10 år tidigare
Miranda
Jag håller mamma i handen. Egentligen skulle jag vilja hålla i både mammas och Dantes hand men han envisades med att han skulle bära väskor. Jag drar min lilla resväska med andra handen och mamma har sin handväska och sin resväska.
Det regnar utanför flygplatsens fönster och själv tycker jag det är lite mysigt. Dock förstår jag att andra kanske inte tycker det, de som inte tänkte på att kanske skulle ha tagit med sig ett paraply. Vi gjorde det, och sen lämnade vi dem i ingången men en lapp. "Varsågod och ta." Då slipper iallafall några bli blöta.
Mamma och Dante drar med mig till olika ställen, lämnar väskor, går igenom något som piper ibland och en massa butiker. Jag får en glass och mamma köper lite andra olika saker. Sen är det dags att gå på toa.
Vi kliver på planet och och sätter oss vi våra platser. Jag sitter med ett fönster till höger och Dante till vänster. Mamma sitter bakom mig.
Jag tittar nyfiket ut ur fönstret. Än har vi inte lämnat flygplatsen men regnet har slutat piska asfalten. Jag vänder blicken mot Dante som sitter bredvid mig. Han ser spänd ut. Hans händer är hårt knutna och hans blick är riktad rakt in i sätet framför honom. Jag tar hans ena, stora hand i mina små och han rycker till.
"Vad är det?" Han tittar på mig och skakar på huvudet, ger mig ett stelt leende. Jag rynkar ögonbrynen.
"Är du rädd?" Frågar jag efter är tag. Han ser återigen snabbt upp på mig med en rädd blick, lugnar snabbt ner sig men ger mig ändå en snabb nick.
"Ja." Jag ler mot honom, blundar och sträcker ut armarna åt sidorna.
"Jag kan flyga, jag är inte rädd."
}{
Sällskapsresan <3
Jag råkade ta bort en kommentar från kapitel 9 och jag vettefan hur jag lyckades med det
DU LÄSER
10 år och en resa | Dante Lindhe
FanfictionDantes förflutna börjar 10 år senare förfölja honom i vardagen. Gör honom galen. Det som gör mest ont är att det var hans fel, och han kan inte göra någonting för att ändra på saken. TW - psykisk ohälsa, traumatiska upplevelser, sexuella övergrepp...
