Jesse McCree, Japan
Jesse slängde den lilla bågen och kogret på marken. Det hade varit en totalt misslyckad jakt, och det störde honom att veta hur många byten som han hade gått miste om på grund av pilbågen. För Jesse kunde inte använda den. Han hade inte känsla alls för hur mycket han behövde spänna bågen, hur mycket han behövde kompensera för vind och pilens fallande, eller var han skulle titta för att veta att pilen kom åt rätt håll. Han var en usel bågskytt, och medan han rört sig tillbaka till lägret hade han dyrt och heligt lovat sig själv att aldrig någonsin röra en pilbåge igen.
Varför han hade gjort det från första början var förstås Hanzos förtjänst. Den före detta Shimadaprinsen hade sagt att Jesse inte borde jaga med revolver, dels för att det lät, men framför allt för att han antydde att det inte var ett anständigt sätt att jaga på. "Det är klart att du måste använda båge när du ska jaga", hade han utbrustit när Jesse sagt att han 'tänkte gå och knäppa några djur'. Sedan dess hade Hanzo arbetat för att tillverka en enklare båge åt Jesse, och idag hade varit den stora invigningsdagen. Sammanfattningen var att det inte hade gått ett dugg bättre, däremot hade det gått minst tio gånger sämre.
Jesse släppte jaktsäcken i Hanzos knä och ställde sig framför honom med armarna i kors. Han insåg hur mycket den misslyckade jakten hade påverkat hans humör.
"Vad är det här?" Hanzo såg misstroget på honom och tittade skeptiskt på säcken, som inte ens såg ut att innehålla en ekorre.
"Bytena. Från jakten", svarade Jesse tonlöst.
Hanzo höjde på båda ögonbrynen samtidigt som han öppnade säcken. Jesse visste precis när Hanzo såg säckens innehåll. Hans ögonbryn höjdes ytterligare, han bet sig i läppen och drog in luft mellan sammanbitna tänder. Så tittade han på Jesse igen. "Svamp?"
Jesse nickade häftigt.
"Glömde jag bort att förklara hur pilbågen fungerar?" sa Hanzo. "Det är meningen att man ska skjuta djuren, inte växterna. De står stilla ändå."
"Jag tror bestämt att du glömde nämna den detaljen." Jesse fnös. "Men jag kom på att det inte gör något, för du skulle faktiskt behöva lära dig att göra svampsoppa." Båda visste att Hanzo aldrig lagade middagen, utan det var Jesses uppgift. "Jag menar", fortsatte Jesse, "att nu när det för ovanlighetens skull är jag som har jagat, borde ju du göra middagen."
Hanzos ögon mörknade. Det var också något som båda visste. Hanzo var ingen mästare på att laga mat, och framför allt hade han inget intresse för det. Dock protesterade han inte. "Jag antar att det är bäst så", sa han syrligt och stängde säcken igen, varpå han lade den åt sidan.
Jesse nickade och kände hur humöret vände nu när det stod klart att det var Hanzo som skulle bli tvungen att tillaga svampen. "Men vi behöver inte äta än på ett tag", sa han, plötsligt glatt, innan han med ett flin tillade: "Fast vi måste förstås ta med i räkningen att du ska börja med middagen en timme tidigare än i vanliga fall, så du hinner klart till vår vanliga mattid." Hanzo blängde på honom men sa inget, och Jesse fortsatte: "Jag tänkte faktiskt att vi skulle kunna bada, det börjar ju bli varmt ute." Det sista sa han med ironi i rösten, och han använde handen för att fläkta sig i ansiktet. Att Jesse hade svårt för sommarvärmen var ingen hemlighet.
"Bada?" upprepade Hanzo, tittade ut över sjön och såg lika skeptisk ut som han gjort när han tittat på svampen.
"Ja, bada. Det är sånt man gör i vattnet. Man simmar, blir blöt, avsvalkad. Det är alldeles fantastiskt skönt."
Hanzo gav honom en mörk blick. "Jag vet vad man gör när man badar. Och jag tänker inte göra det."
"Jo, kom igen, Han! Det blir kul."
Men Hanzo skakade på huvudet. "Jag kommer inte bada. Jag har inte tid. Svampen, du vet", tillade han.
Jesse log och lade huvudet på sned. För någon sekund tyckte han sig se hur det ryckte i den andre mannens mungipor.
Dock fick han inte titta länge. "Vad glor du på?" fräste bågskytten.
Jesse skakade på huvudet. "Ingenting", sa han oskyldigt. Så slog han ihop händerna och fortsatte han med högre röst: "Jaha, men om du inte ska bada får jag väl göra det själv."
