Författardrömmar

20. Våld och strid

9. Glöm inte att visa eftereffekterna.

Hannah hade ganska mycket ”svammel” vid varje punkt, så jag sållade bort lite då jag ansåg att punkterna i sig själva förklarade tillräckligt för att man skulle veta vad hon menade.
Punkten med att striden är ”högljuddare” på pappret känner jag att jag vet vad hon menar, men jag vet inte hur jag ska förklara. Man kan kanske säga att i skriven text kan man förklara hur det känns när svärdet går igenom rustningen, kapar muskler och löper genom material, medan en film bara visar ett svärd som kapar en person i en sving.
I en film måste kameran skaka till för att visa en tryckvåg (av ljud), medan i en bok så skrivs det att den känns ända ner i magen.
Vet inte hur jag annars skulle förklara, men jag hoppas att andra vet hur hon menar på samma sätt som jag känner att jag gör själv.

Sista listan jag har är av Rachel. Mer än så stod det inte om henne, men hon har en lista med 5 punkter;

1. K. I. S. S. = Keep It Simple Stupid (Håll det enkelt).

2. Ha en plan.

3. Vet vad du pratar om.

4. En sak i taget.

5. Kom ihåg riskerna.

En ganska enkel lista som jag kortade ner då tidigare listor och kapitel berört ämnena tillräckligt.
Man bör känna till att svärd och sköldar är väldigt tunga, vilket betyder att alla som hanterar dem bör vara vältränade för att lyckas orsaka skada. En vek nybörjare kan inte bara plocka upp ett svärd och börja försvara sig med det då en hyfsat kunnig motståndare skulle slå svärdet ur händerna på karaktären på nolltid.
All typ av strid kräver träning och kunskap. Har själv testat pilbåge och det är svårare än man tror. Dagens pilbågar har oftast taljor och är gjorda i flexibla material. Förr var en pilbåge oftast gjort i trä och hade strängar av tagel. Det krävdes en hel del armstyrka för att spänna bågen och sedan hålla den tills man siktat rätt.
Gäller det magi så kan en nybörjare ha tur, men möter nybörjaren en magiker med erfarenhet är de utklassade direkt.
Dessutom ska ingen karaktär vara oövervinnerlig.
En oövervinnerlig hjälte löper ingen risk och finns ingen risk finns ingen spänning, bara svammel om hur fantastisk den oövervinnerlige karaktären är.
En oövervinnerlig ”skurk” går inte att besegra och då blir det lite för tragiskt, vilket ökar risken att läsare tappar intresset.
En fiende kan förstås tyckas oövervinnerlig först, men sedan visa sig ha en svaghet närmare slutet. Det är något helt annat och skapar spänning.

Det här blev ett lite kortare kapitel då författaransvar och dylikt tagits upp tidigare, men jag tänkte lägga till en grej som ni kanske kan finna intressant.
Nästa kapitel tänkte jag ägna åt sorg och död (hur man skapar en sorglig död, hur man beskriver sorgearbete på bästa sätt och så vidare), vilket kändes passande att ta upp efter våld.
Det kommer alltså att bli ett känsloladdat kapitel, så det jag tänkte ta nu passar kanske bättre här.
Har läst många böcker där man försöker beskriva lukten av döda.
Man beskriver det som ruttet och så vidare, men har även läst beskrivningar som ”surt”. I någon bok har man beskrivit lukten som ”söt”, men det har jag svårt att känna att skulle passa.
Alla kanske inte har privilegiet med underbara hundar som släpar hem djurkadaver och rullar sig i dem som jag har...
Skulle vara glad om jag slapp plocka ruttna rådjusben ur munnen på mina hundar och kasta mig efter dem innan de rullar sig i ett maskkrälande kadaver lite nu och då (speciellt under hösten och vintern), men det har i alla fall gett mig erfarenhet av vad död faktiskt luktar. Surt är inte en beskrivning som jag skulle använda mig av. Skulle mer säga att det luktar unket, kväljande och ”tungt”.
Det är svårt att hitta de rätta orden, men jag kan dela med mig av hur man kan skapa lukten av död människa utan att behöva hugga av kroppsdelar eller besöka platser med döda människor, för den som vill veta vad de pratar om i det fallet alltså.
För några år sedan försökte jag träna en av mina hundar till räddningshund.
Det gick inte alls då hon inte ville vara oartig och skälla på folk hon hittade för att berätta var hon var och dessutom tyckte att hon kunde agera sjuksyster själv genom att lägga sig på folk och värma dem.
Hon har en fenomenal nos och hittade folk på ett ögonblick, men om hon inte kunde berätta för mig att hon hittat någon så gick det inte att ha henne som räddningshund.
(För att bli godkänd som räddningshund så måste hunden gå lös och ”scanna” skogen på egenhand och sedan upplysa sin ägare om var de är när de hittat någon.)
Jag fick ändå veta hur man gör för att återskapa lukten av död människa då en hund måste testa lukten under sin utbildning.
(Många hundar reagerar olika på lukten av död människa, så deras reaktion på det måste testas.)
Min hund testade aldrig detta då vi aldrig kom förbi hindret med markeringarna, men jag fick receptet på liklukt, så det är det jag tänkte dela med mig av här.

Recept på liklukt:

En luktfri behållare

Hudavlagringar

Hår

Nagelklipp

En droppe vatten

Behållaren man använder kan vara en burk eller plastpåse, men det ska inte lukta något i den från början, så en burk som tidigare används till rödbetor eller inlagd gurka kanske luktar ättika redan. Sillburkar kan också ha ganska mycket lukt i sig trots att de är diskade.
Om någon kommer ihåg de små plastburkarna till filmrullarna för gamla kameror så är en sådan burk perfekt. Annars rekommenderas en burk för läppfett/läppglans förutsatt att den inte luktar.
För att testa om en burk innehåller för mycket lukt kan man lämna den stängd några dagar och sedan lukta i den direkt efter att man öppnat locket. Är burken luktfri är det bara att köra.
Burken kan fördelaktigt vara ganska liten och kom ihåg att man förmodligen vill slänga burken (eller påsen) efteråt, så använd inte några dyra grejer.

Hudavlagringar kan man samla från sig själv. Har man en fjällande solbränna så är det perfekt, annars behöver man bara klia sig på armar och ben över en slät, hård yta (bord t.ex), så att man kan samla in de små hudflagorna och lägga i burken eller påsen. Har man några gamla sårskorpor som håller på att lossna så är det ypperligt.

En tuss hår från en hårborste och nagelklipp till i burken så är det bara att röra ihop det med vattendroppen så att det inte torkar (absolut inte mer vatten än en droppe), försegla den ordentligt och ställa den på en rumstempererad plats där den får stå i minst två veckor (gärna längre, men glöm den inte för länge).
Sedan är det bara att vänta.

Notera att innan du öppnar burken och luktar i den bör du befinna dig på toaletten – många kräks av lukten. Det luktar inte hallonbåtar direkt.
Är allt du satt i burken ditt eget så kan jag gratulera dig med att du nu vet hur du skulle lukta som lik.

Det var receptet på liklukt det.
Säg den bok med författartips som har det. ;)

Hoppas att det var till nytta.
Hela kapitlet alltså och inte bara liklukten.
Har några kapitel till färdigt planerade, men är det något ämne som jag inte tagit upp än så är det bara att säga till så ska jag se om jag har det i min lista eller om det är något jag behöver lägga till i den.
Och skulle någon våga testa hemlagad liklukt så får man gärna berätta hur det gick. Jag har aldrig kommit mig för att testa själv, men det skulle vara intressant att höra från någon som testat.