Noveller

Du kan inte hjälpa andra om du själv håller på att drunkna

Hoppas jag har råd snart så vi blir lika lyckliga som innan.

Innan mamma dog. Innan pappa började dricka. Innan sjukdomen började.

Innan var vi glada, trots att vi inte hade mycket pengar. Pengarna behövdes inte till något extra. Alla var redan nöjda. Både mamma, pappa och Alex.

Allt var bra tills nyheten kom. Alex minns inte så mycket av det, han var bara 3 år, men jag minns det så väl. När jag fick höra att mamma hade cancer.

Under den perioden när mamma var sjuk fick pappa verkligen jobba hårt för då behövdes verkligen pengarna till något extra, mammas operation. Jag minns när han brukade komma hem från jobbet. Han såg ut att vara helt utsliten och man kände svetten av allt hans hårda arbete. Då brukade jag bara hjälpa till med maten, tvätten och Alex eftersom pappa inte hann med att göra det. Han var tvungen att jobba och ta hand om mamma istället.

Men det vad inget problem då eftersom det bara var dom sysslorna, och så hjälpte pappa mig när han kunde.

Men sen kom den dagen. Den dagen då vi var på sjukhuset och jag satt i det vita väntrummet. Jag började vänja mig vid sjukhus lukten. Den lukten som var så ren att den blev äcklig. Den lukten av alla mediciner, den lukten av mammas mediciner. Jag hade känt att någonting var fel den dagen, som om jag hade en stor klump i magen. Jag hade försökt ignorera det och tänkt att det inte var något men så var inte fallet. Pappa började helt plötsligt gråta. Han hade pratat med en doktor precis innan, så jag förstod. Det kändes som att det varit helt soligt ute med lite duggande till åskoväder med ösregn. Mamma hade dött.

- Det är ditt fel. Om du inte skulle funnits skulle din mamma vara i liv.

Det  är i alla fall vad pappa alltid säger till mig. Jag tror på det och det är bra. Det ger mig motivation att jobba mer. För nu har Alex en sjukdom, eller förbannelsen som den borde heta.

Jag jobbar 6 timmar per dag för att ha råd med hans operationen. Dom timmarna jag inte jobbar får jag städa, laga mat och viktigast av allt, ta hand om Alex. Men det är svårt. Jag förstår varför pappa såg så sliten ut varje gång han kom hem från jobbet. Men han hade aldrig brännskador som jag har eller så var han bara bra på att dölja dom.

Jag önskar jag var vuxen så jag kunde jobba mer.

Fast det är inte direkt att jag inte tjatat, för jag frågar varje gång jag ser min chef om jag får jobba mer. Men han frågar alltid vad jag ska ha pengarna till och säger att det inte är bra att jobba för mycket. Varför låter dom mig bara inte jobba mer.

Om jag förklarar att pappa inte har pengar för han inte har ett jobb men att han ändå skulle använda dom till alkohol och hur det är hemma så kommer Alex och jag säkert hamna i foster familj och med våran tur olika fosterfamiljer. Tänk om hans fosterföräldrar inte kan hjälpa Alex? Om dom inte vill använda sina pengar för honom.

Men ska jag känna detta ansvaret? Är jag dum, svaret är ju uppenbart varför tänker jag ens på det. Såklart jag ska, allt detta är mitt fel. Varför skulle jag inte känna ansvaret på något som är mitt fel.

Jag hoppas jag får råd snart, tänker jag när en av mina arbetskamrater kommer fram till mig och säger att chefen vill prata med mig. Min puls ökar och hjärtat slår snabbare när jag går mot Chefens kontor. Om hjärtat kunde hoppa ut ur bröstkorgen skulle mitt göra det. Jag tänker på så många saker. Tänk om jag jobbat för långsamt och han ska avskeda mig. Varför tänker jag alltid på annat. Men tänk om han ska berätta att Alex varit med om en olycka eller något värre.