Jävla Eniro ~ Oscar Enestad

27

LÄS SISTA RADEN I FÖRRA KAPITLET

Cindy's perspektiv

Jag svalde hårt. "Nej" sa jag och kramade honom hårt. "Du får inte det, du får inte hata dig själv" viskade jag.

"Varför det? Det finns inte en enda jävla anledning till att jag inte skulle göra det?" Sa han. "Kom" sa jag och satte mig på toalettstolen. Jag klappade i mitt knä och han kollade förskräckt på mig samtidigt som han skakade på huvudet. "Vad är det?" Frågade jag och tog hans hand. Han skakade på huvudet och underläppen började darra. "Kom, sätt dig" sa jag och klappade ytterligare en gång i mitt knä. Ännu en gång skakade han på huvudet. "Jag är för tung, jag kan inte sätta mig där" snyftade han.

En klump bildades i min hals och det kändes som att ett ton med vikter placerades på mina axlar. Varför tycker han så där om sig själv?

"Hjärtat, du är inte för tung" sa jag och drog ner honom i mitt knä. Det såg ut som att han fick världens panik. Men jag tänker inte släppa honom. Jag höll bestämt fast honom och pressade mina läppar mot hans tinning. "Älskling, älskling, älskling" viskade jag och försökte lugna ner honom. Han fortsatte sprattla omkring och försöka ta sig ur mitt grepp. "Schhh" viskade jag och vaggade honom fram och tillbaks i min famn. Jag kysste honom i pannan. "Ta det lugnt, älskling" viskade jag.

Tillslut gav han upp. Han blev stilla och begravde sitt ansikte mot mitt bröst. Hela tiden kunde jag höra små snyftningar. "Hjärtat" viskade jag och smekte hans hår. Han tittade försiktigt upp. "Du. Är. Inte. Tjock." Sa jag och borrade in min blick i hans. "Jag vet, jag är fet" svarade han med tårarna rinnandes längst hans kinder. Jag skakade på huvudet.

"Du är smal, du är väldigt smal" sa jag allvarligt. Han skakade på huvudet och tittade iväg. Hur ska jag göra för att få honom att förstå? Han vägrar ju att tro på mig?

"Oavsett om du tycker att du är smal eller tjock, så vill jag att du ska veta att du är vacker. Du är så förbaskat vacker" sa jag och kramade honom hårt. Han snyftade till och la sitt huvud mot mitt bröst.

"Får jag fråga varför allt detta hände?" Frågade jag försiktigt. Han nickade och tittade upp. "För att jag hatar mig själv, som jag sa innan" sa han, precis som att det inte var något alls. "V-varför gör du det?" Frågade jag och strök honom över håret.

"Det är alltid någon som klagar på mig" sa han tyst, rösten sprack i slutet av meningen. "Vem har klagat på dig?" Frågade jag och flyttade bort lite hår från hans panna. Han snyftade till och slöt sina ögon. "Pappa" svarade han kort.

Jag kramade honom hårdare och kysste honom i pannan. "Vad sa han?" Frågade jag försiktigt. "Han blev arg på mig för att jag inte hade bäddat min säng" snyftade han. "Lilla hjärtat" viskade jag och vaggade honom försiktigt i min famn. Detta är ett bevis på hur oroligt ömtålig han är. "Han är inte stolt över mig. I hans ögon är jag bara ett stort misslyckande" sa han tårarna forsandes längs hans kinder. "Förlåt men, varför i hela helvetet skulle han inte var stolt över dig!?" Sa jag upprört.

"Jag är ju misslyckad. Jag är inte tillräcklig för någon. Jag har ingen talang. Jag ser inte bra ut. Jag kan ingenting" snyftade han. Det kändes som att någon långsamt och smärtsamt tryckte in en kniv rakt i mitt hjärta. Varför, varför tycker han så om sig själv? Eller, vem har fått honom att tro så?

