Hela familjen satt i bilen på väg till sin skidsemester i Åre.
"Är vi framme snart?" klagade Finn ännu en gång.
"Men snälla. Du har frågat det sjuttioelva gånger nu. Det är en halvtimme kvar. Sluta tjata," svarade Line.
Diana som satt bredvid sin tjatiga bror orkade inte lyssna på honom och hennes mamma bråka hela tiden. Hon tog återigen på sig sina små hörlurar och satte på sin spellista på Spotify. Diana ville väldigt gärna ha på sig dem hela resan, men eftersom att hon får så väldigt ont i sina öron av dem så är det ingenting hon vill göra mot dem.
Bilresan fortsatte väldigt fort medan musiken dunkade i öronen, och till Finns glädje så var vi tillslut faktiskt framme.
Bilen parkerades och vi tog ut all vår utrustning och packning från bilen och begav oss mot våran stuga.
"Det verkar som att jag bokat en stuga långt ifrån vart parkeringsplatserna är. Så vi får stå ut med att bära på grejerna i iallafall tio minuter," berättade Line suckandes.
Såklart började Finn klaga direkt på det hans mamma just sade.
"Åh! På riktigt? Det kommer ta jättelång tid och vara superjobbigt! Jag önskar att pappa var här och hjälpte till. När kommer han tillbaka?"
Diana och Line tittade på varandra med varsin ledsen min så fort Finn nämnde orden han precis sade. Han skulle åka över till Wyoming på någon jobbresa i tre månader. Men nu hade det gått snart ett år och han var fortfarande inte tillbaka. Vi hade kontaktat honom massvis med gånger och gjort allt vi kunnat för att få reda på vart han varit. Men varken polisen kunde göra någonting och inte heller hans jobb. Det var bara som om han försvunnit helt och hållet.
De alla fortsatte mot stugan i tystnad. Efter det Finn sade blev det bara en sådan stämning. Inte ens Finn klagade på vägen bort, även fast hela kroppen höll på och ramla ihop på grund av den tunga lasten de bar på.
Första delen klar av den här nya berättelsen. Bara en början så förhoppningsvis blir den mer spännande om bara någon del.
C ya ltr alligator
