Kapitel 2

3K 24 6
                                    

Nästa morgon ringde min väckarklocka redan klockan fem. Vi skulle vara på skolan klockan sex, och sedan åka buss i en timme till flygplatsen.
Jag gick upp och satte på mig kläderna jag planerat att jag skulle ha dagen innan. Det var ett par slitna jeans, ett svart linne och en vit kofta. Jag sminkade mig lite snabbt och gick ner i köket. Jag var hemma själv. Mamma jobbade natt på sjukhuset och pappa var just nu i Tyskland på en av sina busskörningar (pappa kör alltså buss 😉).
Jag gjorde bara lite hallongegga med hallon och mjölk och mixade det. Jag var inte särskilt hungrig på morgonen och jag brukade inte vara det heller. När jag ätit upp så diskade jag efter mig och bar ner min resväska och min handbagage väska.
Jag gick ut från huset med min väska och låste efter mig. Det gick snabbt att gå till skolan och jag var snabbt där. Det var fortfarande mörkt ute så jag såg knappt någonting. Därför blev jag jätterädd när Moa kom och skrämde mig.
- åh herregud Moa! Skrek jag. Jag blev jätte rädd!
Moa stod dubbelvikt av skratt eftersom min min måste ha sett väldigt rolig.
- kom nu går vi in i klassrummet, skrattade jag och tog tag i hennes arm.
I klassrummet var inte en enda elev ännu. Men jag och Moa var ganska tidiga så vi satte oss ute i korridoren och väntade på att någon skulle komma. Skolan kändes ganska tom utan all aktivitet som skedde här under skoltid.
- jag måste gå på toa, sa Moa. Vakta min väska, jag kommer tillbaks snart.
- men jag vill inte sitta här helt själv?
- äh, det går fort.
Hon försvann och jag satt kvar helt ensam.
Plötsligt hörde jag steg i korridoren och där kom han. Min grymt snygga musiklärare som man bara ville kyssa så fort man såg honom.
- Felicia? Sa han frågande.
- hej, svarade jag pinsamt glatt.
- hej, svarade han. Är du här helt själv?
- nej, Moa är här också. Hon behövde bara gå på toa.
- ni är ganska tidiga.
- jag vet. Det brukar vi vara. Vi har längtat efter detta hela denna terminen.
- det förstår jag verkligen. När jag gick i nian åkte vi till en närliggande kiosk och åt glass. Det var vad vi gjorde innan vi slutade nian.
- okej, det var ju en kul utflykt.
- verkligen inte. Men jag är ganska glad att jag fick följa med på denna resan. Fast jag fick reda på det i onsdags så ska det bli kul.
Vi fortsatte att prata och hade kunnat prata ännu längre om inte Moa hade kommit tillbaka.
Henke öppnade klassrummet så att vi kunde gå in.
Inom tio minuter hade alla andra elever i vår klass kommit.
- hej allihop! Hälsade Peter (den andra läraren som följer med). Det är lite bråttom nu, bussen går om tio minuter så vi har inte tid med någon genomgång här. Men jag går bara igenom klasslistan lite snabbt.
Han rabblade alla namnen lite snabbt och sedan skyndade hela klassen ner till bussen.
Peter pratade snabbt med busschauffören och sedan fick vi gå på. Moa och Vilma satte sig snabbt bredvid varann. Jag satte mig mitt emot Vilma, längst in vid fönstret. Jag kollade genom Instagram och tittade på platsen bredvid mig när jag hörde att någon satte sig där. Till min förvåning var det Henke.
Han såg att jag tittade på honom:
- jag får sitta här hoppas jag, skrattade han.
- för mig går det bra, svarade jag.
Vi började prata nu med. Tiden gick galet fort när man pratade med Henke.
Alldeles för snart var vi framme på flygplatsen. Vi hoppade av bussen och tog våra väskor. När Peter hade pratat om en massa onödiga grejor gick vi in. Det var inte mycket folk här. Men det berodde antagligen på att klockan var sju på morgonen. Vi ställde oss i kö för att checka in våra väskor. När det var jag visade jag mitt pass och lämnade väskan lite snabbt. När alla lämnat av sina resväskor gick vi bort till säkerhetskontrollen. Jag blev som tur bar inte stoppad. Men Vilma blev. Jag och Moa skrattade nästan ihjäl oss. Bara nästan.
Nu var det en halvtimme tills vi skulle gå på planet. Jag, Vilma och Moa gick iväg för att kolla lite i taxfree butikerna. Jag köpte lite godis och en vitamin well.
Innan vi fick gå på planet fick vi veta att Peter och Henke hade ordnat bestämda platser. Alla klagade högt.
- det är bara för att de andra passagerarna inte ska klaga på att ni är högljudda.
Jag blev mer än nöjd med min plats. Jag fick sitta längst bak i planet längst in vid väggen med Henke vid min sida. Det kunde inte bli bättre. Inte vad jag visste i alla fall.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Kapitel 2 är ute! Jag känner bara för att komma igång med storyn just nu. Men snart är de på Kreta och hela storyn kan börja😁👌
Ha det bra och njut av kapitlet. ❤️

Kär i min lärareWhere stories live. Discover now