"Hälsa honom från mig att han har den vackraste och underbaraste sonen i hela världen" sa jag och kysste Oscar i pannan. "Om det ändå bara vore så lätt..." Suckade han och torkade bort några tårar. "Jag ska få honom att förstå det" sa jag och smekte hans kind.

"Kom, jag hjälper dig att lägga om såren. Sen har jag en sak till dig som kanske gör dig lite gladare" sa jag uppmuntrande. Han nickade försiktigt. "Fast jag behöver inte lägga om såren, dom läker av sig själv" sa han. Han är helt klart inte van vid någon som vill ta hand om honom, någon som bryr sig, någon som hjälper. "Jo, det tror jag säkert att det gör. Men kom här, låta mig hjälpa dig" sa jag och ledde fram honom till vasken.

"Och som jag har sagt innan, jag dömmer dig inte" sa jag och vek försiktigt upp hans tröjärm. Jag gjorde så gott jag kunde att försöka att inte fokusera på alla ärren, bara på de nygjorda som blödde. Det var svårt.

Först torkade jag försiktigt rent såren, sen lindade jag ett bandage runt varje handled. Jag lutade mig ner och kysste båda handlederna innan jag kavlade ner tröjärmarna igen. Jag reste mig upp och drog hans smala kropp tätt, tätt intill min.

"Du är så vacker, och jag ska göra allt för att du ska förstå det" viskade jag och drog mina fingertoppar över hans kind innan jag kysste hans mjuka läppar.

"Gå och ta på dig en ren tröja, jag väntar nere i köket" sa jag med ett litet leende och torkade bort tårarna på hans kinder. Han nickade lätt och lämnade rummet.

Under tiden Oscar gick in och bytte tröja så passade jag på att gå ner till köket. Mobilen låg fortfarande och lyste, med Sandras sms uppe. Jag kunde inte låta bli, jag började skriva.

*Din jävla idiot! Vet du hur ledsen Oscar blev!? Jag hatar dig, jag hatar dig av hela mitt hjärta.*

Skicka.

Precis då kom Oscar ner för trappen. Hans ögon var alldeles röda av gråt och han såg allmänt trött ut. Jag gick fram till honom och la mina armar runt hans smala kropp.
"Förlåt att jag förstörde denna kvällen också" sa han ledsamt med några tårar rinnandes. "Du har inte förstört något" sa jag leendes och drog min hand genom hans hår.

"Förresten, jag har något till dig" sa jag och räckte honom paketet.

Han snyftade en sista gång och drog bort tårarna från hans kinder. "Tack för att du är den bästa och finaste pojkvännen i hela världen" viskade han medan han läste. Han tittade upp på mig och log. Jag la mina armar runt honom igen och borrade in mitt huvud mot hans bröst. "Du är det, du är den bästa och finaste pojkvännen" sa jag leendes. Han smekte min rygg och kysste mig.

"Öppna paketet också!" Sa jag direkt efter kyssen. Han skrattade tyst och drog av tejpen i sidorna.

Efter lite krux med paketsnöret fick han äntligen upp paketet. Han sken upp i ett stort leende.

"Tack så jättemycket älskling" sa han och kramade mig hårt. "Det var så lite" svarade jag och la mitt huvud mot hans hals. "Men hur visste du att jag ville ha denna?" Frågade han leendes. "Du sa det häromdagen" flinade jag och flyttade mina händer upp till hans nacke. "Lyssnar du så noga på vad jag säger?" Skrattade han. Jag log och nickade innan jag förde ihop våra läppar i en lång kyss.

"Alltså, även fast jag inte har visat det, så uppskattar jag dig så himla mycket. Jag är verkligen, verkligen, verkligen, tacksam för all hjälpen jag får av dig. Jag känner mig så elak för att jag inte har gjort samma saker för dig, eller något överhuvudtaget. Allts d-"
Jag avbröt honom genom att pressa mina läppar mot hans.

"Vet du älskling? Det gör ingenting, för så länge jag har dig så är jag evigt tacksam"

-------
Oj, nu har Oscar och Cindy fått shipnamn också. #Coscar forever <3