Den gamla betongbyggnaden

De mörka, mullrande molnen förflyttade sig snabbt mot oss, likt ett stort grått täcke som snart skulle brista ut i blixtar och regn. Jag var ute på promenad med min hund Douglas och var väldigt nyfiken på den jättelika byggnaden i stadens övergivna område. Den såg ut som ett gigantiskt betongblock, med små, små igensatta fönster här och var. Fukten tryckte i ansiktet och den liksom trängde sig utifrån, igenom mjukisbyxorna och kylde på mina ben. Jag kände kylan av vinden extra mycket på mina fuktiga kinder, röda som mogna äpplen. Efter lite tvekande bestämde jag mig för att försöka ta skydd i byggnaden, för ovädret kunde bli farligt.

Man kunde se att den stora järnporten saknade ett lås sedan lång tid tillbaka, eftersom det inte fanns några spår eller märken kvar efter något, bara två hål rakt igenom. Allt annat hade blivit bortnött. Hade porten använts under den senaste iden? Den gnisslade lika högt som en sliten lastbil i skarpa svängar. Då slog den starka lukten till i näsborrarna, och sved som stark vinäger, som rost, järn och... blod? Den fuktiga, men rena luften utifrån svalkade som en halstablett i strupen. Värmen i huset kändes som att det brann på huden efter att jag blivit så nerkyld där ute, det sved ordentligt och det kändes som sockerdricka i fingrarna. Hur kunde det vara varmt i den övergivna byggnaden? Var den inte övergiven? Douglas knöt jag fast med kopplet vid den rostiga porten. Jag behövde utforska.

Väggarna såg ut att en gång ha varit vita, men nu var de mest gråbruna och klädda med rostfläckar. En gräslig gul-och grönrandig soffgrupp stod mitt på golvet, inte lika dammig som resten utav stället. Det såg ut som ett väntrum, sådant som på ett sjukhus fast mycket mer slitet och gammalt. Längre fram fanns som en receptionsdisk. Vad var det här för ställe? Då kom jag ihåg en sak som fick mig att känna en svag rysning som gick igenom kroppen. Som en kall vindpust svepte den från huvudet, ända ner till tårna. Jag hade läst en artikel i tidningen för ett par år sedan, som handlade om just denna byggnad. Det stod något om att det varit ett mentalsjukhus för mycket sjuka patienter som inte hade blivit bra behandlade. Det stod om fall som att några blivit inlåsta i källaren, men att man ändå hade kunnat höra deras skrik där nerifrån. Det stod om folk som blivit så galna, att de satt hela dagarna och bara stirrade in i väggen. I slutet av artikeln fanns dock det som fick mig att rysa mest. En dag när personalen gått upp för att ge patienterna mat, var det vissa av dem som var spårlöst försvunna och ingen fick veta vart de tagit vägen. De misstänkte att de måste ha blivit kidnappade, fast det hittades aldrig några bevis. Till denna dag vet man fortfarande inte vad som hände den dagen. Den kalla brisen drar åter igen genom min kropp. Hur kunde jag glömt av detta? Och här var jag, i samma byggnad.

Då hördes ett svagt ljud, som ett tjutande ljud av en bebis, fast mycket tystare. Som ett gny från en ledsen hund, fast ljusare och mer människolikt på något sätt. Det kom från ett rum längre in i byggnaden, och jag gick nyfiket men försiktigt in. Där fanns slitna gamla sjukhussängar som såg ut att vara gjorda för lite äldre barn. Krossade gipsskivor låg utspridda på golvet som strössel på en kaka och hela rummet såg ut som ett bombnedslag. Tapeten på väggarna var sönderriven och det låg saker överallt. Det konstiga med detta rummet var att det var mycket, mycket kallare än väntrummet jag nyss hade varit inne i. Då kände jag den där rysliga känslan som blåste igenom mig igen när jag kom och tänka på det som de sa i spökfångarprogrammen, att plötslig kyla signalerade att det fanns ett spöke eller en ande närvarande i rummet. Händerna började darra som om jag frös, fast så kallt var det inte. Då smällde dörren igen i en hög duns och jag hoppade till, minst en halvmeter upp i luften. Något iskallt kändes på mina axlar, det kändes som... Händer!