"Ja, det får du göra", sa Hanzo, som precis som alltid inte klarade av att ge Jesse sista ordet. Jesse log för sig själv och drog tröjan över huvudet.
Hanzo skakade på huvudet. "Du är hopplös", muttrade han.
Jesse valde att inte svara utan satte fart ut på klippan och kastade sig ner i vattnet. "Det är faktiskt riktigt skönt", meddelade han när han kom upp till ytan igen, och han tittade på bågskytten, som satt sig till rätta längst ut på klippan.
"Vad bra för dig då", sa Hanzo. "Svampen behöver mig fortfarande."
Jesse flinade eftersom det var hur tydligt som helst att svampen inte behövde Hanzo just nu, och plötsligt fick han en idé. Han tog ett djupt andetag och dök ner under ytan, sedan simmade han tillbaka mot klippan, väntade i några sekunder, och kastade sig upp och grep tag i Hanzos ben. Med ett ryck lyckades han dra med sig den oförberedde bågskytten ner i vattnet.
Hanzo kom spottande och fräsande upp till ytan och stirrade vilt omkring sig tills han fick syn på Jesse, som redan tagit till flykten längre ut i vattnet. "Din förbannade jäkla knölval!" tjöt han. "Jag ska d-" Han tystades mitt i meningen på grund av en kallsup.
Jesse skrattade så mycket att han nästan kiknade "Knölval?!" flämtade han. "Kallade du mig precis för knölval?"
Hanzo, som fortfarande inte hade fått kontroll över sitt hostande, nickade häftigt.
"Ser jag ut som en?" fortsatte Jesse. "Tycker du det?"
"Ja!" väste Hanzo, vilket bara ledde till att han hostade ännu mer.
Men snart tycktes ändå hostattacken gå över, för plötsligt kom Hanzo vinande genom vattnet med skrämmande stor målmedvetenhet i ögonen. Innan Jesse visste ordet av hade bågskytten lagt sina händer på hans axlar, och efter ett misslyckat försök att ta sig loss, blev Jesse nedtryckt under ytan.
Tystnaden under vattnet var påtaglig efter plaskandet vid ytan, och Hanzo var överallt omkring honom i sina försök att hålla honom nere. Hans händer var på Jesses axlar, i nästa stund grep de kring hans ben. För några sekunder hade Jesse Hanzos hår i ansiktet, därefter tryckte Hanzo ner honom genom att stå på hans rygg, så bra nu det gick. Men trots att Jesse blev fasthållen under ytan kändes det inte obehagligt, för han visste att Hanzo gjorde det på skoj. Innan syrebristen blev plågsam släppte Hanzo honom, och pustande och flämtande dök de båda männen upp ovanför ytan igen.
Det var då som Jesse lade märke till hur arg Hanzo faktiskt såg ut, och för några sekunder slog det honom att han trots allt hade gått för långt. Men så mjuknade Hanzos ansikte, och plötsligt log han. Eller, insåg Jesse, han log inte. Hanzo skrattade.
Det var ett vackert, klingande ljud, ett härligt skratt som man mådde bra av att höra. Det spratt till i Jesses mage. Vad vacker han var när han skrattade. Han kom på sig själv med att stirra och skyndade sig att titta bort, svalde hårt i ett försök att samla sig, innan han vågade tittade tillbaka igen. "Jag... jag trodde aldrig att jag skulle få höra dig skratta, Hanzo", sa han då.
Hanzo tystnade samtidigt som leendet försvann. Återigen blev Jesse orolig att han hade gått för långt, men så åkte Hanzos mungipor upp igen, och Jesse log tillbaka med ett leende i stil med 'jag vet inte varför du gör som du gör, men jag älskar att du gör det, så snälla, fortsätt'. Allt han kunde se var Hanzos leende - hur de vita tänderna lyste, hur det blev små gropar i kinderna och hur de mörkbruna ögonen glittrade. Han var så trollbunden att han inte märkte att Hanzo höjde händerna för att skvätta vatten på honom, och han reagerade först när han fick en hel kaskad med vatten rakt i ansiktet. Då vaknade han till liv igen och skvätte tillbaka.
Stunden som följde var en av de bästa i Jesses liv. Han och Hanzo jagade varandra, skvätte vatten, dök och simmade. Hela tiden hade Hanzo det där leendet på läpparna, och gång på gång fick Jesse höra hans underbara skratt. Han brydde sig inte ett dugg om att de betedde sig som två småpojkar istället för de vuxna män de var. Det var först när solen började dala som de bestämde sig för att gå upp. "Jag tror inte att svampen har lust att vänta längre", sa Hanzo och flinade.
