The sad book

Namnlös del 2

Hela vägen hem från Ica är jag glad. Jag och mamma har hämtat mina nya skor. Vi kör till och med en omväg hem för att vi har det så mysigt när vi kör runt i mörkret och pratar. Väl hemma ska jag prova skorna jag längtat efter. Jag drar på mig de och ställer mig framför spegeln. Min spegelbild möter mig. Det första jag ser är att jag inte har någon som helst midja. Låren är så tjocka att de sitter ihop och magen buktar ut. Instinktivt drar jag in den så fort jag ser att den inte är platt. För platt är det ända rätta i min värld. Jag provar att knyta upp tröjan och att spänna bältet men inte hjälper det. Inga former har jag. Den ända form jag har är en mage som aldrig vill bli platt. Ångesten kryper fram. Jag känner mig ful. Jag känner mig tjock. I mitt huvud är det inget bra att vara. Jag längtar tills det blir varmt nog att börja springa. Då jävlar ska jag bli vacker. Och magen ska bort. Men innan des kan jag i alla fall börja med att sluta äta. Jag tänker tillbaka på den dagen då jag lyckades äta bara en knäckemacka, och dagen innan det då jag bara åt en bannan. De dagarna är jag stolt över. Det ska bli fler som de. Det jag inte tänker på är att de var den dagen jag blev så yr och illamående att jag gick hem från skolan. Gråtandes ringde jag pappa inne på skoltoaletten. Jag sa att det kändes som jag skulle spy eller svimma.

Jag tar av mig skorna och går ner till toan i källaren. Ingen ska höra några ljud. Jag ser mig i spegeln och sätter mig sedan på knä. Två fingrar åker långsamt ner i halsen.