Virus

Del 1: Början

De trasiga gardinerna vajade i vinden från mitt öppna fönster. Jag satte mig upp i sängen och suckade. Våra fönster hade fortfarande inte blivit lagade. Nere i köket stod mamma och kokade upp en kastrull med gröt på spisen. På diskbänken bredvid stod gårdagens disk staplad i högar. Ensam i ett hörn på diskbänken låg ett krossat vinglas i ett papper. Glasskärvorna var fortfarande rödfläckiga från vinet som dagar tidigare hade fyllt glaset. Nu låg de och färgade pappret svagt rosa. Annars var det tomt i köket. Vid köksbordet stod en av de fyra lackade trästolarna utdragen en bit ifrån bordet. Det är på den stolen som min pappa brukar sitta, men idag antar jag att han redan har gått till fabriken för att arbeta.

På bordet framför den utdragna stolen låg den enda posten som vi får, dagens tidning. På framsidan fanns det en stor brun kaffefläck som hade gjort pappret vågigt och de tryckta orden svagt suddiga. Jag kunde ändå läsa rubriken som var tryckt med stora svarta bokstäver över en flygbild av stadshuset. Medan solen steg upp som en stor gul apelsin över horisonten läste jag: "Den nya regeringen klipper avtalen med grannländerna". Jag slog upp sida fyra där resten av artikeln skulle stå. I ingressen stod det ett citat som direkt fångade min uppmärksamhet: "Vi tänker inte vänta på världen. Vi tänker inte spela med deras regler. Vi tänker inte spela apa i deras zoo.".

När jag frågade min mamma om vad som hade hänt, vände hon sig mot mig och lämnade den kokande gröten oövervakad på spisen. Hon svarade med en skakig röst att de som bestämmer har valt att sluta handla med grannländerna. De var de sista länderna som vi bedrev någon slags handel med. Vi skulle inte klara oss en vecka.

Det började med att vi slöt vår handel med Afrika, Sydamerika och Oceanien. Sedan blev det Asien och Nordamerika. Vi trodde att det var slut när all handel med i princip alla europeiska länder uteslöts, men detta var tydligen det sista slaget.

En halvtimme senare befann jag mig två gator bort, springandes. Jag hade redan sprungit förbi flera tiggare och för första gången fick jag en inblick i den uppgivenhet de känner. Livet hade vänt sig mot dem och nu vände det sig mot oss alla. Jag stannade upp i en park i utkanten av vårt område. Tystnad, tystnad, tystnad och tystnad. Parken med det grön-bruna gräset som jag hade stannat i var helt folktom. Likaså var gatorna runt om mig. Parken var omringad av höga nedgångna lägenhetshus i olika färger. De var röda, blåa, gröna och gråa. Inte ett enda fönster var öppet.