Radio active

Prolog

Ordet prolog kommer ursprungligen från det grekiska ordet πρόλογος [prólogos] som tekniskt sätt betyder före tal.

---------------------------

Konserverna har börjat ta slut, det har börjat bli kallt igen och den mat som höll mig vid liv hade jag blivit trött på och jag visste inte hur länge till jag jag skulle klara av den här isoleringen. Vi blev tillsagda att inte ses i större grupper och därför var den enda gången jag kunde vara ute under nattetid, för jag visste att ingen kunde hitta mig eller ta in mig till något läger.

De få vännerna jag hade försvunnit från världens yta, vi försökte hålla kontakten, men inget var som förut. Flera ut av oss blev tagna till ett isoleringsläger och de som blev tagna har vi inte sett sen dess. Vi kände oss inte lika säkra, en hostning, en nysning, lite feber eller illamående och man blev skickad till lägret där man inte har någon som helst kontakt med den yttre världen och man vet inte vad som händer med de som skickats dit, ingen har återvänt.

Det värsta i det hela är att i tider som dessa vågar man inte gå ut för man vet inte om man kommer tillbaka hem och varje dag är en ny utmaning. Det vi fruktade inträffade och det var endast de starkaste som överlever. Jag började planera min flykt från det samhälle vi hade hamnat i, på något sätt skulle jag lyckas lämna det samhälle jag hamnat i.

Den lilla by jag levde i stängde ner efter någon månad och har nu varit stängd i 2 två år. En noggrann planering var vad jag skulle behövt, men jag kände på mig att jag inte hade tid till det. Det sista jag ville var att bli hittad, jag ville se världen och det hade jag velat göra ett bra tag och långt innan allt det här hände.

Jag lovade mig själv att aldrig sluta att hoppas, även när mina föräldrar blev tagna från mig, däremot känner jag på mig att dem förmodligen inte finns i livet lägre. En del av mig hoppades nästan på att dem hade blivit dödade, för om de var i livet betydde det att dem blev torterade. Om det inte var så hade de varit hemma med mig. Det var dags att ta mig ut, genom skogen jag lekte som barn, där det sades att man kunde finna allt. Jag trodde på det vid åttaårs ålder, men nu vet jag inte längre.

Minnen från tiden innan allt detta skedde är inget jag har, jag minns pojken som flyttade in bredvid oss när jag fyllde tolv. Han blev min vän, jag såg honom när han togs, vi hade precis fyllt 16, han hade blivit sjuk. Min mor vägrade låta mig gå ut efter den händelsen på grund av att alla visste att vi var vänner, jag kunde blivit smittad. Några veckor senare blev även hon sjuk, hon lämnade in sig själv, hon ville inte skapa några större bråk. Den enda jag hade sen var min far, han gav sig iväg, han ville inte göra mig sjuk. Jag antar att han ville skydda mig, jag bad inte om det, men han var sån, utförde sina handlingar innan något hemskt kunde bli att inträffa.

Det var inte något jag ville tänka på, min fingrar hade trasslat in sig i berlocken runt min hals inuti ett familjefoto och en bild på Neo, min barndomsvän, den enda som visste allt om mig. Väskan som jag tagit fram förblev hyfsat tom, jag visste att det inte fanns någon anledning att packa väskan med mer än nödvändigt. Sovsäck, satellitradion min far lämnade, tjocka kängor på och en varm jacka, pistolen jag fick när jag fyllde 17 satt i ett spänna runt låret och min farfars gevär hängde över axeln tillsammans med väskan som nu var på ryggen.

Närmaste vägen till skogen från huset var via bakdörren, det här var mitt första steg mot den fristad jag hoppades att hitta.