Sår som inte försvinner

Kapitel 2

Vi hör att ytterdörren öppnas och sedan några viskningar. Det måste vara polisen men vi stannar ändå kvar i garderoben. Vi hör pappa gorma och skrika på dom, skriken försvinner sakta och en bil åker iväg. Vi sitter kvar i garderoben.
Dörren till rummet öppnas och vi sitter spänt och lyssnar. Steg närmar sig garderoben, nån rycker i handtaget.
- är ni där inne? Det är polisen, säger en kvinnlig röst.
Vi reser oss upp Liam tvekar en stund innan han vrider om nyckeln och öppnar dörren.
Där står en kvinna med rött hår till axlarna i polis kläder och ler emot oss.
Vi kliver ut ur garderoben och sätter oss sedan i Limas säng.
- jag heter Sara, det var väldigt bra att ni ringde till polisen. Hon väntar en stund men fortsätter sedan. Det var någon som krossade en fönsterruta på nedervåningen.
- mm, mumlar vi tyst som svar.
- vad heter ni? Frågar Sara.
- Liam och Nora Andersson, svara Liam.
Sara skriver ner något som jag tror är våra namn i ett litet block.

Saras perspektiv
Liam och Nora, dom verkar dölja något. Som om det är något dom vill berätta men vågar inte riktigt.
Nora sitter och är tyst medan Liam pratar, han berättar hur gammal dom är, vad dom heter men när jag frågar var deras föräldrar är sitter båda tysta.

Noras perspektiv
Vad ska jag säga? Jag tittar på Liam men det verkar inte som han vet heller. Vi båda sitter tysta och stirrar ner i golvet.
Sara upprepar frågan, var är era vårdnadshavare?
Vi sitter fortfarande tysta tills jag börjar gråta smått. Fan Sara får inte se att en liten tår har smugit sig ner för min kind.
Sara tittar mot mig hon kommer fram till mig och ger mig en servett, varför har hon en servett ? Jag tar bara emot den och tårkar bort tårarna som blivit allt fler.
Sara och Liam bara tittar på mig vilket inte gör de bättre.
- m..am..ma ,stammar jag fram.
Sara bara sitter framför oss och väntar på att jag ska fortsätta.
- hon.. E död, säger jag försiktigt.
- okej, men har ni inte en pappa? Säger Sara försiktigt som om hon förstår att de var känsligt att prata om det.
Det blir tyst igen,tiden går och ingen säger något på ett tag.
Dörren öppnas därnere, både jag och Liam stelnar till och Sara märker det.
Man kan höra att någon mumlar och svär därnere, pappa.
Sara stannar kvar hos oss eftersom vi bara sitter helt stilla med tefat som ögon och ser rädda ut.
Pappa kommer upp Sara har gått åt sidan. Pappa rusar fram emot oss och innan någon hinner reagera slår han mig. Sara rusar emot han och pappa backar när han ser henne.
- va fan vill du , säger han flummigt.
Sara riktar en pistol emot han.
- nu tycker jag att du vänder dig om och följer med mig till polisstationen, säger hon lugnt och sansat.
Pappa ser vett skrämd ut men vänder sig om.
Sara går fram mot han och sätter på han handklovar.
Sedan tar hon upp en walkitalki (?) och efter en stund kommer flera poliser rusandes in i huset.
Dom tar med sig pappa och Sara stannar hos oss.
- ni måste nog också följa med till polisstationen, säger hon försiktigt.
Jag går in på mitt rum och tar på mig ett par byxor och en annan tröja.
När jag kommer tillbaka så har Liam tagit på sig och vi går ut till en annan polisbil. Jag och Liam sätter oss i backsättet.
Det är inte långt till polisstationen så vi kommer fram ganska snabbt.

----------
Jag publicerar kapitel 3 när jag fått "1röst"(?)