Flickan med byxorna

Jag hatar den första fredagen i oktober. Balen börjar närma sig och byn svämmar över av folk som springer från ena skräddaren till den andra. Jag börjar tänka på balen. Snofsiga hertigar och hertiginnor gående i sina dyra klänningar och kostymer. Jag hinner inte tänka mer innan min mamma börjar skrika. Hennes gälla skrik hörs över hela byn, men jag går motvilligt till henne med tunga steg och jag kan nästan känna hur hennes kalla ådriga hand röra vid min arm på ett sätt som gör mig vansinnig, jag ryser bara av tanken. När jag kommer fram möts jag av en person som inte alls ser ut som min mamma, hon ser varm och godhjärtad ut men jag vet att bakom det fåniga leendet finns det en baktanke.

"Hej gumman" ,sa mamma med en gällare röst en förut.

"Mamma vad gör du", svarade jag med en irriterande röst

"Vadå får man inte vara snäll mot sitt barn nuförtiden?"

Jag hörde på hennes röst att hon blev mer och mer arg i sina ord så jag började spela med.

"Förlåt, vad var det du ville?"

" Jo min älskade Kristina, jag har ordnat så att du ska gå på balen"

Jag kände hur jag långsamt började skaka och min blick var som fastfrusen på ett par bruna kängor som låg på andra sidan gatan.

"Hallå gumman vi ska på balen, är du inte glad?"

Jag kände hur den ilande känslan började röra sig ut i hela kroppen och nu var det inte bara mitt ansikte utan också hela jag som var fastfrusen. Jag försökte få fram ett ord men det var som att min läppar inte ville samarbeta med mina tankar.

"Mamma vad tänker du, vi är varken rika eller hertiginnor och jag vet att min pappa inte var en hertig"

" Älskade, älskade Kristina, alla har fått inbjudan till balen inte bara rika snofsiga hertigar och hertiginnor och kanske kan just du vinna prinsens hjärta"

Jag hann inte svara på min mammas konstiga teorier för ut ur en träbod som stod några meter bakom oss så kommer en skräddare i ljusblåa byxor svart siden väst och en frisyr lik en bäver på huvudet.

"Hej mina raringar",sa han med en fransk brytning.

"Hej Philipe det här är min dotter Kristina",sa mamma med en snofsig röst jag aldrig har hört henne pratat med förut.

Jag vinkade med min vänstra hand mot Philippe och log samtidigt. Philippe tittade undrande på mig innan han tog tag i min högra hand. Greppet om min han gjorde så ont att jag kunde känna tårarna knacka på ögonlocken, men jag orkade stå emot smärtan Philippe hade orsakat mig trettio sekunder efter min hemska mamma hade presenterat honom. Greppet om min hand mjuknade och jag kunde pusta ut. Jag känner ett tryck i ryggen, det är mamma som puttar in mig i ett litet skrädderi på andra sidan gatan. När jag kom in i skrädderiet möts jag av en doft av orkidé, den doften har jag inte känt sedan pappa gick bort. Han hade alltid med sig orkider varje dag efter jobbet som han gav till mamma. Trycket mot bröstet blev allt starkare när jag tänker på pappa men jag hann inte uppfatta sorgen jag hade inom mig när Philippe puttade upp mig på en liten platå i mitten av rummet. Han tog fram en marinblå klänning som han håller upp framför mamma, hon bara nickar.

Mamma och Philippe hjälps åt att dra på mig den blåa klänningen. Klänningen var så tajt att jag fick anstränga mig för att andas. När jag står här med min blåa klänning på den lilla platån mitt i rummet så svämmar det över med minnen i hjärnan. Jag kom och tänka på när jag var fem och skulle gå på min kompis Sebastians kalas. Mamma hade tagit på mig en för liten rosa klänning som hade spetsdetaljer och glitter vid midjan. Jag hade haft på mig den vid min kusins dop när jag var tre och skulle ha på mig den igen när jag var fem. Jag hade gråtit under hela Sebastians kalas och när jag väl kom hem hade axelbanden skärt in i huden och jag hade ett stort blåmärke på magen. Jag kände mig som en docka som varken kan skrika eller gråta och det gör jag nu med.