special: Karaktärs beskrivning

166 6 4
                                    

Eftersom att jag har skrivit så pass många "kapitel" eller "minnen" eller vad ni nu vill kalla det så tänkte jag bjuda på en liten extra lång special där jag beskriver karaktärerna i boken och hur deras liv ser ut så att ni får en liten överblick av deras värld!

Sist kommer jag att presentera en ny karaktär som jag kommer att få med lite i de kommande  "minnena".

~

Hanna.

Man skulle kunna säga att jag är lite av en huvudperson. Mycket kretsar runt mitt liv och mina tankar.
Folk ser mig oftast glad. Med kort hår i alla ljusens färger, udda kläder och kreativ i sinnet. Jag går det sista året i grundskolan. Alltså nionde klass. Mitt biologiska kön är kvinna. Men ser mig själv som köns neutral då jag känner att jag varken passar som kille eller tjej. Intresserad av tjejer. Med andra ord. Lesbisk. Homosexuell.

Även om folk ser mig glad kan jag framstå lite bitter och uppkäftig när jag pratar med folk jag inte brukar prata med. Och jag har en anledning.

Jag lider av en sorts depression därav jag hör röster som skriker i mitt huvud och får mig till att vilja gråta i floder.

Sedan har jag också en social ångest, även så kallad ensamvarg, då jag inte klarar av att vara med för mycket folk eller människor jag knappt känner. Där är anledningen. Får panik av det. Rädd för att jag kommer säga fel eller göra fel. Så jag slår upp en skyddsbarriär för att skydda mig själv. Hatar människor. Därav är det få människor jag verkligen gillar att prata med över huvud taget. Knappt att jag vill va med folk heller. Finns bara en människa jag låter stiga in i min ensamhet. Liv.

Frågan som ställs. Varför depression? Varför social ångest? Det är svårt att säga. Vad det kommer ifrån. Varför.

Förr var jag en ganska glad tjej som älskade att le, skratta. Folk sa alltid att jag var trevlig, lugn, omtänksam och hjälpsam. Vilket gjorde mig glad. Stärkte viljan att lämna leenden på andras läppar.

Det som hände kan man säga var en känsla. I alla fall en sak som hände. Som bröt ner mig. Fick mig att bli känslokall. Få social ångest. Framkallade skrikande röster i mitt huvud. Kärlek.

Jag hade alltid velat ha någon att älska, någon som älskade mig tillbaka.

Så jag började letade efter kärlek. En pass lång tid gick att jag tappade bort mig själv. Kunde inte känna. Visste inte vad kärlek egentligen var. Försökte för mycket. Tills jag var borttappad. Sönder. Ledsen. Sårad.

Jag hade en period då jag kunde stirra på mig själv i spegeln i timmar. Försöka komma på varför ingen älskade mig. Såg mig själv som ful. Självförtroendet sänktes lägre och lägre. Leendet hade sedan länge varit borta.

Då en dag, såren var som djupast, träffade jag en tjej. Tre år äldre. Vi började umgås.

Jag kände mig hemma hos den här tjejen. Kunde skratta med henne. Kunde le. Utan att något av det var fake. Mitt självförtroende blev lite bättre. Men fortfarande inte tillräckligt. Hon är den enda tjejen som min sociala ångest undgår. Hon är tjejen som jag låter gå före min ensamhet.

Ett halvår gick. Jag insåg att jag kände något inom mig. Vägrade att tro att det var kärlek då jag inte trodde på det längre. Trodde inte att jag kunde känna. Men känslan växte. Förvandlades till en stor fjäril i min mage som spred sig ut i alla nerver och sinnen. Tog över mina tankar.

MinnenWhere stories live. Discover now