Skogens hemlighet

Kapitel 2. Skogen som aldrig tog slut.

Efter att läraren skällde ut och kallade mig varenda ord man kan hitta i den svenska ordboken så lät han mig gå tillslut. Jag blev väldigt frustrerad till att få reda på att jag precis missat lunchrasten och att nästa lektion börjar strax. Jag tog upp mobilen och skulle kollade schemat och kom på att det var den jobbigaste lektionen under hela dagen. Mattematik. Ilskan kokade inuti mig och jag sprang snabbt till skåpet för att hämta mina saker men plötsligt stannade jag till. -Ut mot skogen ska du gå, för att hitta dina svar i den svarta ån. Rösten ekade starkt i huvudet och jag kunde inte få ut var det kom ifrån eller vem det kom ifrån. Allt jag visste var att jag verkligen behövde gå till skogen. Jag slängde in mina böcker och stängde skåpet. - jag skulle ändå inte ha orkat med matten. 

Jag sprang så snabbt som jag kunde ut ur skolan, livrädd med tanke på att om jag blir tagen av en lärare eller någon annan som försöker hindra mig från att lämna skolan så blir de trubbel. Min fot halkar och jag flyger rakt in i en person, mitt hjärta stannar och det känns som att andningen upphör. Det var min bästa vän Henrik.

-Vart är du påväg? Vi har precis börjat!

- Ja jag vet men jag känner mig inte bra och jag ska bara in på toaletten snabbt.

- Aha får jag hänga med?

Jag kollade på honom väldigt fundersamt och undrade vad fan han pratade om men det verkade uppenbart att han snabbt hann ikapp det jag försökte göra.

- Kom igen du ska väl inte skolka nu hoppas jag.

- Jag hade tänkt att dra till skogen precis bredvid skolan.

- Skogen som alla på skolan säger är hemsökt? Skogen som man aldrig nånsin kommer ut ifrån, Är du helt utifrån vettet?

- Äsch du tror väl inte på de där eller hur?

- Det kanske jag inte gör men inte en smart idé om du går vilse

Det första som kom till tanke var att han bara försökte sakta ned och stoppa mig så jag struntade i honom och drog ändå

Grenarna knastrade och på något underligt sätt så såg den här skogen väldigt bekant ut, nästan som att jag har varit här förut. Långt fram så såg jag en liten å. Den var väldigt smutsig och oren med massa plast som stack upp på ytan. Efter ett par minuter så tröttnade jag och började vända mig hem.

Från ingenstans så kändes det som att skogen sakta drogs utåt, som om att den blev större. Solen gick snabbt ner och jag började känna mig paranoid så jag började löpa, snabbt som aldrig förr.

Vägen hem nu var helt obekant och tårar rann ner för kinden. Hemlängtan var stor och rädslan var större. Precis då så hör jag fotsteg bakom mig som sedan förföljs av ett hånande skratt.