menande på mig.
"Nej, det hade jag verkligen inte och det hade varit bättre än att komma hit!", utbrister jag ilsket. Hade jag vetat om det här från början skulle jag inte ha åkt hit och jag känner mig faktiskt fortfarande osäker på om jag borde ångra att jag är här eller inte.
"Men när du har klarat testerna kommer det att vara värt det. Du kommer att få riktiga modelljobb och du kommer att tjäna mer pengar än vad modeller på andra modellagenturer gör", förklarar han.
Jag är fortfarande inte övertygad om att det är värt det; jag hatar att jag har varit tvungen att låta mig utnyttjas på det här sättet under den här kvällen. Dessutom kan jag inte låta bli att tänka på vad mina föräldrar skulle tycka om de visste om det här, de skulle vara så besvikna på mig. Jag har fortfarande inte ringt tillbaka till dem och jag vet att de måste vara väldigt oroliga vid det här laget men jag har inte haft tid, jag har haft fullt upp hela tiden. Om de visste att jag har gått med på att låta mig utnyttjas så här skulle de bli så besvikna, det skulle dessutom bara visa att de har rätt gällande modeller och sökandet efter uppmärksamhet.
Är det värt det? Är min dröm värd allt det här? Jag håller fortfarande på med med mitt andra test och jag har redan varit tvungen att utsätta mig för så här mycket. Hur blir de andra testen? Är de likadana? Värre?
Men samtidigt känns det synd att ge upp nu. Om jag skulle åka hem nu och inte bli modell skulle jag ha gjort de här första testen i onödan. Jag skulle ha förnedrat mig själv helt utan anledning.
"Vill du dansa?"
Jake ler mot mig efter att vi har tömt våra glas.
Först vet jag inte om han menar allvar men han ser ut att vänta på ett svar så jag blickar tvekande ut mot dansgolvet.
"Visst"
Jag reser mig upp och följer med honom in i folkhavet. Varför inte ha lite kul när jag ändå är här?
Vi dansar en stund och jag börjar slappna av mer och mer. När han ursäktar sig och säger att han ska gå och ta lite luft säger jag att jag stannar kvar här ett tag till, jag gillar att jag kan göra något sådant här utan att behöva oroa mig för en massa saker för en gångs skull.
Jag knuffas hela tiden fram och tillbaka av alla dansande människor runt omkring mig och det är svårt att andas här inne, det är även otroligt varmt och svettigt. Men ändå tycker jag att det är jättekul, det är därför jag inte kan tänka mig att gå redan. Jag har aldrig varit på en nattklubb förut och jag hade inte kunnat ana att det var så här kul. Dessutom verkar det som om den lilla alkoholen jag fick i mig börjar göra verkan, eller så är det bara för att jag dras med i stunden, i alla fall känner jag mig mycket mera avslappnad och självsäker nu.
Det är anledningen till att jag inte tar bort händerna som hamnar på mina höfter en stund senare. Någon står bakom mig och när jag vänder mig om får jag se att det är samma kille som jag satt hos vid det första bordet när jag delade ut drinkar.
"Hallå du", säger han, så nära mitt öra att jag kan känna hans andedräkt stryka mig över kinden.
"Hej", svarar jag och ser in i hans mörka ögon som ser intensivt på mig.
Att han står framför mig hindrar mig inte från att dansa. Jag känner mig inte alls osäker längre och han är ju snygg så vad finns det för anledning till att avspisa honom? Jag har händerna över huvudet och han har händerna på min midja. Jag pressar mig mot honom och rör på höfterna i takt till musiken och ett tag glömmer jag att han faktiskt var en av dem som bara ville utnyttja mig tidigare under kvällen.
Snart känner jag fler händer på mig. Det har samlats fler killar runt om oss och jag känner igen dem från bordet. De pressar sig närmre mig och nu står jag jättenära någon framför mig samtidigt som jag har någon precis bakom mig. Två till står på varsin sida om mig och jag börjar känna mig instängd. De är fyra stycken och jag har händer överallt på mig. Panikkänslor börjar fylla mig så när en av dem ger mig en plastmugg med någonting i häller jag i mig det i ett svep utan att tänka; jag behövde något svalkande till min torra hals.
Jag kastar muggen på golvet och känner hur tankarna börjar bli dimmiga nästan med en gång. Allt börjar kännas så där konstigt – som i en dröm – men jag mår ändå jättebra. Jag rör mig vildare än tidigare och just nu kan jag inte förstå varför jag är så osäker i vanliga fall. Deras händer på min kropp är inte längre något som skrämmer mig utan jag njuter bara av det; det är kul att för en gångs skull få vara den som är i centrum.
Plötsligt lägger en av dem armen runt mina axlar och börjar knuffa undan folk så att vi kommer förbi. De andra killarna är tätt bakom. Vi kommer fram till en dörr och går ut genom den. Först är jag bara tacksam över att få lite frisk luft men när de börjar gå på gatan bort från klubben blir jag misstänksam.
"Vart är vi på väg?", sluddrar jag. Jag kan inte säga orden ordentligt, min mun rör sig som i slowmotion och vägrar att lyda mig.
"Till vårt hotell", svarar en av killarna kort.
"Men vad ska vi göra där?"
Jag känner att jag inte riktigt kan tänka klart längre och jag börjar bli fruktansvärt trött.
"Vi vill lära känna dig bättre".
Han har ett stort flin på läpparna och de andra flinar också. Plötsligt fattar jag.
"Nej, jag vill inte".
Jag försöker kämpa emot men hans grepp om mina axlar hårdnar.
"Klart att du vill. Du är en av modellerna, eller hur? Du vill väl att vi ska säga bra saker om dig?"
