Feel the Water

Preview

Jag känner vattnet pulsa under mina fötter när jag reser mig sakta upp ifrån vattnets klippor. Natten har precis lagt sig på himlen och månens klara ljus speglar sig i det. 

När jag väl har kommit en en bit upp och nuddar sanden, som jag så länge drömt om i hela mitt liv och tar ett djupt andetag. Den dröm som jag har haft sedan min nu bortgående mor berättade när jag var liten. Om Ariel som lyckades sig ta sig uppifrån de hemliga vattengrunden, bli människa och gifta sig lyckligt. Så ville jag med att skulle vara. Den perfekta sagan. 

Mina fötter faller ihop på sanden och jag känner i den och på mina ben. De är smala och blanka. 

Men precis som Ariel har allting inte sin bekostnad så lätt, man måste ge något i gengäld. För mig var det att kunna vandra upp på natten, men längre än timma fick det inte bli. Då skulle jag dö en plågsam död på direkten. Fy fastnadfullt men just nu är det värt det känner jag. 

Plötsligt avbryts tystanden av slag ifrån marken inte så långt heller. Jag skyndar mig genast tillbaks till vattnet men stannar precis vid vattenbrynet. 

En man och en pojk komer rusande nerför backen i panik. De båda två verkar vara släkt. De har samma vågiga, lockiga hår och mörka ögon. Mannen stannar upp precis vid strandkanten, max tjugo meter ifrån mig. Han tar pojken på axeln och kramar honom hårt. Pojken gråter i strömmande tårar nerför kinderna och borrar sig in i mannens hals. 

Det påminner så mycket när jag var liten, strax efter att min egen mor dog och min far kramade om mig. Känslan om hur mamma dog väcks till inne i mitt huvud och jag skriker till av smärtan och rädslan från då. 

Mannen och pojken kollar ut över vattnet och finner min blick. Jag ser oroat ut medan mannen lämnar pojken och börjar ta av sig sina stövlar. 

Han kommer närmare vattnet och det dröjer inte längre förrän han pulsar ut i vattnet. Snabbt drar jag mig utåt ifrån vattnet på djupare delar men stannar fortfarande kvar vid vattenbrynet. 

"Vänta" skriker mannen ledsamt, som om bädjan. 

"Pappa" ropar pojken till honom. "Kom tillbaks du kan ju inte simma". 

Jag ryser till när jag hör de få orden. Människor som inte kunde simma, vid det här årtalandet är just förnedrande. Tillslut stannar jag upp fortfarande långt ifrån mannen. 

Jag sväljer. 

"Vad är det främling, vad kan jag hjälpa dig med?" säger jag högt. 

Mannen stannar till och nuddar precis botten eftersom hans huvud är precis ovanför det. 

"Tack, för att du stannade. Jag vet vad ni är för något, ni måste hjälpa mig. Ni måste skydda min son tills jag är tillbaks" säger han panikslaget tillbaks och kollar mot det håll de kommit ifrån. 

"Och varför skulle jag det". Jag kommer närmare med mina fötter och tittar djupt in i mannens ögon. 

"Min son är det ända som finns kvar av ätten Heathers, jag är bara hans otrogna far. Vi har blivit attackerade och de är efter oss. Jag kan offra mig mitt liv om du kan lova att skydda honom tills jag är tillbaks" säger han kommer ut ifrån vattnet med vart steg. 

"Din ätt har jagat min art så länge jag vet. Ja, så länge ni flyttade in på den här ön, har ni tagit upp oss. Slaktat, dödat du har tillomed tagit min syster" skriker jag röd av argsinhet. 

"Ja, vi men har lovat att aldrig göra det igen. Du fattar väl det" säger han. 

"Nej, det jag har jag aldrig hört talas om. Vem var det ni berättade om för" snäser jag tillbaks. 

"Jag tror... att hon kallades för Tyvinna, för cirka 10 år sen" säger hanplötsligt skakit och jag kommer snabbare framåt mot honom. 

"Ha, tror du verkligen det. Tyvinna har aldrig hört talas om det, hon dog för över 15 år sen. Ljug inte för mig" skriker jag argt. 

"Men det är i alla fall vad jag har hört av min egen far" säger mannen igen. 

"Och det tror du att jag ska tro på va. Hon var min mor, hon dog av era händer medan jag fick kolla på. Det var slutet för min familj då, men ni fattar ju ändå inte något. Tänk mig en tvårig liten flicka kolla på när ens mamma blir död, torterad framför mina ögon" skriker jag argt och är precis vid honom medan små tårar glider ner för mina ögon. 

"Förlåt det visste jag inget" säger han men avbryts av slammrandet av hovar och stora hästar kommer till stranden. 

Pojken skriker men samtidigt slänger sig i vattnet mot oss. 

"Romeo, nej du kan inte det. Stanna kvar där" säger mannen mot pojken. 

"Jag kan inte far". 

"Äntligen har vi er" säger en man ifrån en av hästryggarna och siktar med en pilbåge mot oss. Alla vi tre rycker till speciellt jag. Jag hade aldrig sätt något så frankalsfullt förut som en pilbåge. Vapen av tre som kunde döda min art på direkten. 

"Lova mig att skyddar min son till varje pris, jag jag offrar mitt liv" säger mannen igen och ser änsligt på mig. 

"Ja v-" provar jag men avbryts av pilen kommer emot oss. Jag skriker till och ser skräckslaget hur fort den kommer emot oss. 

Mer hinner jag inte tänka för ljudet av ett kras och ett plask hoppar till. Mannen hade hoppat framför mig och fått pilen rakt igenom huvudet och föll samtidigt till marken. Romeo skriker och gråter hjälplöst. 

Jag ser lindrande på honom och puffar på honom under vattnet. Tillslut vänder sig blicken mot Romeo. Hans hjälplösa kropp och de små ögonen. Beslutet som jag fattar beskrider mig mot alla regler vi har i vattenriket, och skulle bli dömd till dödstaffet. Men efter mannens risk kunde jag riskera det. Han hade ju räddat både mitt liv och pojken. 

Jag blundar en kort stund. 

"Romeo, du måste hålla andan, okej" säger jag och kollar in i pojkens ögon. 

"Varför" säger han fortfarande gråtande. 

"Det är för allting, håll andan, blunda och släpp inte min arm" säger jag igen. 

Han nickar tillslut och tar tag med sin lilla hand i min. Jag ler en kort stund innan jag själv tar ett djupt och dyker ner mot honom under vågarnas kluckande och månens skarpa ljus.