***
Svampsoppan blev inte alls så illa som den kunde ha blivit, utan i själva verket var den riktigt god. Hanzo blandade i både den ena och den andra ingrediensen, och resultatet blev en smakrik soppa som de åt med stor aptit. Jesse berömde honom, och Hanzo tackade, något försynt. "Men jag antar att det fortfarande är jag som är mästerkocken?" tillade Jesse.
Hanzo nickade. "Så länge det inte är du som jagar kommer vi slippa svampen, och då behöver du inte min hjälp för att få till något gott att äta."
"Jag tar det som en komplimang."
"Ta det som vad du vill, bara du inte tar min privata kock ifrån mig."
Jesse log samtidigt som han blev alldeles varm i bröstet. För att vara ärlig ville han fortsätta laga maten, för till skillnad från Hanzo älskade Jesse att skapa nya recept, experimentera med kryddor och röra ihop spännande såser. Att Hanzo uppskattade det gjorde honom bara ännu mer motiverad.
De avslutade måltiden, men ingen av dem hade lust att gå och lägga sig än. Jesse lade sig tillrätta på marken, som fortfarande var varm efter dagens hetta, tog av sig den breda cowboyhatten och knäppte händerna över magen. Hanzo stoppade in ett par extra pinnar i elden innan även han lutade sig tillbaka.
Under tystnad såg de solen sjunka i horisonten och betraktade hur strålarna fick den spegelblanka sjön att glittra. Elden knastrade när den tog sig på nytt, och Jesse slöt ögonen och njöt. Det var så här livet skulle vara. På andra sidan elden låg Hanzo, och Jesse kände på sig att efter idag skulle en förändring ha skett i deras relation. Han hade aldrig sett Hanzo så glad, eller helt enkelt levande, som han hade varit idag. Han kom på sig själv med att älska den sidan av Hanzo, och han vägrade acceptera att bågskytten bara visat den idag.
Han vände på huvudet och sneglade åt Hanzos håll. Bågskytten hade slutit ögonen och korslagt armarna under huvudet som en huvudkudde. Jesse log mot honom och kom plötsligt att tänka på en fråga som han hade velat ställa ett tag, men det hade varken funnits tid eller känts passande. Nu skulle det däremot gå. "Han...?" sa han lågt.
Hanzo tittade på honom. "Mm?" mumlade han sömnigt till svar.
Jesse väntade en stund, som för att förbereda frågan. Så ställde han den, samtidigt som han såg rakt på mannen bredvid sig. "Är du lycklig?"
Hanzo satte sig upp, stöttad mot armbågarna. Han tittade frågande på honom. "Jag tror att du har ställt den frågan förut."
"Ja, det har jag. Men det var ett tag sen. Är du lycklig, Hanzo?"
Hanzo tvekade. Så slöt han ögonen och såg ut att fundera. Jesse gav honom tid. "Nej", sa han till slut. "Jag vet inte hur den känslan känns." Han tystnade, tvekade igen, men valde att fortsätta. "Men jag tror att det är en härlig känsla." Han mötte Jesses blick, och Jesse förundrades över ärligheten i hans svar. Förra gången hade han inte sagt något alls.
"Jag har varit lycklig", sa Jesse eftertänksamt efter en stund. "Idag. Jag är lycklig nu."
Hanzo svarade inte. Han lät blicken vila på Jesse i några sekunder innan han lutade sig tillbaka och blundade. Jesse förstod att han inte skulle få något mer svar, och han följde Hanzos exempel och lade sig ner han med. Hans fäste blicken på himlen där enstaka stjärnor börjat lysa. Tankar vandrade till Gabriel, och med ett styng av sorg insåg han att han aldrig hade ställt Gabriel samma fråga. Han undrade vad mannen, som nästan varit som hans far, skulle ha svarat. Hade Gabriel varit lycklig när han dog? Hade han fått dö med någon som han var lycklig med? Jesse hade aldrig förstått vad Gabriel kände för Jack vid slutet, men han hoppades att de fortfarande hade tyckt om varandra. Om de inte hade gjort det, om Gabriel och Jack hade fått dö med varandra trots att de inte var lyckliga tillsammans, lovade Jesse sig själv att Hanzo inte skulle behöva uppleva samma sak. Jesse tänkte se till att bågskytten blev lycklig, och om de sedan, någon gång i framtiden, var tvungna att dö, skulle Jesse se till att Hanzo dog tillsammans med någon som han var lycklig med.