Ederial lät blicken snabbt svepa över folkmassan och sedan åter till henne, log lite smått för sig själv över hur pass nervös hon verkade. Hans lilla "magi" verkade göra nytta iallafall, för riktigt så nervös hade hon inte verkat vara inför honom precis innan. Han mötte utan den minsta tvekan hennes blick, det var mycket lättare att påverka henne ifall de hade ögonkontakt. Han log lite emot henne ännu en gång.
"Jag brukar föredra att ägna mig åt det bakom stängda dörrar. Men det klart, det beror ju också på vad bruden vill?", sade han, han skulle knappast bli välkomnad ifall han körde över henne helt. Men han var väldigt rättfram, och det var av den enkla anledningen att han visste vad hon tänkte. Eller ja, de tankar som han hade planterat hos henne - nu när de hade ögonkontakt hade han passat på att ge henne lite bilder i huvudet, fantasier ifrån hennes sida men som förhoppningsvis skulle hjälpa honom en bra bit påväg ifall hon nu trodde sig drömma så om honom. Det var ganska udda att placera in såna bilder av sig själv i någon annans huvud, men han måste ändå säga att det hela också var ganska roande.
Grace rynkade på pannan och blinkade några gånger med ögonen. Tankarna som dök upp i hennes huvud var långt ifrån barnvänliga. Hon förstod inte vad det var som hände. Hon hade en lustig känsla av att något var på gång, och hennes undermedvetna kände sig oerhört illa till mods. Men ändå valde hon att inte lyssna till den klokare sidan av henne, trots att hon förmodligen skulle undvika att sätta sig i knipor om hon tänkte efter en extra gång innan hon gjorde saker.
"Bakom stängda dörrar, huh?" upprepade hon och höjde något på ett ögonbryn. Hon må vara alldeles hopplös för stunden med sina tankar men något vett och förstånd hade hon förhoppningsvis fortfarande kvar. Att hoppa i säng med en främling hon pratat med i några minuter var ändå inte det klokaste beslutet hon kunde fatta. Det var inte ens likt henne att tänka en sådan tanke. "Varför står vi här då?"
Han kunde inte undgå att märka hur hon verkade reagera lite på de här bilderna, och för en kort stund blev han orolig att han kanske gått lite för snabbt fram. Men han blev lugnad då hon till sist svarade honom, och det visade sig att hon ändå var med på noterna. Perfekt. Det gick verkligen galant för honom just nu, och han fick bara hoppas att den turen skulle hålla i sig. Eller tur och tur - egentligen trodde han inte mycket på tur och slumpen. Snarare skicklighet och att det var meningen att det skulle bli just på det viset. Han log ännu en gång emot henne.
"Inte vet jag, men jag är redo att ge mig härifrån när du är det", svarade han med ett lite höjt ögonbryn. Först nu lät han sig ta en mer ingående titt på henne, vilket han inte gjort innan. Innan hade han bara sett till att hon var ett passande offer, vilket hon fortfarande verkade vara, men nu såg han lite till att hon faktiskt också såg riktigt bra ut vilket var något han inte lagt märke till innan riktigt. Kanske skulle det inte skada att faktiskt göra det han fått henne att tro dem skulle ägna kvällen åt innan han skulle försöka döda henne.
Grace såg sig om en sista gång. Hon hade ingen aning om vart hennes vän tagit vägen någonstans, förmodligen hade hon hittat någon kille som hon velat få en lugn stund tillsammans med. Eden var mycket mer utåtriktad och rättfram men det var två egenskaper Grace tyckte om i henne. De var olika varandra men ändå så lika. Därefter riktade hon blicken mot killen igen och nickade. Först så hon kom ut i den friska luften insåg hon att hon inte hade den blekaste aning om vem han var. Att fråga om hans namn kunde vara en bra början. Hon visste inte exakt vad de skulle underhålla sig med under kvällen, men för sin egna skull hoppades hon att hon skulle kunna dra i tyglarna och sätta stopp innan hon gick för långt.
"Vad heter du?" frågade hon och kastade en nyfiken blick på honom innan hon stannade upp för att plocka en blomma. Hon doftade på den innan hon erbjöd honom att dofta också.
Ederel brydde sig inte om att se sig om i rummet innan han följde henne ut, lättad över att det hittills gick så här pass bra. Än så länge verkade hon inte ha fått några misstankar om vad det hela egentligen handlade om, och det var ett gott tecken. Eller ja, inte för henne kanske, men för honom. Han hade länge inte velat bli människa, inte velat ge upp, men han hade blivit tvungen att inse att han aldrig skulle kunna bli ängel igen. Han var fast mittemellan, utan att ens kunna känna något, vilket kunde vara ett rent helvete. För några år sedan skulle han aldrig ha dödat en människa av fri vilja, men numera var mycket annorlunda. Att döda någon okänd var ett litet pris att betala för att kunna känna igen.
"Ederel. Och du?", frågade han med blicken på henne, förvånad då hon räckte blomman emot honom. Hon förvånade honom rejält. Hon visade honom en slags vänlighet som många andra inte gjort, men det var inte det som förvånade honom mest. Det var det som hon väckte inom honom. Han skulle inte våga kalla det riktigt en känsla, men något tändes. Hopp? Glädje? Han visste inte riktigt vad, men något som han inte känt på väldigt, väldigt länge. Tyst tog han istället blomman ur hennes hand, lyfte den till hennes hår istället och placerade den där.
