Jag är vilsen, vilsen i ett stort mörker.
Ett mörker som håller mig hårt och vaggar mig långsamt.
Jag är trygg, trygg i en bubbla av ensamhet.
Ensamhet som stryker min rygg och håller min hand.
Jag är en del av något, del av en canvas.
En canvas för smärta. En canvas för blod.
Men gång på gång berättar de att jag måste bort.
Bort från min trygghet. Bort från min delaktighet.
Jag måste dra mig ur det mörka och gå mot ljuset.
Men ingen vill vagga mig och få mig att känna mig trygg.
Ingen utom mörkret. Ingen utom ensamheten.
Ingen vill få mig att känna mig viktig, delaktig.
Ingen utom kniven. Ingen utom rakbladen.
Så snälla kan du förklara. Hur ska jag vilja bli bättre hur ska jag kunna gå mot ljuset?
När de enda som finns för mig står i mörkret.