Hans röst börjar låta hotfull.
"Men jag har ju redan dansat med er, räcker inte det?", frågar jag desperat. Jag visste inte att de kände till testen, nu kan de använda det emot mig.
"Nej, det är vi som bestämmer vad som är tillräckligt", svarar han och flinar.
Jag måste få dem att säga bra saker om mig. Varför? Det kommer jag inte ihåg. Allt är otydligt nu och jag vet inte ens hur jag hamnade med de här killarna.
Plötsligt stannar de utanför en byggnad, det måste vara deras hotell. Jag känner hur benen viker sig under mig. Precis när jag tror att jag ska slå i marken tar någon tag i mig. Killen lyfter upp mig och bär mig in till en hiss. Någon av dem trycker på en av knapparna och sedan börjar vi åka uppåt.
Där uppe går de en bit i en korridor och sedan kommer vi in i ett rum. Där inne står det en stor säng och mycket mer hinner jag inte se förrän jag slängs ner på sängen. Jag hör dörren smälla igen och först då ser jag att det bara är tre killar nu. De tar av sig skorna och jackorna och sedan kommer de fram till mig. En av dem tar av mig mina skor medan en annan smeker mig över kinden som om det skulle lugna mig.
"Jag gillade hur du var på dansgolvet", säger killen som jag dansade med först, innan de andra kom.
"Men jag vill inte".
Min röst är svag, hela jag är svag. Jag orkar inte göra något motstånd.
Jag känner hur någon börjar drar i min klänning men den är tajt och rör sig inte en millimeter.
"Ta av dig klänningen".
Rösten är hotfull och jag känner tårarna stiga i ögonen.
"Nej"
"Ta av den. Annars gör vi det och då går den sönder".
Rösten låter bestämd men jag rör mig inte. Jag vägrar göra det.
Min klänning är väldigt fin, den är kort, svart och det är ett tunt tyg knutet över ena axeln. Nu hör jag hur den rivs sönder men jag klarar inte av att hindra dem.
Jag ligger på deras säng i bara underkläder och min klänning är bara en bit trasigt tyg nu. De är tre stycken och deras händer är överallt. Jag vet inte ens vilka händer som tillhör vem men det spelar ingen roll, de är överallt och jag vill ha bort dem.
"Sluta!", skriker jag och försöker att vrida mig loss.
"Hon borde börja bli dåsig snart, hon fick en rejäl dos".
Rösten kommer från killen närmast mig.
"Låt mig vara, jag vill inte det här!", skriker jag panikslaget.
Ingen lyssnar på mig och jag känner händer som tar på mina bröst och en hand som smeker mig utanpå trosorna. Tårarna börjar rinna nerför mina kinder. Jag kan inte göra någonting; de är tre stycken och alla är lika starka. Jag tar ett djupt andetag för att skrika på hjälp, det är det enda jag kan göra. Plötsligt får jag ett slag i magen och viker mig dubbel av smärta. Det gör ont och tårarna forsar nerför mina kinder nu.
När de även försöker få av mig mina underkläder skriker jag rakt ut, så högt jag kan. Paniken som fyller mig nu ger mig extra kraft och jag lyckas sparka till två av dem.
"Tyst!"
En hand sätts framför min mun och mitt skrik hörs inte mer. Jag hör dem diskutera och sedan slänger de mina kläder på mig.
"Berätta om det här för någon och du har inget modelljobb mer", säger någon och jag börjar genast gråta ännu mer. Jag kan inte hjälpa det, tårarna som forsar nerför mina kinder går inte att stoppa.
Jag tar på mig klänningen, eller det som är kvar av den rättare sagt. Den har rivits upp vid sidan så att slitsen går över höften, tyget över axeln är inte ens kvar och det är svårt att få klänningen att sitta uppe. Det känns inte ens som en klänning längre, bara lite tyg som hänger på min kropp. Men jag måste gå ut i den för jag har inget annat.
En av killarna lyfter upp mig och bär mig ut till hissen. Han vet tydligen vilken modellagentur jag jobbar för och den ligger inte långt bort så han bär mig hela vägen dit.
"Inte ett ord nu", varnar han och släpper ner mig utanför glasdörrarna.
Jag står darrande kvar och ser honom gå iväg. Hela min kropp skakar, dels på grund kylan men framförallt på grund av att jag är så rädd. Det känns som om jag kommer att svimma när som helst och jag kan inte ens se ordentligt längre, allting snurrar och är suddigt. Jag håller mig för pannan och går in genom dörren på ostadiga ben samtidigt som jag ser mig vimmelkantigt omkring.
"Men Vanessa, vad har hänt?!", utbrister Ester som plötsligt dyker upp framför mig. Jag kan se oron i hennes ansikte när hon tar tag i mina axlar.
Jag börjar gråta mer igen och hon lägger armen runt mina axlar utan att försöka få ur mig något svar. Jag vet inte vart vi går, jag bara följer med. Till slut stannar vi utanför en dörr och när vi går in spyr jag, rakt ut på golvet. Sedan börjar jag gråta ännu mer.
"F-förlåt, jag ä-är så ledsen", snyftar jag.
"Det gör inget, jag hämtar lite vatten till dig", svarar hon vänligt.
Snart kommer hon tillbaka med ett glas vatten och jag dricker upp allt direkt. Sedan hjälper hon mig att ta mig till sängen och innan jag hinner varken säga eller tänka något mer blir allt svart.
----***----
Hej!
Jag kommer att lägga upp två kapitel nu som vanligt och nästa vecka är det höstlov (yay!) så då är mitt mål att jag ska kunna lägga ut ett kapitel per dag. Det är inte säkert att jag kommer att kunna hålla det men jag ska försöka. :)
//writer003